När jag faller tillbaka

Jag går från ett läge till ett helt annat. Jag arbetar med mig själv. Jag ser mig själv utifrån. Jag förstår och jag inser att det handlar om att älska mig själv.

Men ändå.

Men ändå faller jag tillbaka. Jag faller tillbaka, smygande och jag ser det. Inte först men efter ett tag. 

Gamla beteenden får ny luft, men som oftast i nya skepnader. Jag har ökat min kunskap men det verkar som en till har gått samma utbildning som jag och vill nått annat. 

När jag märker tillbakagång behöver jag fundera på vad jag missat. Jag behöver titta på vad jag utelämnat som fortfarande finns kvar. Jag behöver möta mig själv. 

När jag tränar mindre händer nått.

Kan du känna att du faller tillbaka ibland? 

Känslor väcks

I går blev det tydligt hur gamla känslor enkelt kan väckas till liv och skapa obehag. 

Jag har varit otrogen i mina tidigare relationer och ljög mycket och var oärlig för att dölja vad jag gjort. Ett rent helvete att vara osann med andra ord. 

I helgen har jag sett på filmer som handlar om att inte vara sann (en man i och hans familj, det handlade inte om otrohet men det handlade om att undanhålla för sin familj.) en av filmerna stängde jag av ganska snart men den andra såg jag klart. 

Tydligt var hur mina egna gamla känslor vaknade till liv. Ett rent obehag av att se hur någon snärja in sig i oärlighet för att skydda något. 

Har inte upplevt det så starkt tidigare eller kanske mer, jag har inte reflekterar över det på samma sätt tidigare. 

Jagr glad att jag gör nya val idag.  

Kan ni känna gamla känslor väckas i sammanhang som dessa eller liknande? 

Familjen

Vi behöver familjen för att överleva. Gruppen är en viktig del för att känna att vi finns och att bli bekräftade. Vi behöver ett sammanhang och en tillhörighet.

Med familj menar jag inte nödvändigtvis mamma, pappa, barn eller släktingar. 

I fattiga länder är familjen en förutsättning för att överleva. I familjen finns möjligheten till någon slags trygghet. Möjligheten att äta, få vila från dagen och tak över huvudet. 

Är vi helt ensamma blir allt mycket tuffare, särskilt om krafterna samtidigt tryter. 

Vi kan leva ett helt liv och känna oss ensamma men jag tror det är en annan sak. Ensamhet är en känsla som bygger på min egen uppfattning om jag finns med i ett sammanhang eller inte. Oftast eller kanske alltid tror jag att det är mina tankar som lurar mig. Tänker jag efter finns det alltid någon annan att ringa, någon annan att tala med, någon grupp att tillhöra. Har jag inte det går det att skapa men oftast finns det. 

Självklart är mitt samtal med mig själv, min insikt om min självkänsla och arbetet med mig själv för att finna kärleken till mig som ligger till grund. Men att tillhöra en gemenskap är det som skapar en annan dimension i livet.

När jag skriver om detta berör det mig och jag märker hur jag själv hamnar tillbaka i mina egna känslor av saknad till familjen. Familj för mig har varit kaos och jag har ständigt styrt mig till andra gemenskaper för att finna gemenskap. Resultatet blev,tidigare att jag själv skapade kaos i de nya gemenskaperna. 

Vad har familjen, i ett vidare begrepp, för betydelse för dig? 

Vilken väg väljer jag

När känslan bli för stark undviker jag. Jag gör annat, men inte det. Jag gör saker för att undvika eller för att döva den känsla som möter mig. 

Situationer väcker känslor som att vara själv, ilska, skuld, skam, utanförskap, kränkt. Känslor som smärtade då och som inte vill upplevas igen. 

Jag var en av dessa som valde andra vägar men till slut vågade släppa kontrollen och öppna stängda dörrar. En del med väldigt svårforcerade lås. 

Ibland är smärtan så stor, för att åter känna, mitt mod sviktar för den sista dörren att öppna. Ibland förblir den för evigt stängd. 

Vi kan leva ett stängt liv mycket länge men till slut tar det slut. Känslorna och de negativa tankarna tar över och våra handlingar och leder oss i fel riktning. 

Kan du finna din väg och ditt mod?

Mötet med mig själv

Möta mig själv sker alltid själv. Mötet med mig själv sker i samtal med mig själv. Mötet med mig själv sker på platser som jag känner mig trygg i och som gör mig glad. Mötet med mig själv sker när jag vågar lyssna på mina tankar, känna mina känslor och acceptera mina handlingar. Mötet med mig själv sker ibland i meditation. Möter med mig själv sker innan för mig själv. Mötet med mig själv sker när jag slutar titta på andra. Mötet med mig själv har alltid skett men förr vågade jag inte se, jag vågade inte lyssna och jag vågade inte agera så som mitt hjärta ville utan jag stängde av för jag var för ensam och rädd. 

När har du svårast för att möta dig själv?

En sen fredags reflektion

En sen dag idag. Människor är på väg från eller till. Vägen bär hem och jag lämnade kontoret sist. Kvällen blir tillsammans med mig själv.

Känt irritation idag som jag visar med att vara lite motvalls, avvisande och lite bestämd. Jag tar strid och vill ha det på mitt sätt. En utmaning. Jag märker hur jag behöver justera mina beteenden under hand. Skönt att jag ser men önskade att det aldrig dök upp igen. Tack för min utmaning.

Märker att jag blir stressad av att tiden inte går min väg, intressant. Tack för den utmaningen med. 

Blivit uppringd och kommer förmodligen att bli intervjuad för en tidning om min tidigare otrohet och mina tankar, känslor och konsekvenser omkring det. Bra att det händer samtidigt som det känns lite läskigt. Märker hur min brist på kontroll vill bromsa mig. Bra marknadsföring samtidigt som jag vet att det kan väcka känslor hos andra. Tack, en utmaning till.

Varje gång jag möter något nytt som prövar min komfortzon blir en utmaning.

Ha en bra helg! 

Oberoende- beroende

Jag är beroende av relationer. Jag är beroende av mat. Jag är beroende av sömn. Jag är beroende av bekräftelse. Jag är beroende av närhet. Jag är beroende av att vara behövd. Jag är beroende av Facebook. Jag är beroende av att tro på något. Jag är beroende av att ha det rent och städat runt mig. jag är beroende av hopp. Jag är beroende av....

Jag kommer inte undan jag är beroende av det som sker runt omkring mig. Jag är brukare i mitt beroende. 

Men.

När mitt beroende styr mig och gör mig hopplös, utan hopp skapar det bekymmer. Jag saknar då makt över mitt liv.

Brist på makt kan också göra att mitt beroende får allt för stora konsekvenser för mig så att det hindrar det liv jag vill leva.

Det är när konsekvenserna blir för stora som bruket går över i missbruk av mitt beroende. Det är först då jag inte själv styr mina val utan valen styrs av beroendet. 

Beroende eller medberoende det är ingen skillnad. Jag är beroende.

Vad är du, oberoende eller beroende? 

Svårt samtal

Vad är ett svårt samtal för mig. Vad gör att samtalet är svårt i så fall. Vad händer i mig som väcker känslor som får det att bli svårt? 

Samtal handlar om kommunikation, sam tal, tala tillsammans och om att få fram ett budskap till den andra. Det handlar också om att lyssna för att förstå och det handlar om ömsesidigt lärande. Jag lyssnar och försöker förstå, jag berättar och försöker få den andra att förstå. När samtal blir att bara tala om något för den andra eller vilja ha något från den andra är det inget samtal. 

Det svåra samtalet uppstod tidigare i mitt liv om att vara ärlig och uppriktig. Våga stå upp för det jag ville ha sagt och våga ta emot reaktionerna på det jag sagt. Det svåra samtalet har också varit att våga stå kvar och ta emot vad någon annan vill säga utan att avbryta. 

