Känslan kommer över mig

I går kom en känsla över mig som fångade mig. Den knackar på ibland men i går blev det så uppenbart. Jag hade egentligen redan dagen innan fått en släng av den. En gammal film poppade upp och fick mig att se saker och ting ur ett historiskt perspektiv och jag klankade och kritiserade mig själv.

Den här dagen kände jag att ensamheten fanns inom mig. Jag kunde se hur jag medverkat till att det var som det var och mitt fokus låg på just ensam, inte vad jag hade utan vad jag inte hade.

Jag kunde se hur hela min familj varit ensamma. Jag är uppväxt i ensamhet, min syster, mina föräldrar, min släkt både på pappa och mammas sida har haft släng av just detta med ensamhet. 

Jag bodde ensam på ett industriområde med min familj i några år, sedan känslan av ensam i min uppväxt i övrigt. Jag och hunden.Ensam, ensam, ensam.

Jag kunde se att det startade och hur det präglat mig under mitt liv på olika sätt. jag kunde också se hur jag själv förstärkt och bidragit till denna ensamhet. Först inlärd, sedan ärvd och sedan förvaltad av mig själv.

Vad jag inte såg till en början var de vänner jag hade. Jag såg inte det som fanns utan till det som inte fanns. 

Jag hängde upp min känsla på en gammal historia oavsett om det var flera år sedan, för ett år sedan eller i går. En gammal historia.

Jag såg inte de personer jag kunde kontakta just när jag kände mig ensam och som jag skulle kunna ringa till bara för att tala om hur det kändes. Erkänna, acceptera och känna in känslan men också för att få ladda ur känslan och frigöra mig från känslan och gå vidare. Våga be om hjälp, erkänna att jag är skör.

Jag vet att ensamheten är något som jag både måste,vill och kan lösa själv. Är jag ensam är det bara att ringa, gå iväg möta någon, göra något för att ändra på det.

Under mitt liv har jag haft en massa sätt och strategier för att döva denna känsla. I går kände jag och hanterade det på ett annat sätt.

Kommer känslor över dig ibland och hur hanterar du dessa känslor?