Tillägnat min far

Jag tror att jag i större delen av mitt liv föraktat min far för den person han var och för det liv han valde att leva. För det han gjorde min mor och för det han gjorde oss barn. Jag har haft svårt att acceptera den uppväxt jag haft. 

Han har präglat hela vår familj och vårt sätt att leva. han tog plats och han hittade olika sätt att bli bekräftad genom dominans, skuld och skam. Allt fokus låg på honom. Jag mins bara fragment av min mor som dog tidigt. Allt överskuggades av min far.

Jag styrdes av min far, först genom hans närvaro, sedan genom hans ickenärvaro och hans handlingar. Jag lärde mig att hata och jag lärde mig att ta i försvar och lägga fokus på någon annan. Jag lärde mig att känna starka känslor och ändå gjorde jag som han ville.

Min far.

I min botten låg det en kärlek till den far jag upplevde att jag inte hade och den uppväxt jag inte fick. Jag ville ha det på mitt sätt. 

Jag insåg sent att jag hade ansvar för mitt eget liv, även för min egen historia och hur jag valde att hantera den. Jag insåg sent att i mitt hat låg det en saknad av närhet och kärlek. En saknad till min far.

Min far.

Min far är den enda far jag har och det är han som tillsammans med min mor fick mig att komma till denna värld och det är han som fick mig att lära det han kunde men också det han inte kunde. Det är han som fick mig att ta eget ansvar och att fatta beslut och hantera mitt liv som gör mig till den jag är idag. 

Det har sedan varit mitt ansvar att ta hand om mig själv och fatta nya beslut och handlingar utifrån vad jag lärt mig.

Under lång tid har mina beslut varit grundade på bitterhet och hat.

Jag känner inte längre hat, jag känner ingen bitterhet. Jag förstår att min far gjorde så gott han kunde. Visst var det en massa handlingar som inte var bra men han gjorde så gott han kunde. Han hade en massa egna demoner och känslor att arbeta med men saknade kraft och förmåga.

Nu är jag själv far och gjort en massa dumheter och fattat en massa konstiga beslut. Jag har i många stycken gjort som min far. Jag har haft beteende som jag själv tagit efter min far. Jag har föraktat mig själv när jag sett min likhet med min far och den skam det innebär att se det. Jag har inte kunnat älska mig själv utan sökt bekräftelse utanför mig själv. Jag har gjort mina barn besvikna och kanske givit mina barn en far och en uppväxt de inte ville ha.

Vad ger mig rätten att döma en annan människa. Vad vet jag om min fars liv och kamp?

Min far.

Jag har redan förlåtit dig och jag accepterar dig för den du var. Mer kan jag inte begära. Du är min far och du lärde mig livet.

Hoppas du fått frid där du är och att du tar hand om dig. Hoppas du funnit din ro och dig själv. Hoppas du äntligen hittat möjligheten att älska dig själv.

Jag lovar att jag ska göra så gott jag kan för att hitta kärleken i mig själv och ge det jag kan till mina barn. Jag vet att resan är svår men möjlig. Jag vet att det går att hitta kärleken till mig.

Ta hand om dig pappa!


Hur ser din relation ut med din far?