När jag tittar på mig själv kan jag se att rädslan inför ett samtal uppstår när jag tror att jag ska prestera något och har idéer om att jag inte har kunskap om det som jag ska prestera, har skuld eller skam eller att jag kan förvänta mig en negativ reaktion (förlusträdsla). 

Några saker att tänka på i det svåra samtalet
1. Lyssna mer än jag talar.
2. Var uppmärksam på mina egna känslor och tanken om vad de står för.
3. Säg tack när jag får kritik.
4. Var genuint nyfiken, även om jag skulle får kritik.
5. Tala om vad jag känner i det jag får höra.
6. Förstå att samtalet handlar om lärande.
7. Var aldrig dömande, då lär jag mig som mest.
8. Bekräfta det den andra säger att jag tagit emot det.

Vad betyder det svåra samtalet för dig? Vilka rädslor väcks i dig?

Kan själv

Mina söner sa till mig, när de var små, - Kan själv. Jag agerade förut som om jag själv var det där lilla barnet, kan själv. Det kommer aoutomatiska och resultatet har jag sett. 

Jag kan själv, jag vet vad som är bäst, jag  gör det som är bäst. Jag har koll. 

Det resultat jag såg hade inte blivit bra och just det var jag tvungen att möta för att förstå att det skulle vara bra att lyssna på någon annan. 

Mitt ego hade tagit över. Jag bad om hjälp och jag lyssnade och gjorde som jag blivit tillsagd. 

Idag har jag tagit över igen och jag försöker ha koll på mitt ego. Jag tillåter mig att inte ha stenkoll på allt och jag accepterar att det ändå kan bli bra. 

Jag behöver inte alltid bestämma. 

Är du en "- Kan själv!"? Vad får det för konsekvenser för dig?

Lögn är

En svart lögn, en vit lögn, en lögn , ljuga, vara oärlig, inte vara sann, inte vara sanningsenlig, vilseleda, föra bakom ljuset, halvsanning och bortförklaring. Vad jag än kallar det är det en lögn. Jag använder olika begrepp för att manifestera något som i botten ändå är en lögn.

Det är som att be om ursäkt utan att mena det eller komma med en bortförklaring. Det är lögn det med. Jag väljer att säga något som är en ursäkt för något jag inte gjort som egentligen är ett sätt att lura mig själv eller någon annan. Jag är osann men hittar en bortförklaring. 
- Idag är det lördag så då kan jag ta en godis även fast jag för mig själv lovat att inte äta godis alls.
-Jag bestämmer att jag ska komma klockan 13.00 till ett möte men inser redan när jag bestämmer att jag kommer att vara sen.
- Jag har en massa bortförklaringar med att jag kommer försent till jobbet.
- Jag är inte ärlig när någon vill ha ett smakråd från mig.
- Jag säger ja till att träffa en person fast jag inte alls har lust att träffa personen just då.
- Att intala mig själv att jag inte är värt något, inte kan något och inte är något är en lögn även det.

Mina exempel kan vara många. Har du exempel på när du tycker att det är en slags lögn?

Hur definierar du vad som är lögn och vad innebär den definitionen för dig? Är den definitionen bra för dig eller leder den dig längre bort ifrån dig själv och ditt genuina jag?

Samvete

Mitt samvete. Min förmåga att se vad som är rätt och vad som är fel. Detta är starkt förknippat med min moral som handlar om hur jag berörs i en fråga tillsammans med andra. Vilka värderingar jag har styr min moral och påverkar mitt samvete. 

Jag har alltid haft ett samvete som starkt påverkat mig även fast jag gjort saker som moraliskt varit fel. Allt jag gjort, även det som jag själv tyckt varit dåligt har varit styrt av mina värderingar och givit mig gott eller dåligt samvete. 

När jag gjort saker som varit negativa för mina värderingar har det påverkar mitt samvete. Samvetet har gnagt i mig, gjort mig stressad, arg och besviken. Jag förstår de som på sitt yttersta känt att de skulle vilja bikta sig och lätta på sitt samvete. Berätta om sådant de aldrig berättat förut för någon. Till slut vara sann. 

Allt detta väcktes i går när jag skulle köpa jord, kassan där man betalade var på en plats, jorden på en annan plats. Det hade varit enkelt att betala för ett antal säckar men ta betydligt fler. Ingen skulle märka det förutom jag och det var det som var problemet. Det skulle märka mig, mitt samvete skulle påverkas och gnaga i mig. 

På samma sätt tror jag att det är med allt.  Kopplat till min egen moral, mina egna värderingar, påverkas jag i allt jag gör eller inte gör och det i sin tur ökar stressnivån i mig både tankemässigt, känslomässigt och i mina kommande handlingar. 

Jag kommer ihåg hur min egen otrohet och mitt ofokus ibland på mitt arbete gnagde i mig och gjorde mig stressad, stingslig, irriterad och rent av dum. Samvetet skapade rädslor för att bli uppräckt och att människor skulle förstå vem jag egentligen var genom mina handlingar. 

Att vara ärlig mot mig själv och andra har minskat på denna stress betydligt. Jag erkänner, jag ber om ursäkt och jag lär mig att bemästra när jag tenderar att bli inte sann. 

Hur ser ditt samvete ut och hur påverkar det dig? Hur gör du för att leva som du vill leva? 

Rutin

Samma varje dag. Om och om igen. Rutinerna skapar trygghet. De får mig att per automatik veta hur jag ska göra och hur länge det tar. Jag har en vana som fungerar. Den får mig att göra det jag ska. Kanske är det just därför som de flesta av oss vill ha samma frukost varje morgon, vi kan rutinen. 

Men rutinen gör att det kan bli utan variation. Rutinen kan få det, i bland att kännas för invant, lite som om jag skulle vilja trotsa min rutin. Rutinen kan få det att kännas för osexigt, kanske rent av tråkigt. 

På samma sätt som min rutin ger mig trygghet kan den skapa en negativ känsla, tristess. Den känslan som jag vet som oftast, förr om åren fick mig att agera på för att slippa känna. 

Troligen är det så när rutinen känns trist är det dags att ändra något. Då är det kanske dags att kliva utanför boxen. Just denna trygghet har blivit överflödig i sin helhet. Nytt syre behövs. 

Känslan med rutinen landar i mig och jag känner efter vad som händer i mig av att vara kvar eller ändra på något.

Kliva av en tunnelbanestation tidigare för att gå sista biten. Gå en annan väg hem. Äta en annan frukost. Ringa någon som jag inte talat med på länge. Ta på mig kläder som jag vanligtvis inte har på mig så ofta. Tala med människor jag aldrig annars talar med. Ta upp samtalsämnen som jag annars hållit för mig själv. Äta annat än det jag brukar.

Att bryta vanor innebär att förändra. Förändra innebär möjligheter. Möjligheter innebär att öppna nya dörrar både till mitt sätt att tänka som mitt sätt att känna. Att öppna nya dörrar är att handla.

En ny dörr kan bli en ny rutin.

Har du nya dörrar du skulle vilja öppna? Om, vad är det som gjort att du inte gjort det än? Vad hindrar dig att göra det?

Just nu är jag....

Oavsett vilken situation jag än befinner mig i. Oavsett vilken känsla jag än bär på. Oavsett vilka beteenden jag än har. Oavsett vilka tankar jag än har.

Så är jag just nu i det. Det är jag per definition just vid det tillfället.

Vad jag är i morgon eller om en timme är något helt annat.

I detta ligger något mycket viktigt. Jag är. Inte vad jag vill vara utan jag är.

Först när jag vet var och vad jag är kan jag hitta en möjlighet att vara i det eller ta mig därifrån. Då kan jag anta en riktning mot något annat jag vill vara, känna, tänka eller göra.

I detta ligger det viktiga faktumet att jag behöver acceptera mig själv. Acceptera min kropp, mina tankar, mina handlingar och mina känslor. Allt detta definierar mig.

