Beslut - jag var där

Tänk om bara det inte inträffat. Tänk om han inte var som han var. Tänk om försäkringskassan inte sög som de gjorde. Tänk om jag hade haft en bättre partner. Tänk om mina föräldrar inte varit som de varit. Tänk om jag hade ett jobb. Tänk om vi hade en annan regering. Tänk om världen var annorlunda? 

Allt runt omkring mig var mycket, tänk om. Det var andra som gjorde, de var andra som tänkte. Jag hade otur. Jag hade inte flyt. Allt påverkade men inte jag själv. Visst kunde jag lägga stor skuld på mig i min inkompetens och känsla av misslyckande men jag stannade vid att enbart lägga skuld på mig själv.

Någonstans såg jag inte riktigt min del i allt som hände både i det stora och det lilla. Jag ville inte se att jag i ett längre perspektiv skapat de situationer och de människor som fanns runt mig själv. Jag blev mer ett offer. Om inte ett offer i nuet så ett offer i mitt liv och min uppväxt. Jag lade skuld på mig själv men förklarade det med att jag själv var offer för nått som skapade situationen och min skuld. Min kropp kunde inte annat än att ta in att allt som hände hade en förklaring utanför mig själv. Om inte så hade. Om inte så hade. Mina förklaringar låste mig fast i mitt dåvarande tillstånd. Jag fjättrade mig själv. 

Visst kunde jag jag vara låst av andras beslut. Visst gjorde andra fel. Detta hindrar däremot inte mig att välja en annan strategi än offerstrategin. Det var en värdering jag själv valt. 

Jag är där. Jag har alltid ett val att tänk och ett val att känna. Jag har alltid ett val att handla. Jag fattar mina beslut alltid även när jag inte fattar beslut. Mina beslut skapar min värld som jag väljer att se den. 

Jag valde min partner en gång i tiden. Jag väljer att se mig som ett offer. Jag väljer att känna mig ensam. Jag väljer att bära min sorg över en uppväxt som inte var som jag tänkt mig att den skulle vara. Jag väljer att lida i mina svåra stunder av sjukdom, arbetslösthet, taskiga arbetsgivare, idiotiska vänner, vansinniga myndigheter osv. 

Jag är en del av det som sker och jag gör mina egna val och hur jag förhåller mig till det. De kan ingen ta ifrån mig. 

Vägen in i skiten är jag och vägen ut ur skiten är jag. Vissa kanske tycker att detta är att individualisera problemet istället för att se problemet i ett större perspektiv och i ett sammanhang. Visst är det det men det är jag som alltid behöver ta konsekvenserna av mina egna beslut, ingen annan. Då kan det vara rimligt att jag ser vilka beslut jag faktiskt  fattar för då kan jag göra annorlunda. Är det samhällets fel, då får jag engagera mig i politiken. Är det vännernas fel, säg upp bekantskapen. Är det myndigheternas fel, välj en egen väg. Är det sjukdomens fel, välj ett annat sätt att förhålla mig till det som sker. 

Jag kommer inte undan. Tror jag att jag inte kan påverka något ja då är det ett val det med. Jag är problemet i mitt liv. Jag är också lösningen. 

Jag väljer kärleken till mig och i den kärleken finns alltid en lösning. Har inte jag lösningen ber jag om hjälp. 

Känner du att du sitter fast? Känns det som det är kört? Har du tappat all kraft? Hur ska du lösa det?