Livet är en tragedi

"Livet är en tragedi för den som känner men en parodi för den som tänker" Detta är något som står tatuerat på rapparen Petters bröst. Spelet mellan tanken och känslan. Känslan ser sorgen i tankens spegel. Känslan är präglad av våra tankar men lever ett eget liv.

I allt förändringsarbete är det vårt arbete med tankarna som behöver förändras. Vi behöver tänka på ett annat sätt. Vi har en massa automatiska tankar som vi lärt oss tidigt som också twistar till det i oss och påverkar våra känslor. Automatiken styr mig åt ett håll känslomässigt för jag tidigt lärt mig att tro att det var så. Historien präglar mitt liv idag även fast historien för länge sedan gått i graven. När jag inser att de tankar jag har är gamla tankar som sker i ett liv som är här och nu lär jag mig sakta att våga tänka nya tankar styrt från hur det är nu inte för hur det var i går.

På samma sätt är det med känslorna. Gamla känslor ligger kvar och stör min närvaro idag. Jag ser inte vad som finns idag för det jag kände igår. Det jag kände då ligger kvar och loopar i mig idag på händelser som hände igår men som definitivt inte är en sanning idag. Mina känslor idag är en illusion som jag tror är sann, en känslosynvilla. Bara för att någon då sa att jag var värdelös betyder det inte att det då var sant och ännu mindre att det är en sanning idag. jag bär på känslominnen som redan då var osanna och konverterar det in i min nya tid, nuet. Även dessa känslor behöver arbetas bort med tanken för att få nya känslominnen skapad i min nya tid med mina nya tankar.

Livet är en tragedi om jag väljer att se det så. Livet är en parodi om jag väljer att känna in det så. Livet är allt, jag är allt och jag accepterar det liv jag lever och det liv jag fått. När jag accepterar mitt liv som det är kommer parodin, det blir inte en tragedi. Detta livet har skapat mig. Den jag är gör mig stolt även fast det är med både glädjen och brister. Utan det hade jag inte blivit jag. Vad det kan innebära i framtiden har jag ingen aning om, men idag är det alltet, för det är jag.

Älskar du ditt liv som du har och det som blivit du? Vad skulle behövas för att du skulle kunna ta in de orden i ditt hjärta? Om du kunde ta in de orden på ett sätt som skulle innebära att det skulle bli en sanning för dig, om det verkligen var möjligt, vad skulle det innebära för dig?