Självömkan

Självömkan är i sin kärna naken, blottande och giftig. Självömkan är egots innersta törst. Självömkan är brutal i alla sina skepnader. Självömkan får lidandet att aldrig försvinna.

Självömkan kan i mig vara ett offer, en hjälpare eller en förföljare. Den antar alla skepnader och gör det bra. Den får mig att aldrig glömma mitt förflutna. Den oroar sig för min framtid. Den får mig att fastna i ett tillstånd utan att jag enkelt kan ta mig där ifrån. 

Självömkan kan vara kort men det kan också fastna i mig och få mig att tycka synd om mig själv och om mitt liv. Sättet att hantera den kan skifta mellan att uthärda, inte bry mig eller lida. Min självömkan trycker upp mig mot väggen och exponerar allt själviskt i mig. Den är obarmhärtig, avslöjande och självcentrerande. 

Självömkan är aldrig kärleken till mig själv utan dess motsats.

När jag ger upp och inser att jag är en del av allt men aldrig själv i ett själviskt centrum, då finns det chans att lyfta mig själv från min självömkan mot kärleken till mig själv.

När jag lyfter min blick och ser vad jag faktiskt har lättar känslan.

Alla har vi ibland självömkan i oss. Hur är det för dig kan du fastna i din självömkan? Ser du den eller visar den sig ibland i andra skepnader än vad du är van vid.