Jag är en sådan som ..... har hösnuva, jag har fobi, jag är beroende, jag tänker inte så snabbt, jag blir snabbt ledsen, jag har svårt att känna känslor, jag har haft en svår uppväxt, jag har svårt för att stava, jag glömmer bort namn osv osv.

Vet du vem du är?

Släppa garden

Min egen kontroll för att inte bli avslöjad kommer att avslöja mig. Min egen kontroll för att slippa känna smärtan igen kommer att förstärka min smärta. Min kontroll för att aldrig bli kritiserad kommer att öka den kritik som riktas mot mig. Min kontroll för att finna kärlek kommer att göra att jag inte finner något. Min kontroll för att bli älskad gör att jag mister allt. Min kontroll för att slippa förlora gör att jag aldrig kan vinna. Min kontroll för att slippa vara ensam gör att jag aldrig kan möta mig själv.

Hur jag än anstränger mig för att genom kontroll behärska och finna något gör att jag oftast mister allt.

Min kontroll blir mitt hinder att se det som faktiskt finns runt omkring mig.

När jag vågar släppa min gard genom att vara ärlig, öppen och villig kommer allt det som jag strävar efter att komma till mig. Det är när jag vågar vara just jag som allt det goda händer. 

Allt annat skapar något jag inte vill.

Det tog många år innan jag vågade släppa garden helt. Idag finns inget annat alternativ.

Hur hög är din gard idag? 

Rädd för förlust

Rädslan för förlust ligger djupt rotat i oss. Kanske sedan tidernas begynnelse. Vi är inte beredda att förlora även fast slutresultatet mellan att vinna och förlora skulle bli det samma är vi inte beredda att förlora. 

För att slippa förlust utsätter vi oss inte för förlust även fast chansen att vinna kan vara stor, om vi vågade ta risk.

Låt mig ta ett exempel: 
1. Du får 200 kronor och får behålla pengarna om du vinner en budgivning i annat fall förlorar du allt. 
2. Du får vara med om en budgivning där du får 200 kr om du vinner budgivningen. .

I båda fallen blir resultatet vid förlust det samma och även vid vinst. Resultatet blev att den som redan hade 200 kr bjöd mycket mer aggressivt och över sina egna budgränser jämfört med den grupp som hade chans att vinna 200 kr men inte hade något från början. 

Att förlora är svårt speciellt om vi fått uppleva det flera gånger. Känslan att förlora förstärks efter varje förlust. Förlust som innebär att jag tappar ansiktet i ett socialt sammanhang förstärker min ovilja att förlora.

Det verkar som vi är beredda att göra vad som helst för att slippa tappa ansiktet och slippa ta en förlust.

Vad är då offret?

Vi verkar vara beredda att offra oss själva för att slippa tappa ansiktet inför andra. Det finns många exempel på detta som definitivt inte handlar om pengar. 

Vi struntar i att ta upp en känslig fråga med någon i rädsla för att göra oss till ovän med den person vi tänkte ta det med även fast det vi vill ta upp är viktigt för oss. Vi håller inne med våra egna brister i rädsla för att andra ska se vem vi egentligen är istället för den bild vi skapat om oss själva.

Vi offrar oss själva på något sätt. Det kan vara det pris vi får betala i ett socialt nätverk. 

Kanske är det så att våra förhoppningar och möjligheter vi tror vi har inte finns eftersom vi tar det från vårt intellekt, grunden för vårt beslut är istället oftast eller alltid känslomässigt styrt. 

Vad  innebära denna vetskap för dig? Kan detta ge en bättre förklaringar till varför du gör vissa val i livet?

Delar av sakinnehållet i denna blogg är taget från ett TV program jag såg i går omkring ekonomisk psykologi, förlusträdsla, som givetvis också direkt går att överföra till andra förluster i livet. 

Lärande

Livet är ett lärande. Från det jag ligger i mammas mage lär jag mig att agera utifrån de intryck och konsekvenser jag får. När jag kommer ut lär jag mig att agera utifrån vad jag blir lärd av mina föräldrar och andra men också av hur jag ser andra gör. Jag tar efter. 

Mitt lärande blir samtidigt de strategier jag väljer utifrån de konsekvenser jag får i livet.

Så fortsätter det. 

Jag lär mig hela tiden. 

Om jag har uppfattningen att lärandet någon gång tar slut kanske jag ska ompröva det.

Jag lär och jag lär ut. Växelverkan mellan dessa är min egen utveckling i livet.

Jag lär mig bra saker och jag lär mig mindre bra saker. Jag lär ut bra saker och jag lär ut mindre bra saker.
Allt jag lär eller lär ut får konsekvenser.

 Ibland är jag elev för jag brister i mina egna kunskaper. Jag har då  kommit till en nivå där jag förstår att jag behöver lära mer eller lära annorlunda.

Ibland är jag lärare. Då kan det vara så att jag har kunskaper som andra vill ha. 

Ibland har jag låtit andra tro att jag har kunskaper som jag egentligen själv saknat.

Ibland tror jag att jag är lärare och att jag behöver lära ut det jag tror andra inte vet eller som jag tror att de behöver. Vid dessa tillfällen blir mitt lärande för det mesta helt fel.

Jag kan se att det finns punkter i mitt liv som jag börjat lära på ett annat sätt. Jag har börjat möta mig själv och förstått att det funnit kunskap och erfarenheter som jag saknat eller där jag behövt lära om och att jag behövt hjälp. Jag har förstått att jag behövt en lärare. 

Kan du se att du ibland är lärare och ibland elev? Finns det stunder där du förstår att du behöver få mer kunskap eller lära om.

Tillit och vem jag väljer

Hur min historia än sett. Hur mina strategier jag valt än yttrar sig. Hur rädd och utsatt jag än känner mig. Hur låg självkänsla jag än har. 

Hur det än ser ut är det jag som ger tillit till andra. Det är jag som väljer vem jag ska våga visa hela mitt genuina jag för. Både mina styrkor och svagheter. 

Har du hittat den eller de du visar hela dig för? 

Historien är en mäktig kraft

Historien är en mäktig kraft. Den kan få mig att minnas. Den kan få mig att se  vart jag kommer ifrån. Den kan prägla mina åsikter. Den kan styra min tro på framtiden. Den kan få mig att tro att mitt öde är bestämt. Den kan finna mitt ursprung. Den kan få mig att ärva gamla oförrätter. Den kan få andra att inte glömma. Den kan skapa hat och oenighet. Den kan få mig att inte leva här och nu. Den kan till och med få mig att inte vilja leva längre. 

Men historien är också något att acceptera. Historien är något att känna kärlek till. Historien kan få mig att förstå och lära känna mig själv. Historien talar om vad som gjorde att just jag blev just jag. Utan den hade jag inte varit mina tankar, mina känslor och mina handlingar idag. 

Däremot har jag min historia men jag är inte min historia. 

Jag skapar en ny historia varje dag och den har jag möjlighet att påverka. 

Vilken historia vill du skapa i framtiden?

Stå upp för mig själv

När jag gör något för att någon annan vill och jag inte vill. När jag låter andra visa sin ilska och bete sig mot mig. När jag inte ger uttryck för mina känslor. När jag tiger men egentligen vill säga min mening. När jag inte gör det jag egentligen vill. När jag inte har egna mål utan följer andras. När jag inte tillåtit mig själv att uttrycka min vision och att drömma. 

Då kan det vara så att jag förminskar mig själv och står inte upp för den som är jag. 

Om jag vill ändra på detta behöver jag göra fem saker. 

1. Bestämma hur jag vill att det ska vara istället
2. Ta reda på orsaken till varför jag valt att göra så som jag gjort.  

3. Göra så som jag vill att det ska vara istället.

4. Testa det om och om igen så att jag ser att det håller. 

5. Ha människor omkring mig som stöttar mig i mitt nya beslut. 

Hur gör du för att förändra saker i ditt liv? 

