...men

Jo jag är glad, men....Jo jag har det bra, men.... Jag känner så men om inte...Jag vill gärna det, men....

"Men..." blir det sist sagda och hänger kvar vilket gör att när jag uttrycker en positiv känsla men avslutar den med ett men... är det men som är det jag mins. Men håller mig kvar i något negativt och uttrycker min negativa känsla för något när min hjärnan försöker ta till sig något positivt. 

Men bekräftar min känsla för något. Känslan är också den som håller mig kvar i något annat fast viljan tycks vara förändring.

Men är att säga jag men ändå nej till något. Men blir att inte vilja släppa. 

När jag tar mig själv in i en egen vilja till att förändra och utveckla mig själv där jag är öppen, villig och ärlig till förändring kan just ordet men vara mitt hinder. Men låter mig vara kvar i mitt aktuella tillstånd istället för att våga ta ett steg till. Men låter dörrarna runt mig själv vara stängda. Dörrar till en annan ingång i mitt liv och därmed en annan utgång. 

Men är egentligen ett sätt att säga nej till mig själv.

Är du flitig användare av men och vet bättre själv? Kan det vara så att men just därför håller dig kvar i det gamla och invanda? Kan just ordet men vara det som hindrar dig i din egen utveckling och därför gör det dig mindre öppen till något nytt ?