Var glad för helvete

Var glad för helvete. Jag ska alltid vara positiva, glada, lyckliga, på väg, framåt, på topp, finfint osv. Visa inte hur jag känner det, tala bara om att allt är bra. Avslöja inget. Andra ska inte tro annat än att allt är bra. Samma gäller alla de råd jag får om att må bra: "- Se till att vara glad så är du glad. Tar du hand om dig så mår du bra. Le och du kommer att le inom dig." Allt detta är inte fel. Det fungerar delvis genom att om jag ler så får kroppen en ny känsla som gör att jag också kan le inombords. Men jag tror det är viktigt att låta alla känslor som vi har finnas. Det är ok att bli ledsen, det är ok att bli glad, arg, osäker, fundersam, elak, sur eller vad det nu är jag blir och känner. Det är känslor som ska ut. Om jag lagrar dessa och har en leende fasad blir det bara värre för mig själv. Jag behöver tillåta mina känslor, men inte fastna i dom, jag behöver visa mina känslor men öka min insikt om varför jag känner. Jag behöver känna mina känslor, tänka mina tankar och göra mina handlingar men inte fastna i något av det.

Allt detta är en rubrik på min blogg som jag funderat över under lång tid och som ibland gör mig lite beklämd. Vissa saker är tillåtna men inte andra. Samhället kräver "intebekymmer", samhället vill att det ska vara bara bra. Vänner står ut med att jag visar alla mina känslor men de står inte ut med att jag har bekymmer för länge, lagom är ok men inte för länge då tar de avstånd. Det är i sig bra för det är deras ansvar om sig själva.

Alla mina känslor vill jag få tillgång till och de är ok. Jag vill bli riktigt ledsen, arg, bedrövad, rädd och jag vill bli riktigt glad, orädd, lycklig, harmonisk och allt det som finns däremellan. Jag vill visa mig allt detta för det är jag värd. Men jag vill hitta vägar att aldrig fastna i det för det är inte jag.

Jag har tidigare haft lätt för att fastna i känslor och det har också varit mina känslor som drivit mig. De ska få se. Jag är inte sådan. Detta var ett skitställe. Vilket skitprogram. Vilket skitlag.  Jag tystnade och förblev tyst, jag överreagerade och fastnade i det. Allt jag gjort har ibland tenderat att bli besatt. Det har bara varit så. Det har varit en fördel ibland men det har också förgjort mig om jag inte gjort det med rätt syften.

Känslor är rätt. det är rätt att känna och då alla mina känslor oavsett vad någon annan vill eller önskar men jag vill inte ge mig rätten att fastna i det. Gör jag det så tjänar detta ett syfte, jag har en sjukdomsfördel av det som jag behöver fundera över.

Coachning handlar om att se framåt och se mina möjligheter med utgångspunkt på vad jag känner och tänker och hur det påverkar mina handlingar. Bli inte rädd för att peta i din egen historia för där finns alla dina känslor som du behöver lyfta in i nuet. Inte för att fastna i men för att få leva ut och befria dig från dessa för oavsett vad du tror så är de ett hinder för dig på samma sätt som det var för mig.

Vad glad för helvete när du vill men var ledsen eller arg för helvete när du vill det för att få ut dina känslor så att det gör dig frisk. Fastnar du, fundera över vad du har för fördel av att fastna i det.

Hur är det för dig? Är du glad alltid på ytan men något annat inom dig? Har du känslor inom dig som du inte vågar visa. Vad gör du av med dessa känslor?

När någon suger

När någon suger kan det förpesta allt. Det kan få mig sur, tyst, avvaktande, medgörlig, inskränkt, bejakande av den som suger osv. Den förpestar och jag glider med i denna förpestade stämning. Det suger och jag låter mig själv glida med i detta förpestade.

När jag var lite var det min far som sög kraft ur mig och skapade denna stämning. Min morfar gjorde lika dant, men då mot min mor. Det sög och jag blev medberoende i det och anpassade mig och anpassade mig och anpassade mig tills jag fick nog. Trodde jag, men inte. Länge trodde jag att jag skulle kunna förändra min far. Jag tror det höll på till han dog. Då vid den tiden fattade jag inte att det handlade om mig inte om honom. Jag gav aldrig upp och den jag offrade var mig själv. Jag anpassade mig och jag försökte t o m att förändra den person som förpestade situationen. Mer om det i senare blogg.

Idag märker jag ibland hur dessa känslor väcks igen och jag får ett förhållande till dessa människor som påminner om mitt förhållande till min far. Jag åter igen känner och agerar som jag gjorde när jag var barn. Nu är min pappa död men dessa känslor väcks ändå.

Innan jag började arbeta med mig själv hände detta, men jag var inte medveten om vad som skedde utan blev bara starkt påverkad, undergiven och beroende av denna persons humör.

Idag är det något helt annat. Fortfarande kan jag se att det händer men idag vet jag direkt vad det är.
- Jaha det är den filmen som dyker upp nu Johan. Kommer du ihåg? Det handlade inte om din pappa det är bara nått du känner igen från när du var liten.

Idag vet jag att det inte alls handlar om den andra utan det handlar om något som finns utanför mig själv som sker och som jag påverkas av. Blir jag påverkad så är det upp till mig hur jag hanterar det som styr vad som sedan händer med mina känslor. Jag vet vilken film det är och jag väljer själv om detta ska påverka mig. Väljer jag att det inte ska göra det, då blir det inte. Jag ser och förstår och släpper. Det handlar inte om mig det handlar om den andra och det är inte en del av mig. Låt det ske men jag har balans.

När jag har balans i mig själv och är klar över mina tankar, känslor och handlingar står jag stabilt. Jag är öppen och medveten om vad som sker men det påverkar mig inte dramatiskt utan jag kan hantera det.

Om någon suger har jag alltid ett val. Alltid. Det finns en dörr att gå ut genom för att ta sig därifrån. Vill jag inte ha det behöver jag inte. Vill jag reagera kan jag det genom att tala om vad jag tycker men jag behöver aldrig mer tyst acceptera och anpassa mig för jag gör mitt val jag väljer mig.

Gör jag inget och påverkas av det som sker är det mitt ansvar. Jag kanske då rent av vill att det ska ske för jag har en undermedveten nytta av att det sker.

Händer det då aldrig mer för mig?

Självklart händer det men jag vet oftast direkt vad det är och har nya tankar om det vilket gör att det aldrig får chans att omedvetet påverka mina känslor och mitt beteende.

Hur är det för dig? Finns det människor som suger och som får dig att bete dig på ett sätt du inte önskar? Gör ett val, utmana dig själv att göra dina val. Om du inte gör det kan du ha sjukdomsvinst av det?

Kontrollera andras känslor

Vad är det som gör att det är så svårt att tala om vad jag själv vill ibland. Ibland tär det i mig att jag inte står upp för mig själv utan gör vad någon annan vill. Även fast jag ser att det inte är bra för mig gör jag det. Jag förhandlar bort mig själv. 

Idag är det inte så ofta det händer. Men det kan krypa över mig ibland att jag håller på att förhandla bort mig själv och karva på mitt jag. 

Andras känslor, andras mål, andras vilja och önskningar. 

För min del handlar det om detta att prioritera mig själv. Jag är nummer ett. Jag i första hand. 

Skälen till att det blir fel ibland är synen på mig själv och rädslan över vad som kan hända om jag t.ex. säger nej. Rädslan ligger i min historia som jag i varje stund jag förhandlar bort mig själv åter igen känner. Det handlar inte om händelsen utan om min kontroll över händelsen och om händelsen hur jag minns den när den uppstod första gången. Situationen liknar men objekten har förändrats. Jag är stor nu men i händelsen blir jag liten.

Arbetar jag med mig själv och betraktar mig själv utanför mig själv och läser av mina känslor och tankar jag får, förändras  detta. Jag gör mig medveten om då och nu. Jag är ärlig mot mig själv och jag betraktar och agerar annorlunda. Jag prioriterar mina känslor före någon annan. Det är ok att andra blir besvikna, ledsna och arga för då bejakar de sina känslor på samma sätt som jag ska bejaka mina. Är jag ärlig mot mig är jag ärlig mot andra. Ärlighet ger den andra chans att göra val precis på samma sätt som för mig. Jag kan inte och jag ska inte kontrollera vad andra ska känna och tycka. 

Hur är det för dig? Har du svårt att säga till och prioritera dig själv? Tror du att du kan kontrollera andras tankar och känslor? Varför i så fall? 

Livet börjar om varje dag

Mitt liv börjar om varje dag. Dagen som var i går finns inte och i morgon är ett oskrivet blad. Idag är min dag.

Så väljer jag varje dag att leva mitt liv. Det har inte alltid varit så och det kommer inte alltid att bli så. Bara för idag. Ibland kommer det över mig att jag inte lever efter det tänket utan jag fastnar i min egen historia eller oroar mig för min framtid. 

Det som är annorlunda nu jämfört med tidigare är att jag ser det och hittar vägen att komma ur det eftersom jag har rutiner för det. Jag är inte mer än en människa vilket gör att jag faller tillbaka ibland till mitt gamla sätt att se på saker och ting och mina gamla strategier att lösa problemen.