Genom att tala med andra

Genom att tala med andra om hur jag har det blir jag inte själv. Genom att berätta min historia till andra och delar min egen smärta är jag inte längre ensam. Genom att våga möta andra med min historia kan jag känna gemenskap och tillhörighet. Genom att tala med andra kan jag känna acceptans. Genom att lyssna på andra kan jag känna igen och acceptera min egen historia. Genom att möta andra möter jag mig själv.

Tala du med andra om dig? Lyssnar du på andra om vad de har att berätta?

Får jag presentera en god vän

Får jag presentera en god vän som jag träffade för länge sedan. På den tiden, när vi möttes första gången, var vi öppna med allt. Inget var hemligt utan vi berättade allt för varandra. Vi skämtade med varandra, vi upplevde saker, vi arbetade och vi njöt av alla intryck vi fick vara med om. Båda bekräftade varandra. Jag tror det var av honom jag lärde mig allt. Vi gjorde tokiga saker och vi gjorde roliga saker. Vi upptäckte livet. 

Allt eftersom jag växte upp hände saker i livet som gjorde att jag började att inte lyssna till min vän på samma sätt. Han påminde mig om saker som gjorde att jag stängde av. Han fick mig att minnas vår kontakt och han fick mig att känna. Känna sådant jag saknade.

Allt detta gjorde ont så jag slutade nästan att ha kontakt med honom. Ringde han svarade jag inte. Knackade han på min dörr, öppnade jag inte. Det gjorde alldeles för ont att möta honom.

Så här pågick det lång tid. Han hörde av sig och jag ignorerade honom. 

Ibland överraskade han mig totalt och kom faktiskt in, då smärtade det som mest så jag hittade på en massa annat som jag var tvungen att göra för att slippa vara med honom. 

Ibland trodde han inte på mina skäl utan stannade kvar. Jag blev bara inte av med honom. Då var jag tvungen att ta till vad jag hade hemma för att störa de känslor jag fick. 

Han fick mig att minnas allt vi hade ihop och han fick mig att känna saknad och längtan och påverka min vägran att få komma dit igen. Det smärtade så. 

Varför kunde han inte bara försvinna?

Samtidigt som jag inte ville, ville jag ha kontakt. 

Sakta sakta slutade han höra av sig så ofta som tidigare. Någon gång då och då hände det att han syntes, men inte så ofta. Slutligen såg jag honom inte alls. 

Jag hade glömt bort honom. 

En dag fick jag nog i mycket annat i mitt liv. Alla mina försök var förgäves för att göra det bättre. Något smärtade oerhört inne i mig.  

Jag började att söka i mig själv för att finna mig. 

Där i djupet på en undangömd mörk plats fann jag något. I ett hörn knappt synlig och minimerade till nästan inget satt min lilla vän. Det verkade som han inte ätit och druckit på länge och inte heller varit ute i friska luften på mycket mycket länge. Vad hade hänt?

Jag började sakta närma mig honom, steg för steg som man gör med ett liten rädd fågel för att skapa tillit och förtroende.

Till slut hade jag honom i min hand, så skör och så rädd.

Lite smått började jag ge honom mat. Jag började bekräfta och tvätta av honom.

Sakta kunde jag nästan se honom växa och börja vakna till liv.

Då öppnades mina ögon och jag kom ihåg den känsla jag haft för mycket länge sedan. Det smärtade men jag vill verkligen tillbaka för att känna det jag kände då och bli stark med de känslor som jag saknat så mycket. Bli tillåtande till alla de känslor som fanns där.

Varför hade jag hållit dig dig borta min vän. Min finaste vän. Vad fick mig att överge dig under lång tid. Vad fick mig att nästan bryta kontakten helt med dig? 

Idag är du min bästa vän och jag lovar att inte avvisa dig som förut. Du har öppnat mina ögon och det är min vilja att visa att jag vågar ha mina ögon öppna och tillåta allt som livet ger mig, både det goda och det mindre goda.

Välkommen att stanna i mitt liv min lilla kille.

Har du tappat din lilla vän eller tar du hand om honom/ henne? Om du inte tar hand om, vad skulle du kunna göra för att ta upp den kontakten igen?

Min lilla kille

Ett tag har jag funderat på min inåtvända ilska. Under min dysfunktionella period när jag var besatt skapades min ilska ur mina rädslor att bli upptäckt och mina rädslor av att inte få hålla på som jag gjorde. Jag levde i en lögn med andra och med mig själv. Ilskan visade sig genom att jag hade lätt för att bli irriterad på småsaker. När det inte gick som jag ville eller om jag var på väg att bli avslöjad kunde jag bli irriterad och arg. Ilskan ledde till ytterligare lögner. Det var ett nederlag att bli arg för då verkade jag försvara nått vilket gjorde att jag förtäckte det mesta i något slags lugn för att inte bli avslöjad. Ilskan blev som en knuten näve i min ficka. När jag inte orkade hålla näven kvar i fickan bröt den ut. Inte så att jag slog någon utan mer i att ta hårt i någon och i att bli obefogat arg på just småsaker. Bägaren rann över.

I bland kan jag idag känna att liknande känslor uppstår. Jag hanterar det idag på ett annat sätt i många stycken, framför allt har jag inte lögnen i bagaget som jag tidigare hade.  Jag accepterar vad andra gör, jag kan konstatera att vi alla gör olika och att jag inte har en massa särskilda åsikt om det.

Jag kan märka hur jag accepterar saker för att jag tycker det är ok i tanken men märker samtidigt att jag ibland faktiskt sårat mig själv genom att alltid vara tillåtande. Tanken var ok, men delar av mina känslor ställdes utanför. Inne i mig finns det ibland känslor som väckts, känslor i det lilla barnet i mig som jag inte riktigt tillåtit att lyssna på.

Jag märkte detta, inte minst i en handledning jag hade för ett tag sedan, och tanken och känslan har snurrat i mig ett tag sedan dess.

I mig finns ett litet barn som känt sig sårad, besviken, utsatt, omintetgjord, bortgjord och mycket ensam. Den killen har jag inte tagit hand om när han som bäst behövde mig.

När jag brister i att ta hand om den lilla killen väcks istället ilskan i mig. 

Så länge jag accepterar all känslor jag får och finner uttryck för de känslor som väcks i mig passerar det genom mig på ett bra sätt. 

Men jag lyssnade inte, jag accepterade inte att de fanns där och jag tillät inte heller mig själv att hitta bra sätt att ge uttryck för det jag kände.

Detta gjorde min kropp spänd. Jag har inte alls under en period varit den mysiga killen jag tänkte att jag skulle vara. Nu förstår jag varför.

Ett uppvaknande som kändes viktigt för mig. 

Tack!

Hur tar du hand om dina känslor? Accepterar du att alla dina känslor finns? Tar du hand om din lilla flicka eller din lilla kille i dig?

Sol och trevligt

Det är i stunder, särskilt vissa stunder som det blir som svårast. Stunder som det bara kommer över mig och jag känner att jag blir förlamad. Stunder då inget blir tillräckligt kul och viktigt. Jag kan inte ens komma på en aktivitet att göra för att störa min känslan. 

Känslor som då kommer över mig är känslor av avundsjuka, ensamhet och utsatthet. Påsken blev en sådan helg särskilt påsafton. 

Den bara kom förstärkt av väldigt vackert väder som ställer krav i mig att göra, ibland. 

Vad som händer är att jag jämför och tycker synd pm mig. Jag jämför och självömkar. Jag jämför och slutar att se vad jag har istället för det jag inte har. 

Jag jämför och förstärker gamla känslor. Gamla känslor blir som nya och tar plats i mig. 

