Tacksam för det jag har 2

I Phillipinerna är ett liv värt 3750 kr om man dödar någon annan och kan komma överens med familjen om en ersättning. Det motsvarar ca 5 månadslöner heltidsjobb alla dagar i veckan 6.00-24.00. Fattigdomen är svår men det finns ändå en tacksamhet på något sätt. Här finns stora orättvisor och det är skillnad. 

Jag har aldrig behövt klaga på yttre saker. Jag har fått mat för dagen och har alltid haft någon stans att bo. Jag har fått utbildning och möjlighet till arbete. Jag har inte slösat men har ändå haft allt. Jag har inte överflöd men har ändå i vissa stycken mer än vad många andra har. Jag kan välja mitt boende, nära till centrum och kan resa vart jag vill när jag vill. Jag är frisk i det stora hela, jag har vänner och känner en tillfredsställelse med livet. Jag har två söner, en syster och släktingar fortfarande i livet. Jag klarar mig bra och trivs på jobbet och när jag är ledig. 

Ändå i stunder är jag inte nöjd. 

Alltid nått annat, alltid nått mer. Min känsla skriker till mig ibland, inte nöjd. 

Jag jämför och vill ha nått annat, sådant jag inte har. Jag har åsikter omkring vad jag får, söker ständigt förändring och något annat. Riktigt vad det där andra är är inte klart och jag tror att det aldrig kommer att bli det heller. 

Jag söker omväxling och jag söker förändring. Jag tittar på vad andra har som inte jag har och jämför. Inte nöjd. 

Jag kom att aldrig vara nöjd på det sätt jag trodde. Det handlade inte om att ha bättre och mer. Det handlade om mig.  Jag försökte fylla känslan nöjd med saker, ägande eller tillhöra men nådde aldrig fram. Jag sökte något utanför mig själv för att stilla en känsla. Men blev aldrig nöjd. 

Jag sökte på fel plats och var blind för det jag redan hade. Jag förstod inte att jag redan hade allt. Jag fattade inte att jag helt missade att vara närvarande i det som fanns just här och nu omkring mig. Jag glömde vara tacksam för det jag redan hade och förstod inte att det redan var allt. Jag hade det jag behövde när jag behövde det men saknade tillit till det. Jag trodde det fanns något utanför mig själv som skulle hela mig och få känslan nöjd. Den visade sig aldrig. Tillfälligt kunde jag kort känna en känsla av nöjd men på lång sikt aldrig. Det fanns alltid ett "men" ....bra men. 

När jag öppnar alla mina sinnen kommer jag att se att jag redan har allt. Jag kommer att märka att allt finns runt mig i denna stund. Allt jag just då behöver. Inte överflödet utan precis det jag behöver just för stunden. Hur kan jag då behöva mer?

Kan jag varje dag finna tacksamhet för det som finns och det som kommit till mig blir min känsla helt annorlunda. Det finns alltid något att vara tacksam för i varje stund varje dag. 

Känner du dig tacksam för det som du har? Finns där ett "men" eller är det bara stor tacksamhet?