Men mitt liv börjar om varje dag. Jag dömer mig inte för gårdagen men tar lärdom av det som skett. Jag ser vad som sker och hittar mitt sätt att acceptera det som sker, be om ursäkt när det behöver göras och förlåter mig själv för min handling för jag vet att jag varje dag gör så gott jag kan. 

Varje ny dag tar jag med mina erfarenheter för att bara för idag inte göra om de misstag jag gjorde igår. Bara för idag.

Jag är bäst på att döma mig själv och jag hittar många ursäkter för att inte förlåta mig. 

Det finns inte en dag jag inte gör nått tokigt men det finns också inte en dag där jag inte gör nått bra. Jag har däremot haft svårt att se de bra handlingarna och dömer mig hårt för de mindre bra handlingarna även fast det inte är någon skillnad. Mitt ego kan tycka att jag är bäst i allt men det är inte det jag talar om. Det blir istället mitt övermod. 

Min dag är min dag både med de fel jag gör och de bra saker jag gör. Det är jag och jag accepterar det som är jag och ger mig själv kraft att förändra det jag kan förändra.

Jag möter många i mitt arbete som inte ser sig själv utifrån utan är bestämd över att det som sker utanför dem är det som sker men har inte förmåga att se det som sker inom dem. Det blir mer inre försvar än insikter om den egna delen i det som sker. De som inte kan hantera detta kan inte klandras för de vet inte hur man gör. De har aldrig lärt sig det. Strategin för överlevnad lades tidigt i deras uppväxt, precis som för mig. De har däremot inte fått tillräckligt med egna konsekvenser av sitt eget beteende för att ta tag i sig själva och betrakta sig själv utifrån. Den tiden kommer, fort eller sent men den kommer. 

Ingen kan klandras för det de inte gör. Alla gör så gott de kan och det kommer en tid när den insikten även når de som inte ännu fått den.

Varje dag är en ny dag och en ny dag att börjar om. Min historia är min men den påverkar inte min dag och framtiden har jag ännu inte sett. Tänk om det fanns en lösning för att se mitt liv på det sättet. Tänk om det var så enkelt.

Jag vet att den lösningen finns och det skapar hopp i mig. Jag arbeta för att komma dit. Jag gör så gott jag kan. Bara för idag.

Tack för att jag vågade be om hjälp för att hitta den lösningen.

Hur är det för dig. Kan du sett ditt liv börja om varje dag. Kan du kroka av din historia och släppa din oro för din framtid för att leva just idag, bara idag? Om inte, vågar du be om hjälp för att komma dit?

Jag ensam

Jag känner mig ensam i ibland. Idag inte alls på samma sätt som tidigare men det kommer över mig. Ensamheten har varit ett av mina skäl till att välja mina tidigare strategier. Flera av dessa handlade om att inte vara ensam. Problemet, visade det sig vara att alla dessa ledde till att jag blev ensam.

Ensam. Jag smakar på ordet. Jag ensam. Jag vill verkligen vara själv ibland och hitta mig själv, vara med mig själv men ibland blir det för mycket. Ibland vill jag vara med andra i relation på något sätt, med partner, med vänner, i olika sammanhang, mina barn, släkt och andra. Det blir mycket roligare så men ibland blir också det för mycket och för inlåst. Vad vill jag egentligen? Hur vill jag ha det? När blir jag nöjd med just detta?

Ensam, vara själv. Orden leker i mig och väcker olika känslor.

Kanske är det så att jag aldrig kommer att bli tillräckligt nöjd.

Strategin att jaga "inte ensam" har med min jakt på att bli bekräftad som jag och jag söker det utanför mig själv. Så länge jakten finns där är det ett grundelement i mig som inte är i balans. En grundbult som ligger och gnager i mig som inte riktigt fått se dagens ljus. Kanske finns det vinster av att självömka för mig. 

Så länge jag behöver finna mig själv utanför mig själv skapa det självömkan, oro och frustration. Detta gör att min jakt fortsätter. Lugnet infinner sig inte. 

Alla andra men inte jag är i ett sammanhang, alla andra är älskad men inte jag, alla andra planerar med andra men inte jag. Så går mantrat. 

Nu säger ni kanske: "- Vi är ett flockdjur så det är klart att det är så här." 

Jo det är sant men ändå är det inte min lösning och vad hjälper det. Det finns där och det påverkar mig och jag är vägen för att leva med det. Det är en del av mig som jag behöver acceptera. Jag finns till för mig andra finns till för sig kanske vi möts. 

Jag är den enda som kan påverka min ensamhet. Jag kan inte skylla på någon. Vill jag inte vara ensam, träffa någon.Vill jag vara själv var själv. 

Jag behöver vara ärlig med vad jag vill och vad jag inte vill och vara tydlig med det i relationer med andra så agendan blir tydlig. När jag är oärlig skapar det ensamhet. 

Känslan av ensamhet ligger i mig själv. När jag accepterar att jag är ensam och är ärlig ökar chansen till att jag själv kan förändra det. 

Det är inte möjligt att jag inte lever i ett sammanhang, jag lever i ett sammanhang varje dag. Allt är ett sammanhang men jag har inte alltid haft så lätt att se det. Jag har inte sett vad jag egentligen haft utan sett det jag inte haft. 

När jag är tacksam för det jag har finns allt och jag är här och nu, när jag är otacksam och självömkar är jag fast i min historia eller min framtid. 

Bekräftelsen finner jag i mig själv genom att vara närvarande i det jag är och har. Just nu är jag inte ensam eftersom jag redan har allt inom mig. Inte sedan, inte då. Just nu har jag allt inom mig och är allt. Hur kan jag vara ensam då? Just nu finns inte det problemet för jag är min egen bekräftelse. Jag är, jag duger och jag älskar. Jag är i balans där självömkan saknar plats. 

Hur är det för dig? Känner du dig ensam ibland? Vad gör du för att acceptera att det just då är så? Är det bra att självömka ensamhet för dig? Har du vinster av det?

Min kropp ljuger inte

Min kropp och mitt känsloläge idag visar hur mina tankar och känslor varit. Ser jag på mina tankar och känslor idag så får jag reda på hur min kropp och mitt känsloläge kommer att vara i morgon. 

Livet gör spår i min kropp. Livet som jag bär på gör spår i min kropp. Historien gör spår i min kropp. Oron om framtiden gör spår i min kropp. Alla spår ger avtryck. Väljer jag att inte förändra mitt känsloläge och mina tankar fördjupas mina spår i mig. Tydliga djupa spår som gör att jag till slut fastnar och har svårigheter att ta mig ur det leriga greppet. Dag efter dag, år efter år fördjupas mina spår och blandas med livets lera. Jag blir mina spår och jag tror att det är detta som är livet. Jag är dömd att sitta fast och se vad jag fått. Jag får en känsla av att livet inte längre ger mig några val.

Spåren finns kvar men jag har alltid ett val. Jag kan välja att ta mig ur leran. Jag kan välja att göra nått annat. Jag kan välja att ändra mina tankar, mina känslor och mina handlingar. Jag kan välja att leva i det jag har, inte i det jag kanske får eller det jag aldrig fick. 

Mitt val kan få min kropp att tillfriskna och reparera sig själv. Min kropp är jag och den blir vad jag väljer. Lång eller kort, tjock eller smal, gammal eller ung. 

Jag har min kropp och det är den enda kropp jag har. Det är mitt val hur jag vill ta hand om den. Mitt val är att börja med min själ, mina tankar om mig själv och de känsloläge jag vill ha.

Jag lever min andra halvlek i mitt liv med nya val där balans råder mellan mina tankar, mina känslor och mina handlingar. Det betyder inte att jag gör misstag, men jag vet mitt mål och ser när jag gör mina avsteg från min huvudriktning.

Hur är din kropp, ger den signaler till dig att du behöver ändra dina tankar och ditt känsloläge? Behöver du ändra på dina handlingar utifrån ditt sätt att ha ett bra liv? 

Min skugga

Jag är mitt jag men jag är också min skugga. Skuggan följer mig över allt. Den bara finns där. Jag försöker fly från den och jag försöker att inte visa den för andra men den syns och jag kan inte komma undan.

Skuggan är den del av mig jag inte vill visa, min mörka sida. Mörk på det viset att den är mitt jag som jag ibland är hemlig med, mitt jag som jag skäms för eller känner skuld för. Skuggan är den som jag får mig att känna mig hemlig och att känna att jag måste dölja något.

Min skugga är vad jag känner, vad jag tycker och vad jag gör som jag inte riktigt accepterat. Inte accepterat att det är  en del av mig. 

Min skugga gör mig oärlig och gör så att jag inte är sann ens för mig själv. Den gör att jag bibehåller min skuld och min skam om mig själv. Den bidrar till att jag inte älskar just mig själv.

Skuggan får mig att vara skum och hemlig och gör att jag inte i varje stund är just mitt hela genuina jag utan någon annan. Jag förställer mig för att min omgivning ska tro att jag är någon annan istället för att vara den jag är. Bara rätt och slätt.

