Jag ensam 2

Fortsättning på känslan ensam. Redan som liten kände jag mig ensam. Jag var ofta själv och kände mig ensam i stunder. Ensam i min familj och ensam med svårigheter att hitta varaktiga kompisrelationer. Jag kan inte säga att jag led, men det var en känsla av ensamhet. Jag gjorde mycket själv och jag var själv. Hundar dom vi hade blev till en början mitt sällskap.

Min strategi för att få vänner var att imponera. Tror inte jag var så framgångsrik med det. I tidigare tonåren fick jag tjejkompisar för jag var inte som de andra killarna, som hade mer en tuff attityd. Jag var mer killen som blev kompis med tjejerna men inte mer. Mycket diskussioner om relationer men jag hade inga egna. Jag lärde mig däremot att ha bra relationer med min kompisars föräldrar och senare mina flickvänners föräldrar. De blev som en ventil för mig. 

Min ensamhet lärde jag mig efter ett tag att hantera med tjejer, där jag fick framgång. Via tjejer kunde jag få vuxenkontakter och kontakt med deras kompisar som också blev mina. Det var en bra strategi även fast det blev lite tokigt när vi gjorde slut för då tappade jag allt. Relation blev "inte ensam" och "inte relation"ensam. 

Den strategin använde jag mig av under många många år. Så här efteråt har den inte varit så framgångsrik. Jag har fått jobba upp nya relationer och nya kompisar varje gång en relation tagit slut. Den har gjort mig ensam. 

 Vad jag gjorde var att jag sökte  lösningen på ensamheten utanför mig själv genom bekräftelse i relationer, men även genom andra typer av bekräftelser för att bli sedd och älskad. För att vara någon och finnas med i det sammanhang jag saknade. En egen bas som jag själv upplevde aldrig fanns där. 

Kärleksrelation blev mitt sätt att lösa min ensamhet. När jag inte hade relation kunde jag skapa relation med vad som helst för att slippa vara ensam och när jag hade relation var jag inte nöjd utan ville ha något annat. Mina val av relationer var på fel grunder så resultatet blev därefter, inte nöjd. Alltid något annat som jag inte hade.

För att komma bort från känslan ensam gjorde jag mig upptagen på olika sätt. I relationer, i projekt, tv, äta, fixa saker, hjälpa andra, frivillig organisationer, fackligt arbete, sjunga i kör osv. Jag hade svårt att säga nej i relationer och i projekt för jag kunde missa en chans att bli bekräftad. Skulle någon lämna var det jag för att bli lämnad var inte en känsla jag ville ha. Då blev jag extra ensam. Min otrohet var en del av den strategin, överlappa så jag var säkrad. 

Alla mina strategier för att slippa känna känslan ensam har byggt på att få bekräftelse utifrån. Mina syften har varit hemliga och ibland oärliga. Jag skydde inga medel för att få slippa känslan. Oftast genom att göra våld på min inre önskan om vad jag ville och hur jag ville ha det. Jag var, trodde jag snäll mot andra och gjorde efter deras önskan och vilja för jag ville inte göra andra besvikna. Då kunde jag ju uppfattas som en dålig kille. Istället gjorde jag mig besviken vilken ledde till att jag tillslut ändå gjorde andra besvikna med konsekvenser av mitt beteende. 

Mina strategier som skulle göra mig inte ensam i min självömkan, gjorde mig ensam. 

Jag saknade tron på mig själv och tron på att jag dög som jag var. Jag accepterade inte att det var en känsla som var jag, känslan av ensam som ibland fick vara där i mig och vara ifred. Jag sökte sätt att ta bort känslan.

I en balans i mig är alla känslor tillåtna och en del av mig. I en balans i mig är allt i mig ok. Jag tillåter hela jag vara en del av mig. Då får jag också kontakt med hela mig. 

Min känsla av ensamhet bygger på självömkan. Vill jag vara ensam är jag ensam= själv vill jag inte vara ensam är det mitt val vad jag gör åt det. Men jag vill vara ärlig med mina syften och uppsåt när jag vill förändra min ensamhet. 

Känner du dig ensam ibland?