Duger vi inte styr andra

Vi duger inte om vi inte gör något som är bra. Det räcker inte med att bara vara vi. Samhället är uppbyggt på att vi inte ska vara nöjda med oss själva. Det skall alltid finnas något som vi saknar eller något som ska skapa rädslor i oss som får oss att inte vara nöjda med det som är. Jag är jag och det är ok.
Vi duger inte utan vi skall vara något annat än det vi är. Jakten på att förändra oss blir bara större och större och det har nått en stor acceptans att vi skall förändra oss och visa att vi tillhöra gruppen " Var inte nöjd med den du är". Inte bara i tonåren utan hela livet jagar vi. Den som är svart vill vara vit. Vi springer hit och dit för att söka idealet hos oss själva och vår partner och det enda vi blir, är missnöjda.

Jag och många med mig har burit på känslan eller bär på känslan "-när ska de upptäcka vem jag egentligen är och att jag inte kan något". När ska de upptäcka att jag är fejk?

Vår självkänsla hamnar i botten och inget kan ta oss därifrån förrän vi börjar tala om det och förstår att alla andra är där också.

Får vi inte kontakt med våra egna känslor och förstår att vi duger som vi är, kommer det inte att gå bra. Vi blir då beroende av vad andra tycker eller hur vi tror att andra tänker att vi skall vara, se ut eller bete oss. Vi blir då oerhört lätt att styras utifrån till skillnad för om vi styr oss själva.

Som barn behöver vi bli behandlade med respekt och se andra spegla oss. Bli lyssnade på, få ge uttryck för våra känslor och uppleva en trygg miljö där alla känslor är tillåtna. Detta får barnet i oss att växa och bli en mogen vuxen.

Får vi inte som barn detta utrymme fastnar vi i vår känslomässiga utveckling och blir hämmade. Vi är som barn men i en vuxen kropp, kvar med alla de behov vi inte fick tillfredsställda men i en vuxen kropp.

När jag möter dessa i mitt arbete är det inte den vuxna jag möter utan den 2- åring eller den 5- åring som slutade växa känslomässigt. Våra föräldrar behandlade oss hur som helst eftersom de trodde de ägde oss. Vi hade ingen annan stans att ta vägen.

Våra rädslor om att bli övergivna gjorde att vi ändå tydde oss till våra föräldrar vilket i sin tur gjorde att vi som barn var tvungna att finna oss i det som skedde. Allt från att bli behandlad utan respekt, slagna och t.o.m. bli sexuellt förödmjukade.

Många av oss, kanske alla har för det mesta glömt eller förträngt hur utsatta vi var som barn. Förnekelse av dessa känslor innebär också att vi förnekar oss själva och det innebär i sin tur att vi förminskar den vi egentligen är.

För att väcka detta till liv behöver vi tala om det och ge uttryck för det med kroppen, med att måla, dansa, skriva osv .Ge utrymme för det skapande och den förmåga och energi som finns inom oss själva. Detta stärker vår hälsa och får oss levande igen. Det får oss att hålla barnet i oss levande. Utan denna befrielse dör vi känslomässigt.