Har jag en skugga har jag inte accepterat mig själv. Skuggan gör mig rädd. Min skugga får mig att känna oro för vad andra ska tycka om mig och jag blir orolig för mitt rykte. Skuggan får mig att göra mig osäker men också andra osäkra. Min skugga gör mig spänd och får mig att tänka en massa tankar. Tankarna skapar mig nya känslor som väcker nya tankar. Jag kommer i obalans och känner mig irriterad.

För att komma ur allt detta behöver jag bara göra en enkel sak. Jag behöver belysa det som sker och det som jag är hemlig med och betraktar som min skugga. Jag behöver tala om vad jag känner, tänker och gör för andra. På detta sätt blir det inte en skugga längre och blir därmed en lättnad för mig. Jag behöver tala om mina rädslor för andra för att neutralisera och se vem jag egentligen är och vad jag egentligen är rädd för. Rädslan för att vara den jag egentligen är och acceptera det. Acceptera att just nu i denna stund är jag mitt jag som jag visar och min skugga som jag tidigare inte visat. Dela den med andra och belys den med ljus. Ingen skugga överlever det.

På detta sätt kommer jag i balans igen. 

Hur är det med din skugga? Behöver du belysa din skugga så du kommer i balans?

Mina val

Jag var där. Jag kan inte skylla på någon annan. Jag var där. Vad som än hänt mig så var jag där och fattade mina egna beslut. Jag valde att reagera, jag valde att inte reagera, jag accepterade, jag valde min partner, jag valde det jobbet, jag väljer att inte sluta, jag väljer att självömkan min historia, jag väljer att inte sluta mitt beroende, jag väljer att vara ensam,jag väljer att inte ta ett i mina ögon sämre jobb som finns osv. Allt är mina val oavsett om jag är ett offer i situationen eller en förövare. Ibland kan jag vara båda och t o m i situationen vara en hjälpare i en och samma person. Jag gör mina val och de har sin grund i min egen historia. Syftena i mina val avgör om det bejakar mitt jag eller mitt ego. Jag gör mina val och har ingen annan att skylla på. Har jag varit för ung när något hände är detta mer flytande men i stort sätt gör jag mina val från det att jag är myndig. Oavsett gör jag mina egna val när jag väl är myndig över hur länge jag väljer att bära trauman i tidigare år. Ältande om min historia kan bli mitt val som jag då har ansvar för. 

Vill jag leva ett bra liv behöver jag se över mina egna val och ta mitt ansvar i det som händer mig och det som har hänt mig. Jag har ansvar över mitt eget liv och kan inte skylla på någon annan. 

Även min känsla under dagen är mitt val och vilka eller vad jag väljer att släppa in för att störa den känslan. 

Vill jag må bra är det jag själv som får bära mig dit. Ingen annan kommer att göra det. Ingen annan kan heller göra det även fast det kanske hade varit skönast. 

Vi är bara tvåfotingar så det går både upp och ner med mina egna val jag gör, men jag är medveten om valen och väljer att inte skylla ifrån mig. Jag ser alltid min del i vad som sker. Världen blir också lättare då. 

Hur ser dina val ut? Finns det anledning för dig att se över dina beslut så att du lever det liv som du vill leva? 

Offrar mig själv

Varför förhandlar jag bort mig själv. Finns det någon som jag offrar så blir det mig själv. Nu låter det heroiskt men det är åt helsike. Syftet är nämligen fel. Syftet är att få inte att ge. Självuppoffrande har oftast det syftet, inte alltid men ofta. 

Skälen att det blir så här är att jag har en bristvärdering som får mig inte vilja utsätta mig för vissa saker, bär på en skuld eller en skam (allt handlar om rädslor) som får mig att kompensera genom att "offrar" mig själv. Offra genom att se till att det jag känner eller tycker får stå åt sidan.  

Jag är och agerar utifrån den jag är och mina inre syften, men samtidigt har jag inte accepterat den jag är vilket gör att jag utåt vill uppfattas som någon annan. För att dölja mitt inre jag förhandlar jag bort mig själv.

Lösningen ligger att i varje stund vara ärlig mot mig själv och acceptera den jag är i alla delar och stå för det både för mig själv och för andra. Både i mina syften, tankar, känslor och handlingar. 

När jag gör det på detta viset har jag inget att dölja och inget att vara rädd för. Jag är den jag är både i mig själv och utanför mig själv. 

Hur är det för dig? Offrar du dig själv för andras behov och dina egna inre syften? Behöver du accepter den du är och vara ärlig med det även utåt? 

Att alltid ha rätt

Behöver jag alltid ha rätt? Varför är det så viktigt att ha rätt, få rätt, vara rätt, känna att det är rätt? Vad är det jag är rädd att missa om min rätt inte kommer fram?

Historiskt skulle jag vinna alla krig. Jag skapade t om krig så jag kunde vinna. Jag fick den träffande benämningen kamekasepilot, Japanska dödsstörtarna under andra världskriget av en arbetskollega. Jag fattade inte vad han menade då men nu förstår jag att den var klockren. 

Jag ville få rätt i allt och jag var beredd att ta det kriget. Jag hjälpte andra, stod vid barriärerna och kämpade tills jag själv stod där ensam för att de jag hjälpte givit upp eller ville det mindre än jag. 

Jag var som en terrier och mattade ut min omgivning, inte för att jag alltid hade rätt utan för att de gav upp.

Vad var det som agerade i mig? Vad var det andra såg som jag inte såg? 

Mitt själviska ego härskade för att få bekräftelse men det jag skapade var utanförskap och ensamhet. 

Att få rätt är ett sätt att skapa kontroll inte bara för mig själv utan även för min omgivning. Syftet blev själviskt resultatet ensamhet. Vem hade frågat efter mina åsikter och framför allt vem önskade detta med de syften jag hade. 

Vägen ur var att välja mina krig och sluta att ha en massa åsikter. Jag har valt att lyssna mer än jag talar och lämna mina åsikter när det är någon som önskar det eller när det krävs. Inte förr. 

Metoden att mästra mig själv är att välja att hålla käft och inte ha en massa åsikter och synpunkter. 

Hur är det för dig, försöker du alltid att få rätt? Behöver du ibland också välja att vara tyst? 

Ärlig med min historia

Att vara ärlig över min historia är det samma som att jag inte lever och har ett fantastiskt liv? Går det verkligen att hjälpa andra när man inte själv "är klar"? Är detta inte ett sätt att vara oärlig? Jag fick detta till livs för ett tag sedan av en som kontaktade mig och som troligen läst min blogg. Eftersom frågan kommit upp tar jag upp det här för då kan det finnas fler som undrar det samma.

Syftet med att skriva om mig är just att det mesta som finns omkring mig, mina tankar och mina känslor idag och historiskt förhoppningsvis är till nytta för andra. Jag använder mig själv för att förkroppsliga och sätta namn på något som kan beröra fler än mig.

Mycket av det jag skriver handlar om mig själv och detta har tagit mig dit jag är idag. Med mina brister men också med mina tillgångar. Utan min historia hade jag inte varit den jag är idag. Jag accepterar min historia och är ärlig omkring den. Detta betyder att jag kan släppa all skam och skuld. Min historia har lärt mig mycket om mig och jag har accepterat det. Min historia har också blivit min starkaste egenskap och de verktyg jag har för att kunna hjälpa andra. Jag har varit där och jag har hittat en väg. Jag har varit där och jag kan ha något som någon annan också vill ha. Detta kan skapa öppningar för andra.

Jag tror att vi alla, aldrig kommer att vara klara med oss själva när det gäller våra tankar och känslor. Det är i en ständig utveckling. Så hur jag tänkte kände och var i går är det inte säkert att jag gör i morgon. Mitt ego utsätter mig varje dag för prövningar. Skillnaden idag är att jag är medveten om det och hittat ett sätt att hantera det. Jag är i utveckling och varje möte med andra är också en utveckling för mig oavsett om det är med vänner, kunder eller andra människor. Jag tror att jag inte har möjlighet att leda någon om jag inte själv vet hur man gör. Skulle det uppstå behöver jag vara medveten och tillräckligt klok för att se det och erkänna att jag inte har det någon vill ha av mig.

Jag hade historiskt inget bra liv med mycket oärlighet främst mot mig själv som fick mig att förminska mig själv. Idag har jag en helt annan relation med mig själv där oärligheten blir besvärande när den pockar på. Jag lever varje dag ett fantastiskt liv med mina insikter. Jag möts varje dag av prövningar. Jag möts också varje dag av insikter som får mig att se på mig och på andra på ett nytt sätt. Livet är jag, inte vad andra tycker att mitt liv ska vara. Nej jag är verkligen inte klar med mig själv men är under en fantastisk utveckling. Jag hoppas att jag aldrig kommer att vara klar utan förstår att mitt liv levs idag, inte igår och inte i morgon det levs just i dag. Det gör mig tacksam.

