Välkommen alla känslor

Hur många känslor finns det i världen och hur många känslor har jag tillgång till? Kan jag känna full kärlek? Kan jag känna full sorg och förtvivlan? Kan glädjen i min kropp leva ut totalt okontrollerat? Kan min förtvivlan för ett tag få tappa fotfäste? Hur är mina känslor i mitt normalläge? 

Har jag tillgång till hela mitt register. Tillåter jag att vara i mina känslor? Kan jag släppa kontrollen över mina känslor? 

Eller är det så att jag flödar för mycket i vissa känslor men stänger in andra? Vad tillåter jag mig? Använder jag vissa känslor som ersättare för andra känslor som jag inte vågar gå in i? Har jag min egen känsla av vad t.ex kärlek och tillit är? 

Känslor är ibland inte känslor. Ibland är känslor min tänkta bild av vad känslor är. Jag lärde mig tidigt att skapa min egen bild av känslor, jag tänkte känslor. Jag skapade en bild av hur jag intellektuellt trodde en känsla var och använde den utifrån min tanke. Jag tog över hur jag sett andra göra. Det är lite samma som att lära sig läsa och tal men inte förstå vad orden betyder. Utåt sätt verkar det korrekt men i mig själv saknade jag kontakt med vad känslan innebar och hur den egentligen skulle kännas. 

Jag saknade närvaro i mig själv. Jag var inte förankrad i känslan men hade ett skal som speglade en känsla. 

Det blev tydligt för mig hur jag levt i en tro att finna kärleken utifrån en fantasibild, en jakt på ett skal, ett ideal som inte fanns utan istället min föreställning om att den skulle finnas. Vad jag missat var djupet och innebörden av vad det innebär. Det har varit utsidan som talat om insidan. Rastlöst sökande efter kärleken på helt fel plats. Kärlek var, trodde jag, min bekräftelse jag ville spegla inte villkorslös närvaro i relation med någon annan. Klart jag blev rastlös då bekräftelsen sakta sinade. Jag saknade grunden i mig själv och därmed missade jag målet. Syftet var  fel. Mitt mål var fel. Jag spelade på fel spelplan på fel ort i fel land med fel motspelare. 

När jag skriver detta kan jag känna en sorg för tid jag förlorat men också en tacksamhet för att jag vågade se mig själv och mina brister. Tacksamhet att jag fått tag på den inre kärleken till mig själv. Att jag kan se att jag känner stor kärlek till  den jag blivit och tillåter mig vara idag. Alla behöver inte älska mig. Det finns i världen däremot minst en som älska just mig och det är jag. Det stärker mig att tro att det även finns fler. 

Hur många känslor finns det i världen? 

Hur många de än är, välkommen!