Relation - inte överge mig

Relation kan innebära att jag överger mig själv och lyssnar på andra, följer andra, reagerar på andra, lutar mig mot andra, finner mig genom andra och slutar att vara jag. Jag blir beroende av andra eller någon och får inte en egen struktur. Jag tror att andra ska bli min lösning även fast jag instinktivt säger att jag inte vill ha det. 

Varför blir det så? 

När jag har svårt att skilja på mina cirklar och andras cirklar handlar det om min självkänsla. Jag blir beroende av vad andra tycker, tänker, känner och gör mot mig. Oavsett om det är positivt eller negativt väcks känslor i mig av bekräftelser. De eller den ska bekräfta mig och bekräftelsen styr mig. Den får mig att känslomässigt påverka mig, jag blir någon. Det positiva känns välkommet men konstigt nog även det negativa. 

När jag definierar mig och min tillvaro genom andra och deras åsikter, deras idéer och deras sätt att vara slutar jag att vara en egen person. Jag söker utåt istället för inåt. 

Jag är alltid en egen person med egna tankar, känslor och handlingar. Jag har min cirkel att ta hand om. Andras cirklar ska jag varken integrera med eller lägga mig i. Min cirkel handlar om mig och den andres cirkel handlar om han/ hon. Jag skapar bekräftelsen i mig, mina tankar, mina känslor och mina handlingar. Jag är jag. Jag får influenser, jag lär mig av min omgivning och jag tar intryck men jag är jag med allt vad det innebär. Min cirkel ser jag till att hålla hel utan en massa hål och sprickor som gör att självkänslan vill ut och leta bekräftelse i en annan cirkel. Ser jag hål och sprickor är det mitt inre arbete som arbetat för att laga det som gått sönder. 

Det blir hål och sprickor ibland men jag lär mig att se min del och går från insikt till handling. Idag mer av typen sprickor än hål. Jag lagar mina hål och sprickor med mina verktyg och mitt material. Ritningarna gör jag till mina egna. 

När jag söker min själv genom andra eller annat blir jag förlorad. Jag blir ingen. Det skapar rädsla, känsla av brist på kontroll, svårt att slappna av, stress, ensamhet, kaos i min hjärna, ilska, grubblerier och avsaknad av egen struktur. Min vision och mina mål finns inte. 

Mötet med mig själv innebär att möta mig, ta intryck av min omgivning men möta mig. Vad är det som säger att det de andra gör, säger, är eller känner är sant? Deras visioner och mål vad har de med mig att göra? Jag kan ta intryck men jag är alltid jag. Det som händer och sker behöver jag pröva och ställa mig frågan: - Handlar det som sker just nu om mig eller den/ de andra? Är det något jag ska ta till mig eller släppa? Är detta bra för mig?

Min självkänsla fick sprickor en gång i tiden och jag hade svårt att utvecklas. Jag läckte.  Det är mitt ansvar idag att ta reda på var de sprickorna finns och laga det arvet. Gör jag inte det kommer det alltid att läcka och det handlar då enbart om mig. Orsakerna till att det blev som det blev är avklarade och förlåtna. Jag accepterar att det är en del av mig. 

Jag springer mitt eget lopp. Som sprinter måste jag ha det i mitt fokus. Det är enbart jag som kan springa mitt lopp med min kropp, mina tankar och mina känslor. När jag springer mitt lopp kan jag bli en vinnare, om inte kommer jag tveklöst att alltid komma på en lägre placering än just nummer ett.

Låter det hårt? Nej detta handlar om det viktigaste i all egen utveckling, det handlar om att bejaka kärleken till mig och göra mig hel. Först då kan jag ge all kärlek till andra. 

Hur bekräftar du dig?