När jag kan leva mitt liv just här och nu försvinner all skam, skuld, avundsjuka, ilska och missunnsamhet. Kvar finns kärleken till mig och därmed också kärleken till det som finns runt omkring mig.

Hur är det för dig, kan du vara ärlig med hela din historia och med den du är just i denna stund?

Be om hjälp

Be om hjälp. Varför ska det vara så svårt att be om hjälp istället för att fortsätta med ett beteende som jag inte vill ha. Mina insikter finns men jag ser hur mitt beteenden sviker mig och mina konsekvenser gör mig påmind. Åter igen har jag gjort val efter mina gamla strategier.

Varför ska det vara så svårt? Jag ger upp mig själv och låter min besatthet styra. Mina gamla strategier håller mig kvar. Strategier som jag lärde mig som liten håller mig tillbaka och ger mig inte möjlighet att leva här och nu. Mina gamla strategierhåller mig kvar  i ett grepp i det förflutna där mina känslor om mig själv är låga. Jag fortsätter att bekräfta min känsla av mig.

När jag är kvar i mitt gamla beteende handlar det om att jag inte kommit till botten med varför jag gör som jag gör. Varför jag har de symptom som jag har. Mina symptom är tecken på en bakomliggande orsak.

- självömkan
- destruktiva beteenden som jag inte vill ha
- oförmåga att ändra de beteenden jag vill ändra på
- återfall till gamla beteenden
- känslor jag inte vill ha
- tankar jag inte vill ha.
- skam jag känner
- skuld jag känner

För att komma till botten med varför jag känner, tänker eller agerar som jag gör behöver jag rannsaka mig själv. Jag behöver komma till botten med allt som är jag. Inte utelämna något. Du kanske själv tycker något är en bagatell som senare kanske visar sig vara det som avgör.

Jag behöver acceptera att jag just i denna stund är just den person jag beskrivit att jag är. Just i denna stund har jag alla mina brister och till korta kommande. Jag har givetvis också en massa bra egenskaper som jag oftast glömmer bort. Allt behövs upp på bordet: Jag är .........

Allt jag kommer fram till har jag som egenskaper. Dessa egenskaper har tagit mig dit jag är idag, just nu. De kommer också att bidra till att jag är där jag är.

Vill jag förändra något i mig behöver jag ha mina egenskaper, jag har just nu, som grund. Det jag däremot behöver ändra på är mitt tänk. Ändra mitt tänk gör jag om jag verkligen vill förändra genom att

1. Fatta ett beslut
2. Om jag inte klarar att genomföra förändringen själv, be om hjälp.
3. Göra som jag blivit tillsagd från den person jag tror har ett rätt tänk.

Om jag inte kommer så här långt och kan fatta mitt beslut, kanske jag egentligen inte vill förändra. Fördelarna  är fler än nackdelarna.

Så när jag sitter fast och jag inte själv klarar av att ändra mitt beteende och mitt  tänk behöver jag be om hjälp.

Hur ser det ut för dig? Behöver du be om hjälp?

Vi känner igen

Vi känner igen. Vi vill sortera in saker så vi känner igen det. Vi jämför och sorterar in. Katalogiserar för att världen ska bli enkel. Den är en sådan och den är en sådan. Det betyder så och det innebär det. Vi sorterar in alla våra intryck i fack för att skapa oss en känsla av säkerhet eller förstå att det är fara. Så gör vi i allt. Det är därför barn är mer aningslösa för de har inte hunnit att sortera in så mycket erfarenhet än som de lagt in i deras fack. Vi ska vara rädda för ett lejon men kan hantera en fluga. Vi vet risken och förhåller oss till den. På steppen var detta nödvändigt för att överleva. Fly eller fäkta.  

Allt bygger på våra erfarenheter och det vi lärt oss historiskt. 

Vi sorterar in och det går blixtsnabbt. Så gör vi också med alla människor vi möter. Inom bråkdelen av en sekund vet vi, eller tror vi veta vem vi har framför oss. När jag ser en människor påminner han eller hon mig om något som gör att jag sorterar in denna i ett fack. Fly eller fäkta. Facken är indelade efter mina erfarenheter som bygger på mina känslor och upplevelser. Om någon tidigare  varit snäll mot mig och påminner mig om den nya människa jag möter i sitt sätt, sitt beteende eller hur hon ser ut sorterar jag in personens i efter det minnet även fast personen inte särskilt visat detta mot mig.

Så gör vi också när vi väljer partner. Vi känner igen något som vi dras till. Något vi gillar eller något vi vill ha. Det vi vill ha omkring oss dras vi till för att vi känner igen det. Titta på din partner eller de partner du haft, hur många påminner om dina föräldrar på något sätt eller precis tvärt om om din relation inte varit så bra med dina föräldrar. 

Det vi avskyr eller ogillar väcker andra känslor som kan göra oss rädda, arga, beskyddande osv. Även fast personen eller situationen som uppstår aldrig bidragit till denna känsla. Vi känner igen och vi sorterar in snabbt. 

Så här är det i allt. Känslor av igen kännande väcks och väcker något. Känslan vi får är sann men kanske inte alls har att göra med den eller det som väckt känslan. Fobier är en produkt av samma beteende i oss. Spindelfobi behöver inte alls ha med spindlar att gör t.ex. 

Allt detta får konsekvenser för allt vi gör och är och styr oss. Våra erfarenheter styr oss rätt eller fel beroende på vad vi upplevt. 

Jag hade för många år sedan en chef som jag hade svårt att hantera. Jag blev konstig i hans sällskap och betedde mig inte vettigt. Jag kände hur det bara blev fel. Det tog länge innan jag förstod vad det var som skedde i mig. Varje gång jag var tvungen att kommunicera med honom väcktes bilder av känslorna av vad min far väckt i mig. Den skapade känslor av osäkerhet, opålitlighet i mig och jag regrederade till det lilla barnet i hans närvaro. Varje gång blev det samma sak och mitt beteende blev därefter. 

Han var inte min far men jag hade snabbt känslomässigt sorterat in honom i pappa facket p g a de känslor hans beteende väckte. Facket: du kan inte lita på, du ska inte tro att du är någon facket. 

I denna stund jag upptäckte detta var jag tvungen att säga till mig själv/ - han är inte min pappa, han är inte min pappa. På detta sätt ändrades också mitt beteende. 

Jag slutade där efter ett tag eftersom han   hade andra beteende som jag inte ville ha omkring mig. Det blev mitt val.   

Hur är det för dig, hur sorterar du in saker, känslor och människor i ditt liv? Vad väcks i dig som kanske bara är projiceringar eller igen kännande? 

Kapitulation

För att jag ska kunna bryta mina invanda mönster och destruktiva karaktärsdrag (beteenden jag inte vill ha) eller förändra något invant krävs en kapitulation från mig själv. Utan kapitulation kommer jag att leva kvar i mina gamla invanda mönster. Givetvis också med alla konsekvenser jag får av det. Troligen gör jag också det om jag fortfarande tycker att det positiva överväger det negativa eller för att jag inte riktigt ser eller accepterar att det negativa finns. Även negativa bekräftelser kan ibland upplevas som positivt, så var det för mig. Jag kan ha en sjukdomsfördel även fast det från en utomstående endast kan uppfattas som en nackdel.

Utan kapitulation ingen förändring. Det gäller så både i stort och smått. Vad styr då min vilja att kapitulera. Definitivt av min önskan och min vilja att ha kontroll över mig själv. Låt mig ta ett exempel: Jag upplever att jag är överviktig och att jag vill gå ner i vikt. Jag ser det varje dag i spegeln. Jag ser det varje dag när skjortan spänner över magen så där på ett sätt som inte känns bra. Men jag är smart så jag hittar på olika sätt för att det inte ska synas. Skjortan ligger utanpå byxorna, jag drar in magen, jag sitter på ett sätt som gör att det inte syns och jag visar inte mig själv med bar överkropp. Ok nu har jag löst det, men är ändå är jag inte nöjd. Samtidigt förändrar jag inte min kost och mängden mat jag äter och jag tränar inte. Varför inte det? Jag tycker det är gott att äta och maten ger mig någon slags kick. Träning är tråkigt, mer roligt att ta den tiden till annat. Att vara överviktig innebär också att jag kan se till att jag inte är riktigt nöjd med mitt liv, jag kan beklaga mig för det och jag förstärker därmed också och bejakar min något dåliga självkänsla i mig. Det innebär att det finns någon stans en fördel att vara lite överviktig vilket leder till att jag inte förändrar något som jag ger uttryck för att jag kanske vill förändra. Min kontroll blir här att jag ser till att ha kvar känslan av att inte vara helt ok för min dåliga självkänsla behöver det.

När kommer då förändringen? Förändringen sker i min kapitulation när konsekvenserna blivit för stora för mig. Min övervikt kanske påverkar min hälsa, min kondition, svårigheter att hitta en partner vilket sänker min självkänsla ytterligare på en nivå jag verkligen inte vill vara på. När jag fått nog och inte längre står ut sker kapitulationen och först då kanske jag vågar be om hjälp och lyssna på andras råd och göra som jag blir tillsagd. Jag ber om hjälp för att jag märker att jag inte klarar situationen längre.

