Kontrollera känslan

När jag upplevt något under min uppväxt som är roligt och starkt positivt gör jag allt för att plocka fram den känslan igen. Jag kan göra det med vänner, med mina föräldrar, mina syskon och kanske arbetskamrater. Jag skrattar och har det roligt för det som varit. Jag bjuder på mig själva och kan t o m bjuda på gamla pinsamheter som jag själv gjort upp med. Jag åter igen känner känslan och kan sitta och le för mig själv för en känsla som minnet väcker. Jag är i min känsla och jag tillåter den. 

När jag upplevt trauma, utsatthet, stress och obehagliga känsloupplevelser vill jag istället stänga av känslan. Jag vill ta kontroll för att känslan inte ska finnas i mig. Jag kan t o m döda känslan med en annan känsla bara för att slippa känna den gamla känslan. Ibland också upplevelser som barn som jag inte kunnat sätta ord på.

Min kontroll jobbar på högvarv för att kontrollera allt inom mig för att förhindra hemska känslor att vakna till liv igen. Jag tar till mig särskilda karaktärsdrag i mitt liv som alla arbetar för att undvika den stress jag fått av de negativa känslor jag tidigare fått uppleva. De jobbar alla i förening för att undvika genom att kontrollera. 

Jag kontrollerar inte enbart känslan utan jag kontrollerar även andra saker runt omkring mig. Jag blir hemlig Jag stänger av och håller andra ute så att jag inte visar hela mig. Jag kontrollerar andra. Jag kontrollerar känslor generellt för att inte känna. Jag tillåter mig inte att vara riktigt glad och inte heller att vara riktigt ledsen. Jag blir grå. Allt för att inte väcka och skapa möjlighet för min gamla känsla att visa sig. Jag vill till varje pris undvika att den gamla känslan ska komma fram och förgöra mig. 

Mitt minne skapar t o m en annan historiebild om vad som hände bara för att slippa få tillbaka känslan. Jag kan glömma vad det var som hände för att slippa bli påmind.

Det som hände fick mig att låsa mig och kontrollera mig. Jag själv fortsätter att plåga mig genom att konservera känslan och släpa den med mig i livet. Känslan av att inte vilja känna.

Känslor behöver levas ut. Om de inte levs ut blir jag som ett imploderande kärnkraftverk. Jag kommer successivt att förgöra mig inifrån. Jag tappar livet i mig.

Känslor är en kraft som behöver frigöras i ilska, sorg, rädsla, glädje, självömkan, tårar, stor glädje, jättestor glädje osv. Ur-krafterna behöver komma ur oss. Upplevas och kännas på. 

Alla krafter och kontroller som verkar för att detta inte ska ske kommer på sikt att begränsa mig och förgöra mig.

Hur mycket känslor går du och bär på som inte får komma ut. Hur mycket begränsar du dig? Tillåter du dig att känna det du känner? Tillåter du dig att leva ut det du känner? Eller är det så att du lever ut känslan men också fastnat i den?