Hämnd

Jag kunde önska olycka gentemot andra för att jag ville hämnas. I min förtvivlan blev det mest hämnd på mig själv. 

När människor gjorde mig besviken, sårade mig eller som jag kände ett egenintresse som jag hade svårt att hantera startade mina tankar om hämnd. Hämnd för att jag kände mig orättvist och felaktigt behandlad. I mina tankar allt från att det skulle gå dem illa, misslyckas eller drabbas som jag. Hämnd kunde också vara att saker skulle bli rättvist, korrekt, och att andra skulle minsan drabbas som jag. Jag tror inte att någon hämnd som jag tänkte ut verkligen sattes till verket. 

Hämnd handlar om att ge igen. Någon ska få lida på samma sätt som jag. Rättvist. Men vad tjänade det till, då blev jag, i mitt tycke, en förövare också. 

Hämnden dyker upp när jag vägrar att se min del i det hela och mitt fokus är utanför mig själv. Vi kan klä in ordet i form av andra ord som rättvis och lika men det är samma sak. 

Hämnd kan också vara att förskjuta, mobba, nonchalera och ignorera. En sorts hämnd för den kränkning jag anser att jag blivit utsatt för. Jag ser det bara utifrån mitt perspektiv och utan hänsyn till min del men den finns alltid. 

När jag själv är i balans och mina tankar och känslor är väl avvägda och talar med varandra inträffar aldrig hämnden. Jag accepterar och ser min del. Jag förstår att leva i nuet utan att snegla åt historian eller framriden. Jag fattar beslut utifrån den nya kunskapen. Hämnden har inte plats eftersom jag vet  att den inte kan förändra historian eller den andra som person, möjligen tvärt om. 

När jag har koll på mig själv och är hela jag utan mina rädslor har hämnden tappat kraft. När jag känner kärlek i mig även fast jag tillåtit mig bli kränkt förstår inte kärleken i mig vad hämnden är och har för syfte. 

Kan du känna ibland att hämnden fått fäste i dig och se hur den påverkar ditt liv på ett negativt sätt?