För mig blev detta så tydligt när det gäller mina tänder. Min tandläkare har i många år tagit upp att jag borde ha bettskena när jag sover eftersom jag pressar mina tänder i sömnen. Jag har konstant vägrat det och inte heller märkt så stora konsekvenser av att inte ha det. Bettskena, nä fy hundan. Obehagligt, osexigt ja allt var negativt med det och jag hade ju egentligen inga problem. För ett år sedan var jag tvungen att dra ut en tand vilket min tandläkare sa berodde på att jag pressar tänder. Konsekvenserna av en utdragen tand var att det blev konstigt i munnen, svårare att tugga och vill jag ersatta tanden kommer det att bli riktigt dyrt. Hmmm nu blev det konsekvenser som kändes. Jag kapitulerade inför tandläkaren och har nu en bettskena. Jag lyssnade på hennes råd och tog bort alla mina förnekelser, förklaringar, försvar. Jag förstod och jag agerade.

Ibland behöver vi givetvis bara kapitulera för oss själva och förändra ett beteende bara med vår egen hjälp. Men misslyckas vi många gånger med det så kan det handla om att jag behöver be om hjälp till någon annan eftersom mitt ego blivit för stort och styr mig. Så var det för mig vilket också blev min väg därifrån. Jag kapitulerade och bad om hjälp. Mitt första steg i min egen förändring.

Hur är det för dig? Är kapitulationen ditt nästa steg för att verkligen förändra något? Klarar du det själv eller behöver du be om hjälp?

Agera

Styrkan i all förändring ligger i att handla och agera. Utan handling sker inget. Vi kan gå från förnekelse, försvara, förklara och förstå men utan en handling sker inte det som behöver ske.

Jag har varit fylld av en massa kunskap hela mitt liv. Fyllda av en massa intellekt. Fylld av känslor som jag haft svårt att bearbeta. Fylld av känslor som jag haft svårt att sätta ord på. Jag har handlat men det har enbart förstärkt min obalans. Agerat på mina brister istället för på mina styrkor. Allt i en salig blandning och utan balans har allt snurrat runt i min kropp.

Jag har haft en massa kunskap om vad jag borde göra och även hur jag skulle göra det. Jag har ökat min kunskap varje dag om hur det i stort skulle behöva ske. Jag har också slutligen lyckats känna efter och fått fram mina känslor för att riktigt känna efter vikten av att agera. Jag vet att det för andra kan vara tvärt om, vara fylld av känslor men utan tanke. Då behöver resan ske åt andra hållet.

Fylld av kunskap och fylld av känslomässig förståelse har jag gått igenom livet. Talat om det som behöver ske. Snackat, snackat,snackat. Mitt ego har fått ta mycket plats. Egot har briljerat, visat upp sig, fördömt,  fortsatt att förneka, försvara, förklara och förstått. Men vad mitt ego också visste var att om han (jag) kliver in och agerar tappar egot i mig sin kontroll. Nej nej dit ska jag inte.

Resultatet har inneburit att jag varit kvar i mina tankar och känslor om mig själv utan en tillstymmelse till förändring. Jag har fortsatt att vara jag i egenskap av mitt ego med status plus/ minus 0. Lika förvirrad men på en högre nivå.

Så här efteråt kan jag inte förstå hur jag då stod ut med mig själv. Jag gjorde så gott jag kunde men beklagligt.

Inget fick mig att agera. Inget stod emot mitt motstånd att gå till handling. Jag var fången i mig själv där mitt ego kämpade, med framgång för att hålla mig kvar i ett handfast grepp av låg självkänsla med ett handlingsmönster som bara ökade min känsla av ensamhet. Med fördolda rädslor som fick mig att stöta bort allt omkring mig.

Bristen i mina insikter var att jag inte agerade. Jag gjorde inte det som behövde göras. Jag tog inte ansvar för mitt eget liv genom att vara ärlig och sätta mig själv i första rummet. Jag trodde att jag gjorde det men då genom att agera i eget syfte för att få något. Jag trodde att jag gjorde det men resultatet blev ensam, övergiven och utsatt. Jag fick vad jag kände innerst inne, en bekräftelse på min låga självkänsla. Egot blev både stolt och nöjd.

Det är som att tänka att jag ska gå ner i vikt men aldrig förändra mitt ätande, bara tala om det och inte agera på orsakerna till att jag tillåtit mig gå upp i vikt. Sedan beklaga att inget händer. Det blir enbart ytterligare ett misslyckande.

Vad gjorde jag för fel?

För min del handlade det om att jag inte rannsakade mig själv fullt och fast och öppet och utan undantag. Jag lät bli att granskade mina tankar och känslor efter de instruktioner jag fått. Jag gjorde det på mitt sätt och utelämnade på ett raffinerat sätt vissa viktiga detaljer. Jag agerade inte fullt ut. Jag kapitulerade inte fullt ut. (Jag återkommer om detta med kapitulation senare i veckan). Kort handlar kapitulationen om att släppa kontrollen.

Detta ledde inte till den förändring jag önskade utan bibehöll bara min grundkänsla av att inte duga och inte vara utvald. Jag agerade inte i mitt förändringsarbete och kunde därför inte heller agera i mitt handlande mot min omgivning och främst mot mig själv. Jag var fast i mig själv.

Det som fick mig att gå till handling vad de konsekvenserna jag fick av att inte agera. När konsekvenserna blev för outhärdliga och jag hade fått nog fattade jag ett beslut och agerade. Jag kapitulerade och gjorde som min mentor tidigt hade sagt. Jag gjorde som jag blivit tillsagd. Jag kapitulerade och bad om hjälp. Mitt första agerande var den avgörande kapitulationen som sedan ledde till en rad viktiga agerande.

Hur ser det ut i ditt liv? Har du all kunskap som behövs men agerar inte? Kan det vara så att du behöver kapitulera och släppa på ditt behov av kontroll?

Mina konstiga beslut

Ibland har jag fattat beslut som andra inte riktigt förstått. Jag gör det fortfarande men nu på ett annat sätt. Då gjorde jag saker som från den utomstående kunde upplevas som hål i huvudet. De tänkte utifrån sitt sätt och jag utifrån mitt. Jag bar på känslor där mina handlingar bekräftade min egen känsla om mig själv, min självkänsla. Klokt? Inte alls men jag visste inte bättre, även fast jag intellektuellt höll med. Jag var fångad och besatt. Mina handlingar bekräftade min syn på mig innerst inne. Den känslomässiga synen. En syn som gjorde att jag fick många negativa konsekvenser .

Idag är det samma. Jag fattar beslut ibland som mina gamla vänner inte förstår. De tycker jag ibland gör konstiga val. Val som de inte känner igen eftersom de utgår ifrån mitt gamla sätt som de varit van vid. De bedömer mig utifrån sitt gamla tänk. Jag fattar beslut utifrån mitt nya tänk. 

Ingen har fel det är bara något att vara klar över. Vissa klarar av att ändra sitt tänk andra inte. Jag klarade det. 

Hur ser dina val ut? Utifrån ett bra gammalt tänk eller mindre bra gammalt tänk? Finns det ett nytt tänk för dig som du behöver ta till? 

Brustna hjärtan

Även de mest brustna hjärtan kan lagas. Tror vi nått annat är det mer än fel. Det finns lösningar. När det ändå inte händer, att vi känner oss lagade, har det sina orsaker.

Jag visste inte att jag var sönder utan jag tyckte mer att det var andra som var sönder. I mitt tillfrisknande fann jag att jag hade en massa åsikter om andra men svalde det som jag gjorde och var. Hur fel hade inte jag. När jag började upptäcka att att det var jag som ställt till det för mig kändes det helt plötsligt svårt att tro att det gick att förändra. Jag började känna mig värre till mods än vad jag från början trodde om mig och vad jag kände. Hur illa var det inte att upptäcka att allt handlade om mig och att det var jag som gjort att jag kommit till en viss punkt som verkligen inte var bra för mig. Då kände jag mig sönder med ett brustet hjärta till mig och omöjlig att lagas. Hur kunde jag stå ut med mig själv?

Genom att vara ärlig öppen och villig att fortsätta. Fortsätta att lita på att det fanns en lösning, fann jag det till slut.

Det handlade om mig och ingen annan.

Acceptansen är första steget att försonas med mig själv. Jag är .... Jag har... Jag gör.... Läkningen ligger i förlåtelsen.

Så när händer det att det inte händer att jag läks? När jag inte varit tillräckligt ärlig och uppriktig mot mig själv och utelämnat en del av min historia.

Kan det vara så att du inte fullt ut varit ärlig mot dig själv och det är därför du inte känner dig läkt?

Provtänka

Om jag tänker att fred på jorden är omöjligt får det också mig att tänka att att fred med andra och att komma överens inte är möjligt. I det stora behöver jag tänka det lilla och i detta lilla behöver jag tänka det stora.

Hur jag styr mitt tänkande påverkar hur jag tänker och hur jag känner. Mitt tänkande blir mina känslor styrt av mina grundvärderingar.

