Är det mitt straff för evig tid att mitt beroende stänger in mig i en Box där jag identifierar mitt jag resten av mitt liv. Förändring no possible. Jag är frisk men ändå inte.
Vi behöver äta, vi behöver älska, vi behöver vara hälsosamma, vi behöver arbeta, vi behöver träna i någon form, vi behöver leka (spela) osv. Det vi inte behöver är det kemiska beroendet (alkohol, kemiska substanser som narkotika och läkemedel (överbruk)).
Alla är symtom på ett bakomliggande problem. Många beroendeprogram tar bort symtomet, men sedan då? Det som var orsaken till att vi fastnade i beroendet, det som fick oss att dricka, överkonsumera, underkonsumera och som skapade beteenden. Vi gjorde det på en känsla som vi inte ville känna.Ensamhet kan vara en sådan men det finns tusen till.
Vi kanske istället blir besatta i ett program, en religion eller något annat. Vad har vi löst då?
Om obehaget finns kvar av den känslan. Om känslan som finns där inne är en känsla jag inte är överens med och inte kan hantera. Då har egentligen inget förändrats. Jag är beroendefri från ett visst beroende men känslan finns kvar. Vad har jag då löst? Kanske har jag ersatt mitt gamla beroende i ett nytt mer accepterat beroende som att jobba mycket t.ex.
Så är det ett problem eller ett symtom jag hanterat? Självklart ett symtom.
Problemet kvarstår. Ja jag vet att jag är problemet men jag har inte kommit till botten med frågan varför jag är problemet. Vad är det i mig som triggar mig så starkt att mina destruktiva karaktärsdrag blommar ut? Vad är det jag vill komma ifrån?
Har jag ett beroende jag blivit fri ifrån, men inte kommit åt frågan varför är risken stor att jag lever ett "nyktert" liv men fortfarande inte löst mitt inre problem som får mina negativa sidor att visa sig.
Jag behöver komma åt grundbulten. Frågan varför efter frågan vem. Vad var det för strategi jag valde och beslut jag fattade som sedan blev en innestängd känsla som jag till varje pris inte vill känna eller släppa ut. Vilken är den grundkänslan?
Löser jag den är sannolikheten större att jag kommer att kunna leva ett liv fullt av kärlek där jakten på att släcka en eller flera känslor upphör. Jag kan vara normal i mitt beteende, jag kan äntligen bli frisk.Jag tar klivet ur boxen.
När jag tar klivet ut finns det inget som triggar igång beroendebeteendet och besattheten. Det finns inget som får mig att hamna i just det begäret. Jag har nått slutstationen i just det beteendet.
Självklart fortsätter livet med nya insikter och nya utmaningar men jag har hittat mig själv och fått svar på frågan varför.
Hur är det för dig, har du lyckats släppa ett beroende och bli fri från det men har ändå inte ett totalt öppet känsloliv i hela dess register? Är ditt liv begränsat? Om inte hur lyckades du komma åt grundproblemet i dig? Hur fann du din grundbult som befriade dig?
Vi behöver äta, vi behöver älska, vi behöver vara hälsosamma, vi behöver arbeta, vi behöver träna i någon form, vi behöver leka (spela) osv. Det vi inte behöver är det kemiska beroendet (alkohol, kemiska substanser som narkotika och läkemedel (överbruk)).
Alla är symtom på ett bakomliggande problem. Många beroendeprogram tar bort symtomet, men sedan då? Det som var orsaken till att vi fastnade i beroendet, det som fick oss att dricka, överkonsumera, underkonsumera och som skapade beteenden. Vi gjorde det på en känsla som vi inte ville känna.Ensamhet kan vara en sådan men det finns tusen till.
Vi kanske istället blir besatta i ett program, en religion eller något annat. Vad har vi löst då?
Om obehaget finns kvar av den känslan. Om känslan som finns där inne är en känsla jag inte är överens med och inte kan hantera. Då har egentligen inget förändrats. Jag är beroendefri från ett visst beroende men känslan finns kvar. Vad har jag då löst? Kanske har jag ersatt mitt gamla beroende i ett nytt mer accepterat beroende som att jobba mycket t.ex.
Så är det ett problem eller ett symtom jag hanterat? Självklart ett symtom.
Problemet kvarstår. Ja jag vet att jag är problemet men jag har inte kommit till botten med frågan varför jag är problemet. Vad är det i mig som triggar mig så starkt att mina destruktiva karaktärsdrag blommar ut? Vad är det jag vill komma ifrån?
Har jag ett beroende jag blivit fri ifrån, men inte kommit åt frågan varför är risken stor att jag lever ett "nyktert" liv men fortfarande inte löst mitt inre problem som får mina negativa sidor att visa sig.
Jag behöver komma åt grundbulten. Frågan varför efter frågan vem. Vad var det för strategi jag valde och beslut jag fattade som sedan blev en innestängd känsla som jag till varje pris inte vill känna eller släppa ut. Vilken är den grundkänslan?
Löser jag den är sannolikheten större att jag kommer att kunna leva ett liv fullt av kärlek där jakten på att släcka en eller flera känslor upphör. Jag kan vara normal i mitt beteende, jag kan äntligen bli frisk.Jag tar klivet ur boxen.
När jag tar klivet ut finns det inget som triggar igång beroendebeteendet och besattheten. Det finns inget som får mig att hamna i just det begäret. Jag har nått slutstationen i just det beteendet.
Självklart fortsätter livet med nya insikter och nya utmaningar men jag har hittat mig själv och fått svar på frågan varför.
Hur är det för dig, har du lyckats släppa ett beroende och bli fri från det men har ändå inte ett totalt öppet känsloliv i hela dess register? Är ditt liv begränsat? Om inte hur lyckades du komma åt grundproblemet i dig? Hur fann du din grundbult som befriade dig?
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Johan Andersson
Ystadsvägen 28
121 49 Johanneshov
0762- 289948