Jag kränker mig själv

Fler och fler börjar använda ordet kränkt, att vi känner oss kränkta i en situation. Vi är kränkta för vad någon annan säger, gör ja kanske till och med tänker. Visst kan vi känna oss kränkta och visst kan vi må väldigt dåligt i en situation där vi anser att någon annan gjort oss illa på något sätt.

Det är ok att vi använder ordet kränkt, förolämpad, skymfad eller något annat värdeladdat ord. Frågan är mer om det är så vi egentligen känner alltid eller att det mer handlar om att det blivit ett modeord.  Oavsett skulle jag vilja påstå att det inte har någon betydelse. 

Varför säger jag så här? Jo jag menar att om det är så att jag känner mig kränkt och att det inte reellt handlar om rent oprovocerat kränkning och samtidigt någon typ av hot, har vi en del i det. Vi har del i det som händer. Vi befinner oss i miljöer vi kanske inte ska vara i, vi har relationer med människor vi ska hålla oss borta ifrån, vi har ett eget beteende som lockar fram de situationer vi hamnar i. Men framför allt vi tillåter att kränkningen uppstår. Vi har öppna spjäll och bara låter kränkningen forsa in i oss. Jag skulle vilja påstå att vi gör det med en mening. De flesta kränkningarna handlar om egen förskyllan. Nu talar jag definitivt inte om där barn blir utsatta av vuxna utan detta handlar om barn till barn men också vuxna till vuxna. Med barn menar jag de som är unde 18 år och inte små barn där livet knappt börjat. 

Detta med kränkning handlar om en form  av förminskning och det handlar om att vi tillåter detta ske av en anledning. Vilken anledning det är för dig det vet jag inte men jag tror att du har ett svar om du letar. Kanske har det men något som hänt i tidigare år eller din egen uppfattning om dig själv. 

Vad jag vet är att jag aldrig känt känslan kränkt men att jag däremot kan se att det skulle kunna ha varit så. Jag vet att de situationer som uppstått har fått mig att förminska mig själv och fått mig att inte tro på mig själv. Jag vet att systematiska beteenden från andra lärt mig att se på mig själv på ett särskilt sätt och lärt mig att inte lita på mig själv och min egen förmåga. Jag vet att detta väckt sorg och ilska och varit påverkande för de karaktärsdrag jag har idag. Jag vet att jag till och med kränkt min egen person med mina egna beteenden. 

Men ändå handlar allt detta idag om mig och mitt arv jag väljer att bära på. Det handlar om hur jag använder detta idag som en styrka och en insikt eller som en belastning som öppnar mitt reflekterande sinne eller gör mig till ett offer.

Kränkningen eller försök till kränkningar är ett lösen som öppnar dörrar i mig av insikt eller förgör mig. Jag har makten att styra vad resultatet ska bli eftersom jag själv är en del av den kränkning jag kan uppleva. 

Det finns hur många exempel som helst på där en kränkning skulle kunna uppfattas som just en kränkning. Bedragen, utskälld, lögn, hemligheter, någon kommer försent, blir inte godkänd i skolan, får inte vara med, blir misshandlad, blir utpekad, otrohet, inte bekräftad, tystnad, ilska, våld, inte få ordet, myndighetsbeslut, ord som används, hårt driven på ett på ett arbete osv osv. Oavsett så tvivlar jag inte på att du kan känna dig kränkt det som är mer viktigt är vad du ska göra åt det?

Eftersom vi inte kan ändra andra och om vi tror att vi kan det kommer det att ta oerhört lång tid, så handlar det om vad vi själva kan göra. 

Jag vet att mina egna nycklar har varit att acceptera situationen, se min egen del i det som sker och jobbat med det jag själv direkt kan påverka men framför allt vara ärlig mot mig själv både vad jag känner men också min del i det som sker eller skett. Ur denna ärlighet kommer det alltid lösningar och något gott även fast jag i det korta perspektivet ibland mer ser det som ett nederlag. 

Använder du ordet kränkt och vad menar du då egentligen? När situationen uppstår, vilken del av händelsen handlar om dig själv?

Idag är en dag jag är medveten om att i allt som sker har jag en egen del att ta ansvar för.