Det lönar sig dåligt att vara hederlig

"Det lönar sig dåligt att vara hederlig". Detta är en rubriken i en av dagens insändare i Metro. De som sköter sig får betala de som inte sköter sig går fria. Åter igen ett fokus på det som sker utanför mig själv. Insändaren tyckte detta var orättvist. Det insändaren kanske glömde var att de som väljer en ohederlig väg och inte är ärliga bär inom sig vetskapen om att ha gjort fel, att det bryter mot något som andra ogillar eller som är olagligt.

När jag är ohederlig och osann mot andra är jag också det mot mig själv. Jag väljer att bära på något som skadar mig även fast det i första rummet verkar som jag struntar i det och att någon annan istället blir skadad. Jag gör det av någon anledning. 

När jag ljuger, är ohederlig mot andra så trycker jag ned denna oärlighet i min livsryggsäck. Jag skapar skuld i mig själv och kanske också skam. All det som jag fyller i denna ryggsäck blir min börda. Den ligger där och gror, växer och kommer en dag att vilja komma ut. Det kanske tar en livstid eller så sker det tidigare. Vad jag vet så kommer det att ske på något sätt. Känslan av att ha det inom mig trycker och ger mig smärta. 

För att slippa denna känslan gör jag andra saker för att mildra och döva. Jag gör nya oärliga handlingar eller gör helt andra saker för att döva det som tynger inom mig. Djup skuld och skam. För varje dag detta finns inom mig växer den som en alien och blir en del av mig som om jag inte bara gjort det jag gjort utan jag också är det jag gjort.

Desto mer det sker desto mer sannolikt är det att det också syns utanpå. Andra har åsikter om det jag gör, särskilt om det jag gör också påverkar andra. Jag bli det jag gjort och jag döms efter det jag gjort. Jag blir mindre och mindre mitt genuina sköra jag,stålsätter mig och blir någon med ett väldigt hårt skal utanpå som bara blir tjockare och tjockare.

I detta skyddar jag mig och identifierar mig med det jag gjort eftersom andra också definierar mig med det jag gjort.

En sådan människa vill jag inte vara.

När jag väljer att vara sann i mig själv och stå upp för vem jag är innerst inne blir mitt skal successivt tunnare och tunnare. När jag väjer att acceptera det jag gjort och vara ärlig, förlåta och gottgöra kommer mitt inre jag successivt att bli synligt, framför allt för mig själv.

Hur är det för dig. Har du tjocka skal som du går och bär på som du sakta byggt upp genom oärlighet, själviskhet, skuld och skam. Om inte hur bar du dig åt för att bli sann och ärlig?