Uppskjutandebeteende

Jag skjuter upp saker. Jag skjuter upp saker som ska göras fram till sista sekund. Jag vill inte göra det utan får tvinga mig att göra det i tid för att slippa stressen. Särskilt tydligt var detta innan jag började arbeta med mig själv. Nu ser jag det och hanterar det på ett helt annat sätt. Kunde även märka det ibland när jag skulle betala räkningarna. Jag sög på betalningen till det nästan var försent. Det blev av, men i sista sekund. När det gällde räkningar kändes det som jag hade pengarna på kontot och att betala blev en förlust så jag ville sträcka på betalningen så långt det gick. Intressant vilka tokiga strategier det funnits i mig.

Ringa är lite samma sak, om jag skulle ringa någon som det kändes svårt att ringa till, i rädsla för vilket svar jag skulle få så sköt jag på det så länge som möjligt så att jag missade poängen med att ringa. Känslan var så obehaglig att göra det där telefonsamtalet. Konsekvenserna av att vänta gjorde det bara värre. Samma var det när jag skulle komma hem och säga nått obehagligt, tala sanning och stå för något. Jag klarade nästan inte av det utan sköt på det in till sista minut. Konsekvenserna därmed blev förödande. I mina relationer har det varit på samma sätt. Jag har skjutit på allt obehagligt. Att skjuta på det har sedan bara gjort saken värre. Jag har haft både dåligt samvete, skuld och skam som bara växt med att jag skjutit upp det.

Jag har bokat in mig på möten på kvällar, resor och t o m när jag velat avsluta relationer har jag skjutit på att säga vad som skulle ske eller vad jag ville. Allt har förvärrats av att inte ta i det besked som skulle lämnas direkt. Jag har blivit en hemlig människa, oärlig med dold agenda och jag har verkligen kommit i en dålig dager.

Så här efteråt är det verkligen inte riktigt klokt och ibland kan detta komma över mig igen men har lärt mig att gå efter min vilja att vara ärlig och faktiskt våga ta konsekvenser av de beslut jag själv fattat eller fattar. 

Jag vet att känslan efter är befriande, att våga säga och våga göra direkt när behovet kommer upp och inte skjuta på det. Uppskjuta innebär bara bedrövliga konsekvenser för mig själv.

Vad handlar detta om då?

Enligt Wikipedia skulle detta kunna vara en beskrivning:
Prokrastinering (av lat. procrastinare, av prefixet pro-, och crastinus, hörande till morgondagen, av cras, i morgon])^[1] eller uppskjutarbeteende innebär inom kognitiv beteendeterapi (KBT) vanemässig och kontraproduktiv senareläggning, förhalning eller undvikande av handlingar, beslut och arbetsuppgifter, trots vetskap om att det kan leda till negativa konsekvenser. Man substituerar viktiga aktiviteter med alternativa aktiviteter som kanske också måste göras men som har lägre prioritet, eller som inte alls bidrar till att man uppnår sina mål, exempelvis dagdrömmande eller datorsurfande på arbets- eller studietid. Prokrastinering inträffar ofta när ett val måste göras mellan en större uppgift och en mindre uppgift. Vanliga problemområden är att betala räkningar i tid, att fullfölja studier och att hålla leveranstider i sitt arbetet.

Det finns också sätt att hantera detta och få hjälp med detta genom att med KBT metoder lära om och t.ex. bryta ner mål i delmål samt skapa behagliga situationer av något som vanligtvis upplevs som obehagliga. Detta är rena tankemässiga och känslomässiga förändringar man kan göra på ett mer "tekniskt coachande" sätt. Det fungera till en viss del och leder till viss förändring.

Men i botten finns det orsaker till att det är som det är. Det finns bakomliggande orsaker till att jag valt denna typ av beteende även fast det får negativa konsekvenser för mig. Det finns något positivt i det negativa. Hade det inte funnits det hade jag slutat med det för länge sedan.

Det ligger en rädsla i grunden, en grundrädsla för något som styr mig i en särskild riktning. Rädsla att misslyckas, rädsla av skuld, rädsla av att någon blir arg, rädsla av något. Flykten blir ett vapen för att slippa denna känsla och den flykten kan bli precis vad som helst, allt för att undvika det obehagliga.

Det är den rädslan och den grundhändelsen som behöver lösas upp efter som att skjuta upp bara är ett symptom på ett bakomliggande problem. Jag åter igen känner och agerar på det.

Hur är det för dig, är du en person som gärna skjuter upp saker som du ska göra? På jobbet, i relationen, med vänner eller för din egen del och detta får förödande konsekvenser för dig men du gör ändå om det gång efter gång? Om du haft det men klarat dig ur det, hur gjorde du?