Jag glömmer att känna in och vara här och nu. Känslan av att sitta ute i det fina vädret. Känslan av att gå och njuta av den varna dagen. Känslan av att se blommor som söker sig upp mot solen för att visa sin prakt. Känslan av att se träd och annat grönt knoppas. Känslan av att se alla djur förbereda sig för att skapa nytt liv.  Känslan av att jag har ett fantastiskt ställe att vara på. Känslan av att jag har möjlighet att vara nära vatten och med detta de möjligheter jag har där. 

Ändå kommer den gamla känslan och knackar på i mig, jag är inte nöjd. 

 

Ensamheten knackar på.

Lösningen är lika enkel som missnöjet när den tar plats. 

Är jag ensam, möt någon. Är jag ensam, ring någon. Känner jag mig ensam, gör något. 

Att vara tillsammans behöver inte vara enklare men i dessa stunder min högsta önskan. 

Jag jämför och jag harmar för det som jag inte har men jag tror andra har. 

Hjälp mig att i mina värsta utmaningar hitta styrkan, modet och känsligheten i mig själv att våga vara kvar i den känslan och möta mig själv. 

Att börja göra kanske inte är min lösning. 

Hur gör du när du möter dina spöken? 

Uppståndelsen

Uppståndelsen enligt Bibeln var beviset om evigt liv och att bli en avbild av Gud. Förutsatt att vi vågar tro på det.

Om jag vågar acceptera att det som skett har skett och att den jag är är jag skapar jag förutsättningar att kunna förändra något. Jag vet vem jag är och jag vet var jag kommer i från, nu handlar det om att bestämma vad jag vill. Jag har här alltid två val. Förändra till ett annat liv eller fortsätta att gå mot min undergång. Valet är mitt. 

Vågat jag tro på att det finns någon som kan leda mig dit om jag själv inte hittar. Vågar jag tro på att mitt val kan förändra min situation. Vågar jag lämna det som jag har och är i? Vågar jag bli som barn på nytt och lära mig utvecklas?

När jag sätter tilltron till någon annan tappar jag mig själv men det kan också göra att jag finner mig själv. 

När jag är beredd att släppa all kontroll och alla gamla föreställningar som tydligt styrt in mig på fel väg först då hittar jag min egen genuina väg. 

Den väg jag tidigare valt har bara lett mig åt ett håll - döden. Att välja en annan väg innebär att jag väljer livet. 

Uppstånden igen på tredje dagen betyder att jag kan ändra min föreställning om att faktiskt finna livet om jag vågat tro att det är möjligt. 

Vågar du tro att det är möjligt att hitta ditt nya liv? 

Lek inte på min gård

Andra dagen på vår väntan till uppståndelsen. Jesus offrade sig själv för andra, ty de veta icke vad de gör. 

Om offret kan beskrivas som att jag offrar min stolthet och min kontroll genom att acceptera livet som det är och som det blivit. Om offret handlar om att jag rannsakar mig själv och förlåter andra. Om offret handlat om att jag gottgör de som jag skadat och släpper allt annat.

Om det är på det sättet när jag offrar då accepterar jag beskrivningen. 

Om offret handlar om att förminska mig själv, stiga tillbaka och förringa mitt jag, då är den sortens offer inget för mig. 

Tystnad och att inte ta strid kan också vara ett sätt att inte förminska mig själv. En tystnad som inte kväver utan en tystnad som är fylld av egen insikt. Min egen karma.

Jag har märkt att när min styrka byggs upp av mitt inre medvetande om mig själv där min självkänsla byggs upp av mina tankar och handlingar kommer min hämnd. Hämnden i form av min inre revansch. När jag förstod att min styrka låg i striden med mig själv, inte i min strid med andra fann jag min lycka. 

Då lyckades jag besegra mina spöken. 

Far och flyg mina spöken ni får leka på en annan gård, min gård är fylld av min kärlek. 

Vad är din gård fylld med?,

Glad Påsk! 

Offra mig själv

Jesus på korset offrade sig själv för mänskligheten för att de skulle förstå på samma sätt offrar jag mig för mig själva. Offret sker på bekostnad av mig själv. 

Jag offrade mig genom att 

- blev utsatt i skolan, vilket jag tog på mig all skuld själv

- mina föräldrar bråkade, vilket jag tog på mig all skuld själv

- misslyckande i skolan, vilket jag tog på mig all skuld själv

- misslyckande i relationer vilket jag tog på mig all skuld själv

- misslyckad som förälder, vilket jag tog på mig all skuld själv

- misslyckad som person, vilket jag tog på mig all skuld själv

- mobbing vilket jag tog på mig all skuld själv

Listan kan bli lång där jag riktade all orsak och skuld på mig själv även fast det i stunder inte ens var möjligt att ansvaret kunde läggas på mig eller helt på mig. 

När jag reser ute i världen särskilt i fattiga länder händer samma sak. Människor offrar sig själv för att försvara eller hjälp någon annan. Offrar för att överleva, offrar för att skydda någon annan. Offrar för att skydda sig själv. Offrar i rädsla för att förlora något. 

Det är också precis vad jag tror och som gör att vi får oss själva till att offrar oss själva. Vi offrar i rädsla för att förlora något annat. Vi offrar och som Jesus det enklaste är att offrar sig själv.  

Vi tiger, vi knyter vår näve i fickan, vi skadar oss själva, vi blir våldsamma, vi blir destruktiva mot oss själva. 

Vi väljer oss själva för det offret är mindre smärtsamt än offret att förlora något utanför oss själva. 

Ett helt liv kan vi välja att offrar i rädsla för något annat som vi är rädda att förlora. Försörjning, rädslan att bli ensam, rädslan att inte klara sig, rädslan att förlora kontakten med sina barn och t.ex. rädslan att få stå utanför. 

Vad offrar du? 

Sista fästet

När jag tror att jag inte har något kvar och när jag tror att jag förlorat precis allt och när det inte verkar som det kan bli sämre, då borde jag fått nog. För den som står utanför är det uppenbart.

Men ändå.

Men ändå kan det vara så att det inte är så.

Ibland har jag ändå inte fått nog. 

Jag är inte beredd att släppa sista fästet.

Det finns fortfarande kvar nått som gör att jag krampaktigt håller mig fast vid ett destruktivt sätt att ta hand om mig själv.

Hur kan det vara så?

Hur kan det vara så att jag förödmjukar mig själv: Jag förlorar, till synes allt jag har kvar och jag förnedrar mig själv genom att stå kvar vid mitt gamla  beteende som jag vet bara leder mig åt ett håll. Ändå fortsätter jag. Ändå håller jag mig kvar vid att inte släppa sista "kontrollen". Ändå håller jag mig kvar för att inte visa att jag ger upp. Jag vill inte ge upp men har egentligen för länge sedan inom mig givit upp allt. Givit upp allt för mig själv men inte inför andra.

När jag befinner mig i den situationen tror jag fortfarande att vinsten att hålla mig kvar i mitt destruktiva beteende är större än vinsten att släppa taget, acceptera, erkänna och våga be om hjälp.

Varför?

Jo för däri ligger rädslan att bli avslöjad. Där i ligger rädslan att just ha misslyckats. Däri ligger rädslan att tappa ansiktet, visa min skam och känna min skuld. Ändå är jag avslöjad för länge sedan. Där i ligger rädslan att möta min egen rädsla.

Dit vill jag inte komma för den smärtan är outhärdlig. All annan smärta är bättre, invand och mer enkel.

Jag bär på en inre lögn.

Så länge jag håller mig kvar har jag inte fått nog. Så länge jag håller mig kvar har inte konsekvenserna blivit tillräckligt svåra och tydliga för mig själv. 

Jag behöver komma längre ner. Jag behöver få kontakt med mina djupaste känslor. Det är först då jag kommer att vända. Det är först då jag kommer att vända och göra ett nytt val. Göra ett annat val.

Jag tror detta är mer vanligt för de flesta än vad vi kanske egentligen inser. 

