Är det sant?

Hur vet jag att det är sant? Detta är en populär fråga idag, kanske rent av ett inneuttryck! 

Men ändå, hur vet jag att det är sant. Jag jämför mig med andra, hur vet jag att det är rätt vattenmärke. Jag lyssnar på vad andra säger om mig och mitt hur vet jag att det är sant. Jag ser vad andra gör och hur de klär sig, hur vet jag att det är sant. Jag känner skuld för det jag gör jämfört med vad andra gör, hur vet jag att det är sant. Jag känner skam för det jag tänker och känner eftersom jag jämför mig med andra, hur vet jag att deras referens är sann. Jag bor som jag bor och städar när jag vill, känner skuld att jag inte städar oftare, hur vet jag att min jämförelse med andra är sann. 

Har jag den sanna bilden av de eller det jag jämför mig med? Vem satte dessa normer och varför trodde jag på dessa då? Varför har jag kvar dessa nu? 

Det är när jag jämför mig med något som jag tar för en sanning som jag ständigt kommer i underläge och/ eller förringar det som jag har eller gör. 

Samma med att förringa ett eget beteende, särskilt om jag kommer i ett försvar, då jämför jag mig med andra: - Ja men jag gör det inte lik mycket som han/- ja men jag ... och ja men jag... 

Jag jämför och jag sätter ribban utifrån mitt eget tänk eller någon annans. Jag förhåller mig till något för att klanka ner på mig för att förminska mitt värde eller för att förringa det jag gör. 

Samma som när jag hör skvaller. Hur vet jag att det är sant om jag inte varit där eller om jag inte frågar källan. Även om jag är där är det ändå bara min uppfattning med mina värderingar.

Bara jag vet det som gäller mig och vilka värderingar jag vill ha särskilt om mig själv och vilka normer som ska gälla för mig. Det är också då det blir så enkelt för inget behöver då bli fel, jag bestämmer själv. Ska jag klanka på mig själv då jämför jag mig själv med andra på ett sätt och ska jag stötta mig själv då väljer jag ett annat sätt. Valet är mitt. Vilken känsla jag vill mata är också den som sedan styr mig. 

Vem vill du mata?