Jag kan också ha känslor som får mig att tänka som ger mig nya känslor eller förstärker den känsla jag redan har.

Stämmer inte mina grundvärderingar överens med hur jag agerar uppstår det en konflikt vilket påverkar mina känslor och mina tankar.

Min grundkänsla är att jag tror på fred och att människor kan leva utan varaktiga olösta konflikter. Jag tror på möjligheten att försonas både med mig själv och andra. Det är möjligt. I Rwanda just nu försöker man finna lösningar på hur man skall kunna leva tillsammans, offer och förövare och finna ett liv tillsammans i samma land. Lära sig acceptera att det som hänt har hänt och fortsätta att leva i samma land. Experimentet är fantastiskt och kanske unikt i sitt slag. De vill våga prova andra tankar på att hitta en konfliktfri lösning. Provtänka.

Jag tror det handlar om samma sak för mig. Jag vill vara öppen och villig att provtänka. Provtänka andra tankar än de tankar som jag vanligtvis har. Provtänka för att förstå andra och vara nyfiken på andra. Provtänka för att finna nya sidor hos andra och kanske nya sidor hos mig själv som jag tidigare inte varit öppen för att tänka.

Mina provtankar var en räddning för mig att finna nya sidor hos mig själv och nya känslor inom mig själv. Provtanken var ett sätt att öppna mig och våga be om hjälp. Provtanken öppnade mig till mig själv vilket jag från början inte trodde var möjligt.

Om jag inte vågar provtänka så är det som att inte våga gå vilse och hitta nya vägar, jag vågar inte hitta nya vägar inom mig. Provtänka är mitt sätt att gå vilse i mina tankar och hoppas på att hitta nya vägar.

Ett sätt att hitta en ny väg är just att våga be om hjälp för att bryta tystnaden mot omvärlden men också att bryta tystnaden och slutenheten inom mig själv.

Provtänka öppnar mina tankar till att våga se något annat samtidigt som jag visar andra att jag är öppen att pröva deras tankar. Öppen och villig.

Vågar du provtänka?

Besatthet

Besatthet gör mig utan kontroll. Den får mig att jaga för att finna det jag vill ha. Det kan handla om att vara hungrig, sugen på sött, träffa någon, alkohol, droger, porr- surfa, facebook- uppdateras, tala med någon, inte vara ensam, sex, jobba för mycket, läsa för mycket böcker, jag vad som helst egentligen. Besattheten triggas av att bli nöjd och mätt på något. Nöjd och mätt på att ta något, bli bekräftad, inte känna känslan som jag inte vill ha. Få känslan jag vill ha. Den triggas av att få någon slags känslan som bara den som är besatt vet. Jag tror alla kan hitta sig själv i någon del av detta.

Besattheten har för mig främst visats i bekräftelse på olika sätt som tagit sig oanade höjder. I slutet bidrog detta enbart  till att bekräfta min dåliga självbild. Jag bekräftade min inre känsla som ledde till det jag inte vill, att inte bli älskad och inte behövd. jag förgjorde mig.

Allt handlar om symptom på ett bakomliggande problem. Oavsett besatthet handlar allt om mig själv och mina inre tankar om mig. Min harm, mina rädslor, min skam, min skuld och mitt sex (i ett vidare perspektiv).

Jag bekräftar den jag känner att jag är genom mitt beteende oavsett hur klok jag än är intellektuellt. Så länge jag inte rannsakar mig själv och alla mina egna tillkortakommanden i varje detalj och inte utelämnar något, kommer jag att vara besatt och utveckla alla mina destruktiva karaktärsdrag. Drag och beteenden som ingen annan kan förstå mer än kanske jag själv. Gång efter gång  repeterar jag mitt beteende som om jag aldrig lärde mig något. Gång efter gång  gör jag samma sak och jag vet redan i förväg vad resultatet kommer att bli. Hur är det möjligt? Bränner jag mig på en spisplattan en gång kommer jag inte att göra det igen det är säkert. Men det besatta beteendet, det tar aldrig slut jag skadar mig gång efter gång.

Det gäller att förstå att det är så här. Om jag får för stora konsekvenser av detta vill jag hitta ett sätt att ta mig ur det. Vissa klarar det själv. Det hittar sätt och metoder för att ta sig ur. Andra behöver hjälp. Oftast är det så när konsekvenserna av mitt beteende blivit för stort är jag beredd till en förändring. Ibland behöver vi supa klart eller droga klart innan vi är beredd att förändra. Fördelarna är större än nackdelarna vilket gör att jag inte slutar. Visst kan vi tillfälligt förändra men så länge fördelarna finns där och de överväger det negativa kommer jag att fortsätta. Jag har inte fått nog.

När jag är beredd att våga ta tag i mig själv är när jag tycker mina konsekvenser blivit förstora på något sätt. Då startar mitt arbete. Arbetet handlar inte att bli av med symptomen. Det går förhållandevis enkelt. Det handlar om att komma till botten med orsaken till mitt beteende och min besatthet för att få det liv jag vill ha.

Arbetet består i att granska mig själv i alla delar utan undantag för att hitta grundproblemet i mig. Det är lätt att skylla på andra och lätt att tro att det är andra som är orsak till mina problem och min besatthet. Min barndom, min otur, min partner, mina vänner, min arbetsgivare, myndigheter, sjukvården osv. Det hade varit enkelt om det var så men tyvärr. Lösningen ligger inte där. Lösningen ligger i mig själv. Jag är den enda att finna vägen ur och jag är den enda som tagit mig dit jag är idag i min besatthet. Anledningarna kan vara många till detta, där jag ibland kan vara fulla av förklaringar. Jag kommer inte undan det är i mig det skapats och det är i mig det behöver förändras.

Förändringen behöver ske med ett annat tänk i mig.

Känner du igen dig du redan tagit tag i eller behöver ta tag i?

​”Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med det gamla sättet att tänka.” ​​

​Albert Einstein​

Längtan

Ibland blir längtan så stark. Längtan efter något. Längtan att bli älskad och vara i det sammanhang jag vill vara med någon. Ofta blir detta som starkast när det handlar om min barn. Jag längtar och önskar. Jag längtar och vill ha. Jag längtar att vara i någon annans sammanhang. I det sammanhang jag vill vara är det inte självklart att jag alltid är välkomna.

Längtan blir ibland som värst när ensamheten är som störst. Längtan att inte vara själv. Självömkan. 

Ibland är det självklart och kanske var det också så. Jag tog det för självklart. Jag visste att det fanns och det var givet. Jag förstod inte bara hur värdefullt det var. Jag förstod inte att ta hand om det jag hade utan sökte mig hela tiden till det jag inte hade för att finna det där. Det kunde handla om mina barn, om min dåvarande fru, vänner och arbetskamrater. Jag var inte där för dom. Jag var inte närvarande. Men det som var då var främst att jag inte var närvarande i mig själv. Jag visste inte hur man gjorde. Inte som en ursäkt. Jag gjorde så gott jag kunde men visste inte hur man gjorde. Jag tog inte heller då ansvar för att ta reda på hur man gjorde. 

Längtan blev ett sätt för mig att bekräfta mig själv. Den eller de jag längtade efter var bara objekt och handlade om min själviska handling för att bekräfta mig själv. Bekräfta att jag dög, vara behövd och efterlängtad. Det blev, även fast jag inte förstod det då, en egoistisk handling och självklart blev det också så att jag blev ensam. Det handlade inte om att ge det handlade om att få. Finnas till för mina behov.

När längtan sker på detta sätt handla det om att söka bekräftelsen utanför mig själv. Någon annan ska bekräfta mig. Någon annan ska tala om att jag är älskad och behövd. Någon annan ska se mig. Så länge jag hanterar det på det sättet kommer det att leda till min egen undergång. Det handlar inte om riktig kärlek och längtan till någon annan det handlar om att fylla på i min egen bekräftelsebägaren som aldrig kommer att bli tillräckligt full.  Så länge den inte blir full jagar jag vidare utan att se det som jag har.

Först när jag inser att jag behöver söka längtan i mig själv och att den bekräftelse som jag saknat egentligen alltid har funnits inne i mig själv finns möjlighet att bli läkt från denna jakt. Inifrån ut istället för utifrån in.

Att bli av med denna jakt är en kraftfull befrielse både i tid och känsla. Skapar jag tillit till mig själv kommer detta till mig. När jag är ärlig och kan se vad jag har, här och nu, saknar jag inget för jag har det redan och har alltid haft det. 

Vilket syfte har din längtan? 

Oro

Nervös och orolig! Varför blir jag det? Vad är det i mig som väcks som leder mig dit? Denna gång oro för att säga rätt, vara rätt,göra rätt, inte visa mina sämsta sidor, säga kloka saker, se bra ut, inte komma i affektion osv. Kan jag egentligen något. Kanske de upptäcker att jag bara är yta. Upptäcker att jag är en bluff som inget kan. Vad ska andra säga. 