Från det lilla till det stora. Från det enkla till det svåra. 

Allt från olika typer av svåra missbruk till hur mycket jag surfar på facebook eller hur mycket godis jag ska äta i påsk. Jag har alltid ett val att fatta ett nytt beslut men det finns en risk att jag skjuter på det valet så länge konsekvenserna inte blivit tillräckliga stora.


Kan du hitta dig själv i denna text? Jag tror vi alla kan hitta någon del som kan stämma överens med oss själva!

Vi har alla alltid ett val, frågan är när vi blir beredda att göra det valet. Jag tror att det uppstår när jag kan finna kärleken till mig själv, först då är jag beredd.

När jag förlorar allt

När jag har kontroll i minsta detalj för att lyckas rädda eller lyckas bevara något jag har eller är rädd att förlora finns det risk att jag förlorar allt. Kanske särskilt den kontroll jag tror jag har. 

Det finns en oerhört stor risk att jag bekräftar min egen förlust just genom att försöka kontrollera det jag kanske redan förlorat. 

Genom att kontrollera mina känslor skapar jag ett tänk som får mig att agerar motsatt vad jag borde göra.  

Jag ser att det är som att hålla krampaktigt i en isbit med båda händerna ute en solig sommardag. Ju mer jag håller om isbiten i rädsla att förlora den desto snabbare kommer den att försvinna för mig. Mitt tänk blir fel. Att ta ut isen i solen var mitt första feltänk och att skydda min handlingen mitt andra. 

Kontrollen är kanske en av de största hoten för att finna ett bra liv. I kontrollen ligger rädslan som får mig att vara kvar i det jag vill lämna. Kontrollen befäster min ovilja att släppa det kaos jag tror är min enda trygghet. Min känsla känner igen kaoset min tanke vill där ifrån.

Kontrollen blir en besynnerlig strategi i en vilja att våga förändra. 

Under mina vuxna år byggde jag upp en kontroll i mina lögner. Jag skapade kaos som jag försökte kontrollera med lögner och nya handlingar i känsla att allt ändå var förlorat. Jag brände varje relation jag hade genom svek. Jag höll krampaktigt fast vid min kontroll som fick alla andra att lämna mig. 

Först när jag vågade sänka min gard och erkänna mig förlorad kom första hjälpande handen tillbaka. Först då kom hoppet. 

När jag gav upp och lämnade alla mina befästningar fanns chans till en annan utveckling än kriget med mig själv. 

Hur många kompisar och nära har jag inte svikit i rädsla för att förlora de som varit kvar. Om jag då fattat att min nyckel var mitt nakna erkännande hade min handling varit enkel. 

Vad jag då inte förstod var att jag egentligen svek mig själv.

Till slut förstod jag.

Skapar du kontroll i rädsla för att förlora? 

Vad väljer jag?

Livet är inte alltid enkelt. Ibland verkar det mer vara motgångar än framgångar. 

Kanske är det det som är livet. 

Det finns alltid en risk att det jag möts av eller det som jag gör också blir det som definierar mig. 

Livet är. 

Livet har ljusa sidor och mörka sidor. Livet är fyllt av en massa olika färger. Men i stunder är det enbart de mörka färgerna jag ser. 

Livet är.

Det är jag själv som väljer hur jag vill definiera mig själv utifrån det jag möter och det jag ser. 

Jag väljer att se det ljusa eller det mörka. 

Det är inte skiten jag möts av eller skiten som jag försatt mig i som definierar mig det är hur jag väljer att se det.

Hur väljer du att se det som händer i ditt liv? 

Drömmar

Sluta aldrig drömma. Sluta aldrig våga tro på framtiden och det som är både möjligt och omöjligt. Se min dröm som en plan för min framtid. Dröm och våga ändra på min plan. Dröm igen på vad jag vill ska hända. Våga se bortom det omöjliga. 

Låt drömmen bli min väg som leder mig framåt. Låt drömmen öppna det som sluter mig. Låt drömmen visa mig min väg. Låt min dröm hjälpa andra hitta sin väg. Låt drömmen väcka det som fortfarande slumrar. Låt drömmen avsluta min önskan att vara kvar i min historia. Låt drömmen få mig att förstå att den är min framtiden men det jag har här och nu är mitt liv. 

Drömmen bär min vision, min struktur  håller mig kvar vi min närvaro och får mig att se det jag har och det jag kan påverka idag. 

Men min dröm ska leva för i min dröm har jag en riktning. I min dröm ser jag åt vilket håll jag är på väg. I min dröm viskar någon att jag ska kommma och se vad jag kan finna. 

I min dröm är allt möjligt och mina hinder har för länge sedan försvunnit. I min dröm finner jag min längtan och min väg till det jag vill känna, vill tänka och vill göra. 

Jag tillåter mina drömmar och jag ändrar mina drömmar men väljer alltid att leva i det som är här och nu. Börjar jag istället att leva i mina drömmar tappar jag mitt liv.

Vad gör du med dina drömmar? Är drömmarna en möjlighet eller ett hinder för dig? 

Ett kort liv

Vi har ett kort liv så när vi lever vårt liv behöver det i många delar just upplevas stort och mycket. 

- dröm stort.

- tänk stort

- gör stort

- upplev mycket

- gör mycket

- våga mycket

- kliv ofta ur din comfortzon

- gör det du tror du inte klarar

- träff andra

- möt dig själv

- res runt i världen

- våga 

- var dig själv 

- gör det andra inte vill att du ska göra, om du vill

- ta inte hänsyn till andra, om de hindrar dig

- tro att du kan för framgången ligger just där

- gör det du aldrig gjort för då växer du

Vi behöver alltid göra val. Vissa val gillar andra, en del val gillar några. Många val kanske du bara gillar. 

När du har mål, följ dessa. Det är bara du som får ta konsekvenserna om de lyckas eller misslyckas. 

Följer du dina mål? Om du inte har mål vad följer du då? 

/ tankar från bastun - hjärnan säger- bada inte i havet men känslan säger bada- så jag badade. Skönt! 

Symptom och orsak

Jag har och har haft och en massa symptom. En del stora en del små. En del som jag haft tidigare och en del som återkommer. En del har verkligen försvunnit. Ibland några nya och varianter av något gammalt. Vad det än har varit så har det varit och är symptom. Många symptom som definitivt känns bra att ha en del som jag skulle vilja vara utan.  Vad det än är så är det en del av mig just i den stund de visar sig. 

Symptom är sådant jag gör. Jag handlar på mina känslor. Är jag glad så lever jag ut mina känslor mer idag, är jag ledsen samma där. Känner jag mig ensam kunde jag tidigare agera genom att få bort känslan. Idag försöker jag acceptera att den finns för att utifrån det skapa förändringar. 

Jag agerade på olika sätt på mina känslor tidigare, idag reagerar jag tänker efter och accepterar. Det jag reagerar över kan leda till agerande men utifrån an accepterad känsla.Skillnaden är avgörande.

Mina symptom är däremot inte problemet och har inte heller varit. Om det är något som är ett problem så är det konsekvenserna av mina symptom och den som ligger bakom dessa, vilket är just jag.

Jag lever med mina symptom och förändrar dessa i takt med min egen utveckling.

Hur gör du med dina symptom. Får du för många konsekvenser av dessa idag?

Det är ditt fel!

Att hamna i en konflikt är enkelt och att skylla på den andra också väldigt enkelt. Då väljer jag bara att se på det som är utanför mig själv. 

När jag kommer i konflikt i ett möte med någon annan behöver jag alltid ta hem vad som händer. Jag behöver sortera och fundera. Handlar det om mig eller handlar det om den andra. Vad är min del och vad är inte min del.

Den del som handlar om mig kan jag inte lägga på någon annan utan behöver ta hand om själv. Är jag ur balans, gammalt beteende, gamla känslor och tankar, vad väcks mina känslor av osv.

