Jag tänker mina känslor

Ibland sitter det bara fast. Jag hittar bara inte känslan. Den finns i mitt huvud men var. Mitt intellekt jobbar som bara den. Jag tänker, jag tänker och jag tänker men får ingen känsla. Det är bara tomt. Tankarna snurrar och försöker finna svaret på känslan men det blockeras hela tiden.

Orsakerna kan vara många, en av dessa kan vara att jag inte just då har förmågan och kunskap att omsätta mina tankar till en känsla eller flera känslor. Jag vet inte hur jag får kontakt med känslorna som andra verkar ha lätt för att plocka upp.

En annan orsak som ibland kan vara kopplat till det tidigare är att jag har en blockering som hindrar mig från att känna. Jag kan ha valt att stänga av den känslan en gång när smärtan blev för svår. Jag vill bara inte känna den känslan igen. Där kan det i så fall sitta ett lås som jag behöver låsa upp.

Är det på detta sätt så finns det en risk att jag stannat där det hände. Just då som jag uppfattade att det hemska hände. Jag upplevde då något som för mig var dramatiskt. Pappa avvisade mig, jag blev bortvald av min mamma, något som handlar om svek, tillit, skuld eller något som även för den utomstående kan uppfattas som dramatiskt och skräckfullt.

När en blockering finns, härstammar den från en låsning i min historia. Låsningen kan ha hänt mycket tidigt och den strategi jag då valde för att undvika denna smärta kan jag valt att fortsätta bära, även fast faran i sig försvunnit sedan länge. Har ett barn bränt sig på en spisplatta, en gång kommer det aldrig mer att hända, det blev betingat. Smärtan blev för stor.

Ibland minns jag inte tidiga händelser eftersom de hände mycket tidigt, innan jag hade förmågan att sätta ord på det som jag upplevde. Man brukar säga att vi minns intellektuellt efter ca 2 - 3 års ålder. Våra minnen innan dessa härstammar från vår hörsel, våra muskler, våra känslor och vår syn men vi kan inte sätt ord på det.

För att nå till dessa minnen behöver vi hitta andra vägar än via samtalet för att först komma åt känslan som uppstod och sedan skapa förmågan att sätta ord på den känslan.

Kombination av lätt hypnos, struktur och samtal skapar vägen till de nycklar som jag tappat. Jag behöver leta där jag tappat dessa, inte där det enbart finns tillräckligt med ljus för att ha chans att söka.

Det manliga i oss har lättare för att stänga av våra känslor tidigt och via intellektuellt finna lösningar på våra problem, det kvinnliga i oss har lättare för att nå känslan men glömmer bort att föra upp känslan till en tanke. Handlingarna blir därefter.



Jag är inte mina känslor, jag har mina känslor.
Jag är inte mina tankar, jag har mina tankar.
Jag är inte mina handlingar, jag gör mina handlingar.