Rätt och fel på samma gång

När vi tänker och känner att allt är vårt fel och därför söker vi de rätta svaren hos andra. Då har vi förmodligen lärt oss detta från början. Vi har lärt oss att vi gjort fel och att vi behöver ändra på oss. Vi har lärt oss att vi är fel. 

När vi istället tänker att det är någon annans fel blir det på samma sätt. Vi har även lärt oss detta från början att vi är fel men strategin har istället blivit att skjuta det från oss för att överleva. Vi fokuserar istället på vad andra gör även fast vi någonstans vet att vi är felet men vi vill inte vända frågan inåt för då skulle detta bli samma som att erkänna att vi har fel och är fel. Båda dessa beteenden är sprungna ur samma källa. Det handlar om att vi själva har en låg självkänsla och att vi har svårt för att lita på vad vi själva tänker eller känner. Vi tror att vi är fel. 

Vår egen uppfattning blir att vi själva är skuld till allt och någon annan inte är det. 

Jag lärde mig tidigt att jag var fel och jag fick höra det jämt från min far samtidigt lärde jag mig att han aldrig var fel. De historiska händelserna skapade en dubbelnatur i mig, både att ta på mig all skuld och att skjuta ifrån min egen skuld. Detta blev till slut en komplex soppa som i sin helhet byggde på lögner om att jag skulle vara fel eller att jag alltid skulle vara rätt. Lögner om att jag inte var som andra, med andra ord både rätt och fel beroende på situation men aldrig beroende på person. 

Detta har präglat hela mitt liv och är idag en del av min personlighet som jag får arbeta med varje dag. Jag har idag kunskapen men faller tillbaka, när jag är i obalans, i gammalt tänk som väcker mina gamla känslor. 

Mantrat blir: "- Jag kan ha fel i sak och det är ok. Jag behöver inte försvara mig genom att skydda mig själv och slå bort att jag kanske kan ha fel. Jag är däremot aldrig fel." 

Har du en historia som lärt dig att du är fel? 

Idag är en dag jag repeterar för mig själv att jag är rätt. Jag är rätt. Jag är rätt. Jag är rätt men kan ha fel i sak.