Det som inte är min del och inte handlar om reaktioner från mig som skapat situationen handlar om den andra.

När jag förstår att det handlar om den andra och jag rannsakat mig själv behöver jag sätta mina gränser. Då behöver jag ta hand om mig själv och säga vad som är ok och inte. Stanna kvar och säga stop eller gå. Jag har alltid ett val. Att stå kvar och inte säga till vad som inte är ok är också ett val. Det senare betyder att jag valt att inte ta hand om mig själv. 

Vilka val gör du i en konflikt?

Möte med mig själv 2

Livet är fyllt av händelser, trauman, lidande och utsatthet. Alla har vi en historia. Den kan berättas på många olika sätt och den är på många olika sätt. Små händelser kan upplevas stora och stora kan upplevas små, många upplevs är precis just så som de är, kanske de flesta. Historien har påverkat oss och gjort oss till den person vi är just nu. Det är en sak däremot som är gemensam, det är just historia. 

Jag har i mitt arbete med mig själv plockat hem en massa händelser och en massa historia som jag haft inom mig. På något sätt har jag fått lite koll. Händelserna berör mig inte på samma sätt som tidigare och framför allt jag agerar inte på händelserna.

Ibland däremot har de en förmåga ibland att poppa upp när jag minst anar det. De kommer från mina känslor i situationer min känsla känner igen från det förflutna. Då berörs jag och förstår i stunden att just den delen har jag tidigare inte kommit åt. 

Att komma dit gör mig tacksam. Även fast det i stunden överraskar mig. Idag kommer jag förhållandevis snabbt tillbaka.

I går på handledningen blev jag påmind om min pappa, som inte längre är i livet och hur han i perioder ville ha uppmärksamhet och han gjorde det genom att säga att han skulle ta livet av sig. Då tyckte jag att jag hanterade det bra men förstår idag att det stressat mig. Den stressade känslan kom upp i går när en annan kollega berättade om just självmordshot. Min far dog senare av helt andra skäl.

Har du koll på dina känslor? Blir du ibland överraskad av att känslorna pockar på ibland och överraskar dig? Tar det lång tid för dig att komma tillbaka?

Irritationen var ett möte med mig själv

Jag är med an mansgrupp, kompisgrupp ja kalla det vad du vill. Vi träffas en gång per månad och ger varandra utrymme att tala om sådant som berör och som är viktigt för var och en. Det blir livliga diskussioner och det blir ett bra sätt att möta sina egna tankar, känslor och handlingar på ett tryggt sätt. 

På mötena uppstår givetvis också känslor och motsättningar men vi tillåter det och försöker hitta sätt att hantera det.

Jag har varit med ett kort tag men är verkligen nykomlingen i gruppen.

I går när vi hade vår träff märkte jag hur jag satt och harmade mot en i gruppen. Jag satt och hade en massa tankar och åsikter om vad en i gruppen gjorde. Det var si och det var så och jag blev irriterad inom mig. Han kunde inte vara tyst när andra talade och han hade en massa åsikter utan att egentligen vad jag tyckte, lyssna. Vid några tillfällen så var jag också snabb i mina kommentarer för att på något sätt styra upp situationen och den irritation jag kände. 

Det blev inte bra.

Jag hade i slutet 10 minuter där jag skulle ta upp något, ämnet var inte klart men jag hade idéer om att tala om saker som berör mig.

Min irritation satt i min kropp och visste samtidigt inte vad jag skulle ta upp när det var min tur. 

Jag valde att ta upp det som fanns i mig just då.

När jag fått låta min irritation inom mig gro ett tag förstod jag helt plötsligt vad jag höll på med. Min irritation var sprungen ur att jag inte kunde styra situationen och de andra i gruppen. Det blev inte som jag hade tänkte mig. Det blev på något annat sätt men inte som jag tänkte. Jag hade åsikter om andra och släppte fokuset från mig själv till det som hände i rummet. Jag sökte efter rätt och fel där jag tyckte att jag hade de rätta åsikterna. Jag sökte rätt och fel, när det handlade om när någon skulle få tala eller inte. Jag satte upp egna regler i ett spel som var gemensamt. 

När jag insåg min litenhet i detta förstod jag att jag borde peka på mig själv istället och ifrågasätta vad jag höll på med.

Den killen som jag satt och var irriterad på var egentligen en kille som var min utmaning just i denna stund. Det var han som med sitt sätt att vara hjälpte mig med mina egna insikter. Han hjälpte mig att förstå och lära mig lite mer om mig själv. Han hjälpte mig att möta mina rädslor av att inte bli förstådd och min egen litenhet.

Tack kompis för att du utmanade mina inre tankar och känslor.

Hur är det för dig, känner du ibland att du utsätts för utmaningar där du märker att dina känslor egentligen handlar om dig själv och inte om den som du känner irritation mot?

Reflektion på mina beteenden

Idag hade jag inte koll. Jag kom några minuter (10) försent till ett möte jag själv bokat in. Det hade ingen betydelse denna gång men ändå. 

För mig är det viktigt att komma i tid, det är ett sätt att visa respekt. Men kanske har det också varit ett sätt att ha kontroll. Kontroll så att t.ex. ingen annan kan ha åsikter.

Nu har det hänt vid två tillfällen, som jag kommit försent vid samma typ av möte. Handlar det om noschalans eller är det en tillfällighet. Handlar det om att jag släpper på kontrollen. Brist på respekt? 

Det är svårt att veta men en viktig reflektion. 

Har du ett beteende som återkommer lite då och då som du behöver reflektera över? Nya beteenden eller gamla? Beteenden som ändrat karaktär? Fundera och reflektera gärna här om du vill!

Kanske är det så

Kanske är det så att först när jag faller utan kontroll det är då jag kan förstå. Kanske är det så att när jag möter mina egna brister det är först då jag är beredd att förändra? Kanske är det så att när jag möter någon annan som inte fördömer mig för mina handlingar det är först då jag klara av att inte fördöma andra för deras handlingar. Kanske är det så att när jag själv möter tacksamheten i mig det är först då jag förstår vad det är. Kanske är det så att när jag kan möta lyckan i mig själv är det först då jag kan vara del av lyckan med andra. 

Kanske är det så att när jag själv vågar möta rädslorna i mig själv är det först då jag själv kan bli fri. 

Jag behöver möta mig själv innan jag med känsla kan uttala mig om känslor jag har. Risken finns annars att det bara blir ord. 

Mina handlingar är vägen till mitt hjärta och mitt jag. När det enbart stannar vid tankar kommer min känsla att bestå. Jag grubblar. 

För att förändra min känsla behöver jag agera på mina tankar. 

Vad tror du? 

En stund på jorden

Jag är en stund på denna jord. Jag är på besök. Jag gör mina fotavtryck, en del knappt märkbara, en del tydligt synliga och en del som jag helst ibland skulle ha velat ha ogjorda. Men jag gör mina fotavtryck och det ha skapat mig. Inte vad jag gjort utan vad det fått mig att bli. 

På denna jord i denna korta stund egentligen helt obemärkt om jag ser det utifrån den tid det tagit för jorden att utvecklas. På denna jord en kort microsekund har jag gjort mina fotavtryck. 

Jag har känt lycka och jag har känt sorg. Jag har känt mig ensam och känt gemenskap. Jag har trott att jag varit den enda personen i världen som känt och haft det som jag. Jag har väckt andras känslor av lycka och sorg. Jag har väckt  människors besvikelse och ilska. Jag har väckt känslor av glädje och närvaro. Jag har gjort skillnad. Jag har lagt skuld på mig själv och jag har lagt skuld på andra. Jag har dömt mig själv och jag har dömt andra. Jag har haft åsikter om sådant som jag inte har haft att göra med. Jag har gjort människor osäkra och jag har stöttat.

