Intebeslut

Ibland har jag gjort precis tvärt om. Jag har verkligen inte hastat. Jag har ältat. Jag har aldrig kommit fram till ett beslut. Vägt för och nackdelar, jämfört, vägt igen. Jämfört. På morgonen tänkt en sak på eftermiddagen något helt annat. Jag har aldrig fattat beslut och sedan tagit konsekvenserna av mitt beslut. Jag har i stället valt ett intebeslut och priset för det min egen vånda och smärta sim sedan smittat av sig på andra. Intebeslutet har byggt på gamla rädslor och gamla strategier som jag väckt till liv. I de stunderna har jag varit liten. Hur lite vet jag inte. Men de gamla känslorna har en lång historia från ett liv för snart 50 år sedan som i de stunderna styrt mig. Orsaken till rädslorna är för länge sedan begraven men känslominnen levde kvar länge, längre än vad som var sunt. 

De gamla känslominnena drog mig bakåt i tiden och styrde min tvekan och min rädsla för att misslyckas. Minnena styrde mina val i nuet. Minnena fick mig att offra mig själv för att slippa vara ensam. Bättre att vara missnöjd i ett helvete än ensam i ett himmelrike. 

I den känslan var jag och plågade mig själv i mina intebeslut. I och med att jag inte fattade beslut och inte tog ställning så var inget sagt. Detta handlade givetvis inte om sakfrågor där var det precis tvärt om. Detta handlade om frågor som berörde känslor av ensamhet, utsatthet och att inte bli använd. 

Jag kunde fega i många år och den som led var jag. Det priset tog jag. Konsekvenserna däremot förstod jag inte då. Resultatet blev att jag utsatte andra och mig själv med min dolda agenda. Självförakt, skuld, utplånande av mig själv, bestraffa mig själv, sårade andra och skada andra. Skada mina relationer till andra. Hemlig för att inte synas men blev hemlig och inte sedd. 

Jag kan ibland även idag se hur mina intebesluten väcks till liv genom att jag skjuter på saker framför mig. När de väcks till liv är det oftast för att jag saknar ett eget mål i någon fråga. De skapar alltid en fadd smak i munnen och väcker min oro till liv. Det blir oärligt. Vad som är skönt idag är att jag snabbare dödar känslan genom att vara ärlig, sätta mål eller se över min vision, fatta beslut och acceptera konsekvensen. 

Hur ser dina intebeslut ut? Har du inga eller existerar de inte? För dig som har eller har haft detta, vilka konsekvenser fick de för dig?