Smärtan bekräftar mig

Vem är jag utan min historia. Vem är jag utan min smärta. När jag under lång lång tid lärt mig att leva med en smärta, en utsatthet eller ett tillstånd blir jag en del av detta. Jag identifierar mig med detta tillstånd. Utsatt, förödmjukad, övergrepp, mobbad, dysfunktionella föräldrar, själv dysfunktionell historiskt osv. Jag identifierar mig med det och det blir en del av mig. Den har fått mig hit och den identifierar mig. Jag är någon med den. Smärtan är jag och tungsinnet är jag. Jag är den utsatta och det blir jag. Jag ältar, jag ältar, jag ältar och allt blir en enda stort självömkan. Jag kan verkligen inget annat och ändå förväntar både jag själv och andra att jag ska stiga ur det. Men vem är jag då? Vem fan är jag då?

Rädslan att stiga av är mycket mycket större än rädslan att leva med minnet av något. Särskilt om det präglat mig under lång tid. Jag kommer att få svårigheter att identifiera mig, mitt jag utan mitt kaos, utan min smärta. Att hålla mig kvar vid smärtan är att vara någon, även fast min högsta önskan är att ta mig därifrån.

Kan det vara så att det är en av anledningarna till att lång smärta blir så svårt att stiga ur. Kan det vara så att den fyller en funktion även fast jag själv och min omgivning definitivt inte kan se detta och ännu mindre förstå det?

Jag lär mig att leva i nuet, släppa min historia och förlåta men ändå fastnar jag och håller mig kvar vid min historia.

Jag vill inte släppa taget om det sista jag har.

Jag vill inte släppa taget om vinsten av att vara kvar.

För att komma ur detta kan det ibland vara så att vi behöver finna ett sätt att ersätta vår historia med något annat, se vinster med att släppa istället för att vara kvar. Komma över rädslan av att mista en identitet för att finna en annan. Jag behöver se det innan jag släpper taget helt. Släpper min kontroll helt. Tillåta sig att tala om det att det finns fördelar av att känna smärtan.

Håller du dig kvar vid något gammalt som du borde släppa och som verkligen verkar logiskt att släppa men du håller dig ändå kar vid det? Vad skulle du behöva för att våga släppa detta? Fundera på det och gör en plus och minus jämförelse på vad som är bra att ha det kvar och vad som är bra med att släppa det. Vad skulle du vilja ersätta det med?