Min kamp har varit med mig själv men andra har ibland kommit emellan och fått klä skott för min egen osäkerhet. Det har kostat vänskap och det har kostat pengar. Det har kostat ensamhet och det har kostat utsatthet. 

Jag har brytt mig om vad andra ska tänka om mig även fast de flesta människor på denna jord inte ens vet vem jag är. 

Jag har varit oärlig och jag har varit falsk och detta har inte enbart drabbat mig själv. 

Men jag har förändrat och gjort så gott jag kunnat och gör det än i dag, precis som jag tror alla andra också gör. 

Denna stund på jorden denna microsekund har vi alla varit här en väldigt liten del av evolutionen, knappt märkbart om inte alls, men ändå så tydligt. 

Jag har idag en något liten obetydlig stund kvar på denna jord och jag kommer att fortsätta göra så gott jag kan. För det är så jag och alla andra gör. Vi gör så gott vi kan. 

På denna jord, denna stund. En stund på jorden. 

Hur ser din stund på jorden ut? 

Arv

Hur påverkas mitt arv och vad menar jag när jag talar om arv?

Nu talar jag inte om ett ekonomiskt arv utan jag talar om det genetiska och det sociala arvet.

När jag tidigare förstod vilka problem jag hade och insåg att det som skapade mig var sprunget från mig började jag också att titta hur det var i min uppväxt. Jag började se mönster och  kunde se att beteenden som jag tagit till mig också fanns hos min far och min morfar. Jag hade tidigare sett det men inte gjort den reflektion jag då började göra. Jag kunde se att saker gick igen.

Vad var det som gick igen och varför?

Min otrohet var en del av det och jag kunde se hur min far och min morfar gjort precis på samma sätt. 

Kom det innan jag föddes eller kom det först i samband med modersmjölken och det jag upplevde utanför mig själv?

Jag ärver en massa gener som jag fått från min mamma och min pappa. Tydligast blir det hur jag ser ut, vilka eventuella sjukdomsanlag jag kan ärva, min kropp hur den ser ut osv. Men är det möjligt att jag även kan ärva genetiskt beteenden, oro, rastlöshet och liknande?

Genom mitt sociala arv ärver jag beteenden men också stress, ansiktsdrag, hur jag går, hur jag talar osv.

Vad som är vad kanske inte har någon betydelse, eller så har det det.

Jag tänker så här, oavsett vad det är som är grundorsaken till vem just jag är, genetiskt arv eller socialt arv så är det en del av mig. Chansen att kunna påverka min egen situation är betydligt större om jag väljer att acceptera att den jag är är är en produkt av mitt liv oaktat mina gener. Skulle det vara så att det också är mina gener kan jag ändå inget göra åt det utan acceptera det och göra det bästa av situationen.

För är det så att jag tänker att det som är jag skulle kunna vara inlärt är chansen stor att jag skulle kunna förändra det beteendet. Är det generna som spökar har jag ingen chans mer än att hitta ett sätt att förhålla mig till det.

Så jag väljer att se det som är jag som en produkt av vad mitt sociala arv och jag själv bidragit med fram till idag.

Då har jag en chans att förändra något. Då har jag en möjlighet att göra skillnad, även för mig.

Jag är inte fångad i en cell där allt redan från början är bestämt utan det finns alltid en väg ut, det handlar för mig om att hitta den vägen och jag vet att den finns.

Jag har hittat flera bra vägar och jag ser att mitt liv kan förändras, varje dag, till något som jag själv vill ha. Jag är inte fången i en cell. Jag styr mitt liv och det finns inget som begränsar mig.

Skulle det vara något som begränsar mig och som får mig att tro att det inte går då vet jag att det som inte går bara tar lite längre tid.

Funderar du mycket på detta med arv och vad du fått med dig från dina föräldrar? Hur påverkar det ditt liv idag? Låser det dig inne eller blir det en möjlighet för dig?

- Hej! Hej!

Idag på väg till jobbet hände något som berörde mig starkt. Jag har sett det en gång förut, nu såg jag det igen. Det var inte en tillfällighet.

Vi gör alla val. Tiggaren gör ett val och alla vi andra gör ett val.

Tiggaren har gjort ett val utifrån sin situation. Han har gjort ett val utifrån ett stort mod, kanske det svåraste någonsin. Valet att be om hjälp.

När jag ber om hjälp är jag väldigt lång ned i hierarkin, kanske längst ned. Människor som tigger om pengar har ett stort mod, att våga be om hjälp i sin svåra situation. 

När jag vet att jag ber om hjälp och är beroende av någon annan är jag under den person jag ber om hjälp. 

Denna dag stod tiggaren på knä som alla andra dagar. Han har lärt sig ett ord på svenska som han gärna använder; - Hej, Hej!

Han har lagt sin mössa framför sig och gjort den till en skål där det är mening att man ska lägga de eventuella pengar man vill ge.

Jag möter honom varje dag på väg till jobbet. Denna dag stod han också där. Framför mig går en man i 30-40 års ålder, svårt att bedöma hans ålder. Han var propert klädd och var säkert på väg till något möte. När han närmar sig tiggaren går han närmare och kliver nästan på mössan som tiggaren lagt på trottoaren. I steget följer mössan med en bit och tiggaren måste hämta tillbaka den för lägga den på plats igen. Mannen säger inget utan bara går vidare. Han kränkte tiggarens integritet.

När jag tänker på vad som hände slår det mig hur viktigt det ibland kan vara för oss människor att ha någon under oss för att visa för oss själv att vi inte fallit så lågt som den som är under oss.

Jag blev väldig berörd av det som hänt och gav mina blickar mot den man som gjorde det han gjorde, innan han vek av in på ett hotell. Jag kanske skulle ha agerat annorlunda men jag kände då att det var precis vad jag klarade i situationen. 

När jag kom till arbetet kände jag hur min ilska och min förtvivlan växte inom mig.

En dag kan det vara jag som står där knäböjd för att be om hjälp. Kommer andra att behandla mig på samma sätt? 

Jag har varit där. Jag har aldrig behövt be om pengar men jag har behövt be om vänskap, att få tillhöra gemenskapen. Det har inte alltid varit lätt och det har definitivt inte varit givet. 

Det väcks många känslor i möten med andra människor. Ibland helt nya känslor men oftast gamla känslor som väcks till liv igen. Känslor som vi inte alltid har kontroll över och som kan få oss att säga och göra konstiga saker. Konstiga saker som vi vanligtvis inte gör.

Det kanske var så för denna man. Det väcktes känslor han inte kunde behärska som handlade om något helt annat men som just denna tiggare fick klä skott för. Det är inte ok men det kanske är en förklaring.

Jag tar hand om mina känslor och jag är glad att jag reagerade och kunde ta in det som hände.

Tiggaren står kvar på knä och försöker få några kronor.

- Hej! Hej!

Har du kontroll över dina känslor. Kan det ibland innebära att du gör saker som du kanske egentligen inte ville göra?

Ett visst möte med en annan människa kanske är det viktigaste mötet i vårt liv. Vem denna människa är vet vi aldrig.

En väg

Den väg jag vandrar är inte alltid den väg som någon annan behöver vandra. Jag vandrar min väg för att det är viktigt för just mig.

Jag hade allt för länge vandrar på en annan väg som hela tiden ledde mig fel.

För att hitta rätt bad jag om hjälp för att finna en väg för mig som jag sedan själv kunde vandra på.

Idag vet jag en väg. 

Med den kunskapen hjälper jag idag andra genom att visa att det finns en väg. 

Jag kan inte vandra den vägen åt andra men jag kan visa en väg.

Ibland vandrar vi tillsammans men oftast vandrar den jag hjälper själv på denna väg.

Den väg som jag vet finns är en väg som kan leda rätt.

Det ända den personen behöver ha med sig på sin vandring på denna väg är att vara:

- villig
- öppen
- ärlig

Har du hittat din väg att vandra?