En dag i taget

Jag hade så lätt att klanka på mig själv. jag dömde för det jag inte gjorde eller hur jag gjorde det istället för att se vad jag gjorde som var bra. Det fanns och finns alltid saker som inte är bra eller som inte varit bra. Jag är inte mer än en människa. Jag såg detta tydligt ibland men jag kände också det andra som skapade skuld och skam. Jag dömde mig själv.

Vad jag glömde var det jag gjorde som var bra, respektfullt och insiktsfullt både mot mig och andra. Det glömde jag bort.

Oket med allt som jag successivt byggde på i mitt dömande blev stort och tungt. Kvarnstenarna malde och axlarna värkte av alla spänningar och all den tyngd som låg över mig. Jag dömde mig själv på många sätt, kanske mer än vad någon annan gjorde. Allt gjorde mig kraftlös och min förmåga att ta mig därifrån kändes oöverstiglig.

Målet var för långt bort och det kändes alldeles för tungt att ta mig själv ända dit. Jag ger upp. Ingen idée. Det är som det är. Meningslöst. Jag orkar inte.

Allt i mitt liv har fått mig hit. Det har tagit lång tid. Det har format mig, under en lång tid, till den människa som jag är idag. Att ändra och ta mig ett litet snäpp åt höger eller åt vänster eller ett stort steg, det tar tid. Allt kommer inte att ske över en dag.

En dag i taget är jag på ett nytt sätt. Ramlar jag tillbaka i ett gammalt beteende och är medveten om det kan jag dagen efter ändra på det. En dag i taget. Så länge jag strävar framåt är det ok även fast det går en dag i taget. Ibland bara en timme i taget eller kanske ännu kortare. För en minut i taget är jag annorlunda men jag är och jag ser att jag är det. Accept.

Det är stegen som räknas oavsett om de är små eller stora oavsett om de ibland också är bakåt så är det de små stegen framåt som är mina steg. De stegen som för mig sakta framåt. Ibland kanske de behövs ett steg till baka för att kunna kliva ett steg fram. 

Jag har tillit till denna process och att den tar tid och jag förstår att det alltid är ett steg i taget, en dag i taget, bara för idag ska jag....

Hur är det för dig fastnar du ibland i ditt långsiktiga mål och tappar kraft? Dömer du dig ibland för hårt och glömmer bort dina små steg? Du som fann dina små steg hur gjorde du?