Jag tror

Jag tror jag är ensam. Jag tror jag är själv med ett problem. Jag tror att jag inte kan lita på någon. Jag tror vad någon annan tycker om mig. Jag tror att jag behöver vara hemlig. Jag tror att ingen annan går att lita på. Jag tror att mitt problem är unikt. Jag tror att andra tror. Jag tror jag är utpekad. Jag tror en massa. 

Jag tror. Men hur vet jag att det är sant? 

När jag vågar sluta tro och vågar lita på någon. När jag för en enda första person vågar lätta på det jag har. När jag vågar dela på min börda. 

När jag vågar göra något annat än vad mina rädslor säger. 

Då är det inte omöjligt och kanske rent av troligt att jag kommer att upptäcka något nytt. 

Jag kan upptäcka att det inte var så farligt. Jag kan kanske se att jag inte är ensam. Jag kan märka att andra upplevt något liknande. Jag kan bara genom att lätta på trycket uppleva att det känns något lättare. Jag kan börja våga lita. Jag  kan se att jag inte är ensam. 

När jag vågar vara lite öppen, lite villig, lite ärlig finns det en chans att det i sig kan finna nya vägar för mig. 

När jag ger finns det en chans att jag kan få något tillbaka. 

När jag vågar ta ett steg i någon riktning kan jag börja se saker från ett annat håll. 

För dig som inte vågat, pröva tanken med det lilla. Tänk tanken: Vad är det värsta som kan hända att ta ett sådant steg?

För dig som har erfarenhet av att våga ta steget. Vad fick dig att våga och vad upplevde du?