Det är synd om mig

Det är synd om mig och ändå gör jag inget. Stackars mig och ändå förändrar jag inget. Jag har det uselt och skulle inte önska annat än förändra min situation och ha det som alla andra har det. En härlig familj, bra arbete, frid i min själ och härliga barn. Jag har egentligen ett oerhört bedrövligt liv.

Ändå, ändå är jag inte beredd att förändra den situation jag har idag. Hade jag inte velat vara kvar hade jag gjort allt för att förändra det till det jag vill ha. Det kanske tar tid men jag hade gjort det.

Varför gör jag ändå inte det?

Rädslan ligger i förändringen. Jag vet vad jag har och jag har kanske fördel av att ha det som jag har det innerst inne känslomässigt, praktiskt eller av andra orsaker. Men utåt sätt säger jag att jag vill förändra mig.

Förändring väcker rädslor eftersom jag måste blotta mig och släppa taget om sådant som jag skapat av trygghet och rutiner för mig under många år. Jag skapar mitt kaos men det är också en trygghet för det får mig att vara i nått jag känner igen. Det var en av anledningarna till att jag sökte mig dit från början. Kaoset känner jag igen. Vad händer om jag släpper taget? Vad kommer jag då att få uppleva? Nya rädslor, gamla rädslor som jag för länge sedan försökte fly ifrån?

Jag kanske har stor användning av mina rädslor. Som konstnär, författare, artist. Jag får fördelar av att vara underlägsen. Människor bekräftar mig genom att tycka synd om mig. Jag får själv bekräftelse att jag inte är värd mer än det jag skapat omkring mig. Jag formligen simmar omkring i mitt eget skit i tron att det är min trygghet.

Jag kanske valt ett yrke utifrån mina egna bristvärderingar eller för att skydda mig mot mina inre demoner.

Allt som visar sig som problem för mig och som skapar min usla situation är symptom på något bakomliggande. De vill tala om något för mig och kommer inte att försvinna bara för att jag önskar det. Kanske får de ännu större kraft så länge jag har ett starkt fokus på just dessa.

Enda sättet att bli av med symptomen är att möta symptomen först och främst och sedan därefter möta orsaken till att jag har de symptom jag har. Orsaken till att jag dricker för mycket är inte att jag dricker för mycket. Orsaken till att jag arbetar för mycket är inte att jag arbetar för mycket. Orsaken ligger djupt i mig i mitt känslosystem. Sluta dricka löser inte mitt problem men den förändrar mitt symptom.

Jag behöver komma åt mitt ego och mina grundläggande känslor om mig själv. Jag behöver rensa mitt system.

Jag behöver rannsaka mig själv och möta mig själv, mitt innersta jag. Rannsaka allt i mig. Möta mig själv och acceptera att jag är den jag är med alla mina fel och brister men också med alla mina tillgångar. Möta jag och acceptera att "- I am what i am in this very moment."

Det första steget är att möta mig för att nå förändring. Många vill inte göra detta för det gör för ont. Många vill inte jobba bort det utan vill hitta andra lösningar. Jag var där med. Jag var inte beredd att släppa taget. En del har jag fortfarande kvar som jag har svårigheter att släppa men jag vet att det finns ingen annan väg. Det handlar om mig. Det finns inga andra lösningar där jag istället skulle kunna slippa jobba med mig själv. Det är inte möjligt. Andra lösningar bara konfirmerar ett gammalt beteende.

Så vad går du och bär på som du inte klarar av att släppa?