När rädslan finns där

När rädslan finns där är jag inte rationell. När rädslan finns där gör jag som jag alltid gjort. När rädslan finns där öppnar jag inga nya dörrar. När rädslan finns där vill jag bara vara i rädslan och ändå inte. När rädslan finns där vill jag hellre stänga än öppna. När rädslan finns där är kaoset mer välkommet och tryggt än löfte om en befrielse. När rädslan finns där vill min tanke en sak men min känsla en annan. 

Mina rädslor begränsar mig men är också min trygghet.

Det andra ser, ser jag intellektuellt men inte känslomässigt, jag är för rädd. 

Det finns inga genvägar att våga och det går sällan att tänka sig dit. Det är som att vinterbada, hjärnan säger nej men kroppen säger ok, tex efter en bastu för att kroppen får en positiv reaktion hjärnan inte rationellt kan ta in. 

För att våga möta mina rädslor och ta ett steg utanför det jag är van vid behöver jag komma till en botten. Jag behöver känna att nu är det nog. Känslan ger då mod att ta steget eftersom alternativet att stanna kvar inte finns. Jag har då blivit inträngd i ett hörn. Innan dess hittar jag alltid smitvägar till att vara kvar i det "mindre onda". Varför ska jag då kliva in i något som känns mer hemskt? 

Jag vill vara ödmjuk att jag inte vågar men modig att ta steget för att få möjlighet att känna skillnaden.

Var befinner du dig och hur ser din rädsla ut? Kan du se att den både är ett ont och en räddning? Hur gjorde du för att ta klivet till en förändring?