Underbart är kort

Är det så att underbart är kort eller handlar det om hur jag väljer att se det? Förälskelsen är kort, kanske, men om jag lär mig att se hur kärleken förändras och utvecklas så kanske den inte är så kort, bara jag är nyfiken och tålig att våga vänta för att se och uppleva förändringen och förmågan att kunna ge. Bara jag från början begripit vad underbart är och vad mitt syfte varit med att fånga den.

Samma med lyckan, lyckan är kort för med lyckan kommer olyckan. Eller är det så? Hur kan en lycka jag upplever vara fel och för kort? Lyckan är min upplevelse och hur jag väljer att se lyckan och styrs av hur jag väljer att uppfatta den. Ruset är kanske kort men förmånen att uppleva den evig.

En ny bil, ett nytt jobb, en ny lägenhet, en ny bekantskap?

Jag lägger in förväntningar i det jag upplever som begränsar mig eftersom förväntan stegras utifrån en ny nivå, min historia eller min förväntan. Om jag är sjuk är min högsta lycka att bli frisk. När jag blir frisk förändras min högsta lycka. Är jag fattig är kanske min högsta lycka att få något. Jag är beredd att dela allt för jag har inte så mycket. När jag har något förändras min lycka till att få mer och mer och mer. Min girighet ökar vilket gör att jag blir mindre givmild. Jag kommer högre upp i att "äga " lyckan och därmed min risk för fall blir större och en olycka.

Underbart är kort kanske är en myt, den kan vara hur lång som helst om jag kan välja att vara tacksam i det jag har i varje stund. 

I ett liv där jag lever i nuet och lever här och nu är underbart alltid, eftersom det finns inget då eller sedan.

Hur förhåller du dig till begreppet lycka och att underbart är kort?