Nu är jag där igen. Min oro byggs upp med min historia som grund och min oro för hur andra ska tänka om mig. Självkänslan gör sig påmind och vill tala om för mig vem jag egentligen är om jag nu haft fräckheten att tro något annat. 

Jag har en bild av mig som jag vill att andra ska uppfatta mig men risken finns att det finns en bild andra kommer att se som förstör min egen bild av vad jag vill visa. Självkänslans bild med alla mina bristvärderingar och mina defekta karaktärsdrag. 

Är jag ärlig i allt minskar risken för oro eftersom jag redan visat vem jag är och att jag i varje stund är ärlig och öppen. Avviker jag från detta ökar risken. 

Vad har jag egentligen att oroa mig för om jag är här och nu. Om jag har koll på min historia, är ärlig och är här och nu finns inget att frukta. Då är jag i mitt bästa jag mer kan jag inte göra. Det som händer händer och då tar jag det då. Oro stör mitt jag här och nu. Oro stör det jag har eftersom oro är sedan tar jag det då när det blir nu.

Jag kastar bort min oro och möter mig själv här och nu.  

Älska mig själv

Att älska mig själv vad betyder det egentligen? Jag har fått frågan många gånger och många svarar självklart ja visst gör jag det men ändå inte. Vi vet inte vad det betyder men ändå förstår vi att vi självklart ska gör det!

Jag har i mitt liv förstått att jag på något sätt inte ska älska mig själv. Jag har inte fattat det men det var så jag uppfostrades att vara. Kritisk. Inte nöjd. Det går alltid att göra bättre. Tro inte att du är någon. Jag lärde mig det tidigt. Jag blev en konkurrent både mot mig själv och mot min far redan som barn och då var vägen att få bort mig just detta. Få mig att förstå att jag inte har värdet att vara. Jag förstod detta, för inte så länge sedan att det var så. Men jag förlåter, de visste inte bättre. De var drabbade av samma men visste inte att ta sig därifrån. Men detta var när jag var barn.

Jag har sedan dess gjort en massa val utifrån den bristen för att bekräfta att jag är värd. Bekräftelse på olika sätt har varit ett fantastiskt verktyg för det. Bekräfta att jag är värd något. Bra? Tveksamt! Det har gjort mig till tvärt om istället för att just älska mig själv. Jag har gjort allt för att bli älskad och inte bortvald. Allt har lett till att jag blivit bortvald, inte omtyckt, rent av hatad. Jag har varit oerhört skicklig på att förgöra mig själv. Jag fattade det inte då men jag gjorde det som mina föräldrar sagt och särskilt min far. Jag bekräftade mig och resultatet blev att jag bekräftade min oduglighet. Vilken fantastiskt dum strategi, men det blev så. Den jobbar jag med varje dag. Arbetar för att acceptera och genom att göra sådant som är kärlek till mig själv. Att jag duger som jag är och att jag har ett värde lika stort som alla andra. Varken mindre eller mer. 

Att älska är att älska sig själv på det sättet kan jag ge kärlek till andra utan egen vinning och utan rädsla som grund. Då kan jag villkorslöst göra sådant som får mig och andra att växa. Jag finns alltså är jag och jag är värd att älskas av mig själv och kanske andra. Men främst av mig själv. Min bekräftelse ligger i mig själv inte utan för mig själv.

Hur arbetar jag med detta?

Detta handlar om att arbeta med självkänslan. Självkänslan stärks av att ställa sig några viktiga frågor varje kväll.  1.Vad har varit bra idag? 2. Vad är jag tacksam och glad för idag?  3.Vad kan jag göra bättre? 4. Vad vill jag be om hjälp om. Enkla frågor men nog så svåra att ta sig igenom vissa dagar. Jag väljer också varje morgon att stilla meditera en stund och tänka igenom hur jag vill att min dag ska bli och vad för känsla jag vill bära på under min dag. På kvällen gör jag min utvärdering genom att svara på mina frågor. Inte för att döma bara för att konstatera.

På detta sätt kommer jag i balans och på detta sätt jobbar jag med mig själv för att älska mig själv.

Hur  gör du?

Det är uppenbart

Jag gick i kyrkan när jag var liten. Söndagsskolan fanns för mig och när jag var tonåring fanns kyrkan även då för mig. De bara fanns. Det var inget som man tvingade på mig, men den fanns. Jag är tacksam för det. Jag har inte varit religiös under mitt liv och inte heller trott på det kyrkan skulle kunna ge mig. Ibland har jag räknat mig som ateist. Länge har det varit så. Jag har klarat mig själv och jag har velat ha förklaringar på allt. Det som inte kan finna sin förklaring trodde jag inte på. Så var det.

Rationellt praktiskt och enkelt. Rätt? Inte så säker.

När jag började få skäl att på riktigt titta på mig själv och det liv jag levde och vad jag gjort med mitt liv kom det öppningar för mig som jag tidigare inte ens valt att titta på. Jag har tidigare någon stans talat till något, någon kanske var mig själv eller något annat om saker som inte gått min väg. Men religiös, nej.

Idag kan jag se att jag lärt mig saker som gjort att jag är öppen och villig. Jag stänger inte dörrar. Jag är öppen och villig. Jag tar in och behöver inte ha rationella förklaringar på allt. Jag räknar mig fortfarande inte som religiös och troende på en religion, men jag tror. Jag tror på mig och min egen förmåga. Jag tror på att det händer saker som jag inte kan förklara. Jag tror att jag inte behöver ha förklaring på allt. Jag är övertygad om att Gud kan vara jag, i mig själv, men att det också i stunder kan vara någon annan. Jag skall inga andra gudar hava jämte mig handlar så klart om mig själv. Jag skall inte dyrka andra högre än mig själv. Inte på ett själviskt sätt utan för att ta hand om mig på mitt bästa sätt.

Under min terapeutiska utbildning och mitt arbete med mig själv har det blivit uppenbart att inget är nytt, allt har sitt ursprung från något. Inte minst tankar om oss själva och hur vi ska hantera våra liv.

I detta finns det mycket som religionen har försökt att lära ut men som jag inte sett. Jag har inte förstått budskapet och inte heller förstått de verktyg som man mycket tidigt försökte ge mig. Nu börjar jag se paralleller till de verktyg jag lär andra idag att använda. Saker och ting börjar att bli tydliga. Någon för länge sedan förstod vad vi människor behövde. Det fanns lärare som ville utbilda och det fanns elever som ville lära.

Några paralleller som jag sett:
- Bönen handlar om att affirmera och om att meditera.
- Bibeln handlar om goda exempel för att lära sig att leva på ett bra sätt för mig som människa.
- De tio guds budord var ett regelverk för att ta hand om mig själv.
- Att gå i kloster eller vara regelbundet i sina kyrka handlar om att klara av att leva efter en ny struktur för att finna mig själv.
- Förlåta handlar om att just förlåta andra och ibland mig själv för att själv kunna gå vidare.
"- Förlåt dem för de veto icke vad de gör." Alla gör så gott de kan och alltid sitt bästa utifrån den situation de befinner sig i.
- "-Ta din säng och gå" handlade om tron på mig själv och mina egna möjligheter.
- Älska din nästa så som dig själv. Ibland skulle detta kunna formuleras tvärt om, älska dig själv så som du älskar andra. Grunden dock just detta med att älska och kärleken.
- Bikten att erkänna och acceptera att saker och ting hänt för att kunna gå vidare och kanske förlåta de som drabbats.

Detta är bara några exempel på kopplingar som jag ser. Jag är inte religiös men ser att historien har mycket att lära. Det gäller bara för mig att se det som jag som mycket ung fick till livs men inte såg. Först 50 år senare får jag göra om allt och då börjar jag förstå.

Sedan vet jag att religionen också tagit med sig saker som kanske redan fanns i oss som detta med skuld och skam och straff. Det finns i livet och vi äger den oavsett tillhörighet och trosgrund. Religionen fick under flera epoker en stor förödande makt över människor istället för en hjälp.

Jag stöttar inte religioner i hela sitt budskap men jag tar upp paralleller som jag väljer att se på detta sätt.

Det är intressant att jag nu många år senare skriver om sådant jag knappast tidigare ville ta i min mun. Jag har valt att vara öppen och villig och jag har valt att inte fördöma vad andra tänker och tycker. Jag har öppnat mig och så mycket mer kommer till mig som jag länge vägrat ta in. Min idiot, men jag visste inte bättre då. I allt har jag gjort så gott jag kunnat i varje stund även fast det ibland utifrån uppfattats som helt vansinnigt.

Tänk att söndagsskolan jag gick på som barn gav mig verktyg som jag burit på hela mitt liv men som jag först nu förstått att använda för att se mig själv och världen på ett annat sätt. Visst är det fantastiskt.

Uppenbarelse? Kanske det eller bara uppenbart fantastiskt. Oavsett gör det mig tacksam att se mig själv i ett mycket större perspektiv. Det som händer mig och det jag är tillhör något mycket större. Jag finns därför är jag i ett sammanhang.

Hur ser det ut för dig? Har saker i ditt liv blivit mer uppenbara för dig och öppnat dina ögon?

