Ärlig

Att vara sann har inte alltid varit mitt kännetecken även fast flera trott det. Jag har varit duktig på att vara oärlig speciellt mot mig själv. Jag har varit osann i mina relationer, på mina arbetsplatser, i mina kompisrelationer, när jag gjort affärer, människor som jobbat svart för mig, i små situationer och i stora ja till och med när jag inte haft skäl att ljuga har jag ljugit. Det blev som en vana. Förutom att andra har fått lida har själv fått ta alla konsekvenser av mina lögner. 

I början såg jag inte det och när jag till slut såg kunde jag leva med det, men tyckte många gånger att det var fel eller orättvist det som skedde mig även fast det i botten var en konsekvens av mina lögner. 

Allt eftersom växte detta till en skuld som aldrig sinade. Särskilt i de relationer jag hade och för mina barn. Jag kom aldrig i kapp, skulden bara växte och lögnerna lika så. Jag såg det inte då utan det blev tydligt för mig först långt senare.

För att skyla mina skulder kompenserade jag på olika sätt. Kompensationerna blev ytterliga en skuld i mitt inre och så höll det på. Jag förringade mig själv och förhandlade bort mina innersta önskan att vara genuin och ärlig genom att ljuga för mig själv för att möjliggöra mitt egos önskan att bli bekräftad. 

Jag var självisk och gjorde saker med helt felaktiga syften. Syften som jag var hemlig med. Ibland visste jag inte själv mina grundsyften. 

Att vara hemlig är smart när jag ljög. Då avslöjade jag inte för mycket. Berättade jag för mycket hade jag svårt att hålla ordning på vad jag sagt eller inte. 

Ljuga stressade mig oerhört och gjorde mig aggressiv. Jag hade fullt upp med att hålla ordning på allt jag sagt och inte och var livrädd att bli avslöjad. Blev jag avslöjad hade jag fullt upp med att neka eller komma på en ny historia.

Lögnen skulle bidra till att rädda mig från rädslan att bli själv. Den ledde mig in i ensamhet. 

Ljuga eller en vit lögn är det skillnad? I mitt sätt att se det inte alls, jag skadar mig själv lika fullt. 

I mitt eget arbeta har jag märkt att när jag började ta tag i lögnen och känna känslan i den har det blivit svårare till omöjligt att kliva tillbaka dit igen. Den leder mig då bort från mitt genuina jag. Men lögnen hälsar på varje dag för att försök visa någon annan än en den jag egentligen är. 

Tala sanning för mig har blivit att vara fri. 

Hur är det för dig, brukar du ljuga eller har gjort. Vad får eller har det fått för konsekvenser för dig? Vad skulle hända dig om du ändrade dig till att vara sann mot mot andra och dig själv?