Krigare

När jag krigar för att få rätt i varje situation har jag slutat att lyssna. Jag behandlar min omgivning som alla var emot och att hotet alltid kommer utifrån. Jag behandlar alla som ovetande. Jag tro mig alltid ha rätt och att min sanning är den enda sanningen. Jag använder mig av mina lagrade aggressioner gällande helt andra saker för att få allt på mitt sätt. 

Jag har slutat lyssna och agerar som min omgivning var befriad från egna erfarenheter, åsikter, värderingar  och kunskaper. 

Jag beter mig som en ångvält som agerar på gamla känslor och gamla oförrätter mot personer som inte alls har med det att göra. De har enbart fått utstå det. 

När jag tror att olikheter i åsikter, känslor och handlande handlar om krig missar jag livet. Jag använder andra för att rättfärdiga mina egna känslor. Jag missar själva livet som handlar om olikheter, kärlek och respekt. Jag missar vad jag är till för och vad jag vill ha och behöver. Jag missar det jag själv saknade. Jag gör som andra behandlat mig. 

Med vilken rätt kan jag döma andra. Med vilken rätt kan jag häva mig över andras syn, tänk, känslor och handlingar? 

Ingen rätt alls. Det handla enbart om en självisk handling sprungen av någon annans själviska handling. Jag för bara detta beteendet vidare.

När jag kan möta mitt jag idag med kärlek blir jag bemött med det samma. 

Har du varit eller är en krigare och har eller har haft svårt för att se din del i det som sker? Hur gjorde du för att ta dig därifrån? 

"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst."