Jag fattade inte

Det tog tid innan jag förstod att det var mig det handlade om. Jag fattade men fattade ändå inte. Processen för mig tog tid. 

Jag fattade att jag hade en låg självkänsla, att mitt beteende var fel som skapade skuld och att jag bar på en skam. Men ändå fattade jag inte. Be om hjälp var det då inte tal om då skulle ju all min lögn besannas och då var det ju definitivt enbart mitt fel. Bättre ha kontroll och försöka stå ut. Bättre att hitta en alternativplan för att komma ur det jag hade försatt mig i. Helvete idag, kanske bättre i morgon. Erkänn inget, på sikt glöms det bort. 

Problemet var att det aldrig blev en sådan där dag när det blev bättre. Allt låg kvar och malde i mig. Jag blev aldrig fri, bara mera pålagringar. 

Varför är det så svårt att bara erkänna, kapitulera, ge upp och be om hjälp. Nähä inte jag. Risken var för stor. Vilket avslöjande det skulle bli. Bättre med kontroll. Tiga ut det. Säg inget för då kan jag bli avslöjad. Tänk då vilket liv det skulle bli. 

Varför var det så svårt att fatta? 

Skäl för att vi män inte ber om hjälp, där jag var en av dessa:

- en riktig man gråter inte

- en riktig man visar inte sina svagheter

- en riktig man får ett nederlag om han visar att han har det dåligt

- en riktig man skall vara stor och stark

- en riktig man får inte vara svag och sårbar

- en riktig man talar inte med andra om sina problem, särskilt inte med andra män

- en riktig man visar svaghet om han erkänner att han haft fel, ger efter eller måste be om ursäkt

- en riktig man har svar på allt

Jag kanske inte levde efter alla dessa myter men en del var definitivt mina. Känslomässigt höll dessa mig kvar i den situation jag var. Skulden växte för varje dag och desto fortare tåget gick desto svårare var det att hoppa av. Idag är inte rätt dag, i morgon då är det en bättre dag. Jag sköt på min rädsla en dag i taget. 

Jag gick inte och talade med någon, inte ens de vänner jag tänkte jag hade. Jag litade inte på någon för jag litade inte på mig själv. Jag vet ju hur jag är då kan andra vara på samma sätt. 

En terapeut, nej det vet man ju hur de är. Jag kan det minst lika bra som en sådan. Dessutom ska de ju ha betalt. 

Där satt jag med mig själv med allt som hände. Mima rädslor växte och växte från dag till dag. Skuld och skam. 

Jag blev en sådan där intepappa. Jag var närvarande men ändå inte. Samma i min partnerrelation, en inteman. 

För att stå ut sökte jag mig utanför mig själv och min familj,  sökte efter om det fanns någon som kunde älska mig bättre än jag själv. Jag hade misslyckats att älska mig själv och jag var urusel på att älska någon annan. 

Allt exploderade inom mig, ändå kunde jag inte visa det utåt. Jag förblev hemlig men bar på en bomb. En självterrorist.

Mitt beteende blev aggressivt, jag sa dumma saker till andra och jag gjorde idiotiska saker. Allt för att få bli bekräftad på något sätt. Allt för att stå ut. Jag fortsatte vara hemlig.

Sedan, utan min kontroll föll korthuset. Allt rasade. 

Jag har aldrig varit så rädd.

När alla mina konsekvenser blev outhärdliga tog jag till slut steget och bad om hjälp. Det var min räddning och en avgörande förändring för mig. 

Vågar du be om hjälp och erkänna att du inte klara det längre. Vågar du kapitulera? Du som man, vågar du gå mot alla myter omkring dig själv, myter som kanske också blivit en del av dig?