Jag ett offer

När jag är självcentrerad blir jag självupptagen. Jag tar inte hand om mig, jag blir självupptagen och tror att allt handlar om just mig. När jag är självcentrerad överdriver jag min egen betydelse samtidigt som jag blir sårbar och påverkad av vad andra tycker om mig. Jag har idéer och tolkar det andra säger till mig som om något som är en kritik till mig. Det behöver inte säga det, jag känner det och skapar mig en egen uppfattning utifrån det.

Självkänslan och min bild av mig själv blir låg. Jag blir ett offer för vad andra tycker, tänker eller känner för mig. Jag utsätt för saker jag inte kan påverka. Jag tror att jag är världens centrum samtidigt som jag känner att jag är av ingen betydelse. Med mina känselspröt utåt på detta sätt påverkar jag inte bara mig själv jag påverkar också andra. Jag beter mig ibland fruktansvärt dåligt mot andra och är i min skörhet hård och ibland elak mot andra samtidigt som jag i stunder, när jag får kritik, kan känna som hela världen rasar samman.

Allt detta tar en oerhörd kraft och energi som jag skulle kunna ha till annat. Jag tycker synd om mig och jag lider.Risken är också att jag fastnar i det vilket är det sämsta i allt detta. Jag blir ett offer i min identitet. Det är lätt för mig att se när andra beter sig som ett offer och självömkar, men när jag själv gör det tycker jag det mer handlar om att det är synd om mig.

Jag är varken viktigare eller mindre värd. Jag är lika mycket värd som alla andra och det jag gör är lika viktigt som det som alla andra gör. Jag menar då alla andra med betoningen på alla.

Min självrespekt är den jag bygger upp inom mig och det är bara jag som kan fylla på den bägaren oavsett vad andra säger eller tycker. Vill jag ha bägaren full är det jag som behöver fylla på den eftersom det är bara jag som kan göra det. Blir jag beroende av andra så är det inte säkert att den blir fylld. Jag blir beroende av andra.

När jag upplever att jag är ett offer av något utanför mig själv behöver jag inte och kan inte ta ansvar för det och göra något åt situationen. Det sker och jag kan inte göra något åt det.

Kan jag välja att se att jag alltid har en del i det som händer mig har jag en chans. Då har jag en chans att påverka mitt eget mående. Jag var där så jag är en del av det. Inser jag att det är så finns det en möjlighet att påverka min egen situation eftersom det handlar om mig och jag är den enda som kan ändra på mig.

Väljer jag att se att det inte handlar om mig, på något sätt, är jag chanslös och då kommer jag att fortsätta att vara ett offer. I allt är jag en del av det som sker. Jag var där och då påverkar jag situationen. Sitter jag i en bilkö och kommer därför att komma för sent till jobbet kan jag skylla på trafiken eller tänka att jag nästa gång behöver åka tidigare.

Att älska mig själv är att ta ansvar för mitt eget liv och hur jag lever det. Gör jag det inser jag att jag kan påverka det.

Det finns lite olika knep för att ta hand om sig själv och älska mig själv och inse att bara jag kan göra det. Många förstår inte riktigt vad det innebär. Jag återkommer med lite knep omkring detta och vilka verktyg du kan använda i kommande inlägg.

Vill du må bra just för idag, bestäm dig att du ska göra det. Säg till dig själv på morgonen tex.: "- Jag ska idag vara glad och tacksam för det jag har". Då har du, som man säger, affirmerat dig att det är den känslan du tar ansvar för. Under dagen kanske det inte alltid blir så men det blir ditt mantra. På kvällen, tänk igenom hur dagen blev. Se de situationer där du verkligen kände dig tacksam och när det inte blev så, se varför. Döm dig aldrig bara konstatera. Bara för idag vill jag vara tacksam. Så stärker du successivt din självkänsla och väljer som ett första steg att stiga ur din känsla av att vilja vara ett offer.

Självkänsla= Jag är                      Självsäkerhet= Jag gör

Hur är det med dig. Hur mycket tycker du synd om dig själv? Har du fastnat i den känslan?

Diagnoser

I tidningen Metro igår kom frågan upp angående den amerikanska "Psykiatrins bibel" där alla diagnoser finns. Nya tillkommer varje år. Nya tillstånd och beteenden kategoriseras som sjukdomar. Allt tenderar att bli diagnos. Det blir oklart vad som är normaltillstånd och vad som är sjukdom. Jag förnekar inte att diagnoser ibland, särskilt när det gäller medicinska sjukdomar har betydelse och påverkar min behandling. Däremot är jag inte säker på att diagnostisering av psykiska tillstånd alltid skapar större klarhet. Ibland kanske det är så att vi bara finner ytterligare ett skäl till varför en tablett kan vara en bra lösning. Psykiska tillstånd har i många fall en förklaring där lösningen finns i oss själva. Lösningen finns i hur vi hanterar vårt sätt att tänka, våra känslor och de handlingar vi gör. Vår historia kan ha utvecklat ett tillstånd och kanske en sjukdom. Diagnosen löser i dessa fall inget. Detta leder bara till att vi får en förklaring som handlar om det som kommer utifrån oss själva, någon säger att ... jag har detta för att ... I  detta läge finns det ingen anledning att granska mitt eget beteende utan mer anpassa mig till det som är. Då blir lösningarna lätt medicinering eller något annat utifrån kommande. Piller konfirmerar och gömmer undan men de inte löser annat än om jag rent kemiskt har för låga värden av något och behöver komma upp till en nivå där jag kan börja ta hand om mig själv igen. Piller är dock billigt.

Ser jag det i ett vidare perspektiv att jag kan ha en del i allt som sker mig och att det är hur jag väljer att leva mitt liv som avgör oavsett diagnos eller inte då är mina chanser betydligt större att finna en väg ut.

Jag kan vara sjuk av annat än mig själv eller så kan jag vara sjuk på grund av mig själv. Oavsett så behöver jag leva med det och lösningen ligger alltid i att arbeta med mig själv. Jag kommer inte undan. Allt annat blir på sikt tyvärr enbart en flykt och ett sätt att döva det som känns.

Mina åsikter begränsar mig

Mina åsikter om andra styr mitt eget liv. Jag är fångad i mig själv så länge mitt fokus ligger utanför mig själv. Ämnet kommer upp igen efter ett samtal med en god vän.

Jag har under långa perioder och många situationer haft en massa åsikter om andra och deras sätt att leva. Inte minst var det så när jag själv var full av lögner och beteenden som förgjorde mig själv. Jag hade en massa moraliska åsikter om allt och visste hur andra skulle leva och vara. Jag var full av moral och diktat. Jag var full av åsikter och idéer om andra. Fylld av fördomar och sådant som jag egentligen inte visste ett dugg om och inte hade med att göra. Jag hade bara åsikter. Åsikterna var sådant som inte gällde mig, det handlade om andra. Ett effektivt sätt att slippa ta hand om mitt eget liv.

När jag ägnade min energi omkring detta styrde jag också automatiskt mitt fokus från mig själv. Jag ägnade inte mycket tid åt mitt eget varande och tillfrisknande utan fokuserade på andra. Mina fördomar bekräftade att andra har fördomar eftersom jag hade det om andra. Detta betydde för mig att andra givetvis även hade en massa fördomar om mig. De tänkte, de kände och de agerade utifrån det. Jag bekräftade att det var viktigt att leva efter vad andra tyckte om mig inte vad jag själv tyckte om mitt sätt att vara.

När detta snurrar i mig så begränsar jag mig från att göra det som känns rätt för mig i stunden. Jag bekymrar mig mer om vad andra ska tycka och känna utan att ta hänsyn till vad jag själv tänker och tycker.

Jag blir en ofri människa fylld av rädsla att bli utesluten, lämnad och inte älskad. Jag behöver bevaka vad andra skall tycka så jag får tillhöra en grupp, en person, mina barn osv. Jag blir så ofri så jag slutar att göra det som är viktigt och bra för mig. Jag väljer, för att tillhöra och vara andras idealbild av mig istället för min egen idealbild av mig. Jag blir fången i andras nät av hur jag skall vara. Fången och förminskad.

Vem är jag då? Vad blir kvar av mig? Kvar blir andras bild av hur jag skall vara för att det skall passa dom. Det jag lämnar är min egen bild av mig som jag vill vara för att känna mig genuin.

Jag har bara ett val och det är att sluta att ha en massa åsikter om andra. Sluta att styra andras varande och istället acceptera att de väljer att vara så, jag är så här. Acceptera att jag inte har med andras val att göra. Istället fokuserar jag på mina egna val.

När jag kan acceptera att andra är som de är, oavsett vad de gör. När jag kan acceptera det, då ökar min möjlighet att acceptera mig själv för den jag är, inte för den jag vill att andra ska tycka att jag är. Då har jag chans att bli bara jag, just jag utan att oroa mig för vad andra ska tycka.

De viktigaste frågorna jag då bara behöver ställa mig är:  Är det rätt i tid? Är det bra för mig? Blir det på rätt sätt? Frågor som bara är riktade till mig själv.

Jag blir fri när jag gör andra fria!