Mindre krävande väg

När mitt arbete med mig själv kommer för nära blir det tufft. När jag förstår att det handlar om mig och inte det som är utanför mig själv blir det jobbigt. När jag fattar att allt som drabbar mig själv inte alls har med det som sker utanför mig själv att göra blir jag naken. När jag förstår känslomässigt att jag skapar det som sker och att det också är jag som har möjligheten att skapa något annat förstår jag att det är jag som ska göra jobbet. 

Då i dessa stunder blir det svårt. 

Då vill jag gärna ta genvägar. Då brister mitt fokus. Då fuskar jag. Då hittar jag på annat än det jag ska. Då sätter jag inte igång med det jag ska utan hittar andra "viktiga" saker att sysselsätta mig med. Då skjuter jag upp. Då blir jag rastlös. Då kryper det i kroppen. Då kan jag bli frustrerad och ilsken. Då kommer agget. Då har jag en massa åsikter om det som ska göras. Då hittar jag en massa argument för varför jag inte ska gör det jag gör. Då är jag till och med beredd att strunta i allt. 

I dessa stunder är mitt ego på väg att segra igen. Allt arbete jag hitintills lagt ner har möjlighet att rasa i ett enda slag.

Det som kryper innan för mitt skinn är den rädsla jag haft långt tillbaka. Rädsla som jag omsatt i handlingar och sätt att tänka. Rädsla som skapat mina strategier. Rädslan som jag inte kunnat sätta ord på men som funnits där får helt plötsligt kraft och visar en suddig bild. Den rädsla som jag velat undvika hela mitt liv. Den rädsla som jag gjort allt för att kontrollera.

När jag börjar förstå att det jag burit på hela mitt liv handlar om mig. Jag klev in i det och jag är den enda som kan ta mig därifrån. Jobbet är mitt och problemet är jag. Det är mina beslut som är de enda som kan ta mig därifrån och det är enbart jag som får ta konsekvenserna av mitt beslut och för det som gäller mig.

Det handlar om allt. 

När jag inser att jag behöver kliva in i min rädsla. När jag inser att det är jag som behöver ta mig därifrån är det lätt att valet blir en mindre krävande väg. En väg som inte smärtar på samma sätt som vägen jag hela mitt liv försökt undvika att gå.

Jag inser att jag behöver möta mig själv. Förstå att jag är inte mer än en människa och att vägen till mig är genom mig.

Väljer du också en mindre krävande väg? Fuskar du? Blir du rastlös och irriterad över saker. Kan det vara så ibland att du inte vill göra jobbet? Kan det vara så att du strävar efter att hitta enkla genvägar som kanske inte alltid blir så bra? Om det är så så välkommen i klubben. Berätta gärna din version på detta. Berätta både för att det kan vara bra för oss själva att inse att vi är mänskliga men också bra för de som ännu inte sett det att kanske känna igen sig.