Jag fattade inte

Det tog tid innan jag förstod att det var mig det handlade om. Jag fattade men fattade ändå inte. Processen för mig tog tid. 

Jag fattade att jag hade en låg självkänsla, att mitt beteende var fel som skapade skuld och att jag bar på en skam. Men ändå fattade jag inte. Be om hjälp var det då inte tal om då skulle ju all min lögn besannas och då var det ju definitivt enbart mitt fel. Bättre ha kontroll och försöka stå ut. Bättre att hitta en alternativplan för att komma ur det jag hade försatt mig i. Helvete idag, kanske bättre i morgon. Erkänn inget, på sikt glöms det bort. 

Problemet var att det aldrig blev en sådan där dag när det blev bättre. Allt låg kvar och malde i mig. Jag blev aldrig fri, bara mera pålagringar. 

Varför är det så svårt att bara erkänna, kapitulera, ge upp och be om hjälp. Nähä inte jag. Risken var för stor. Vilket avslöjande det skulle bli. Bättre med kontroll. Tiga ut det. Säg inget för då kan jag bli avslöjad. Tänk då vilket liv det skulle bli. 

Varför var det så svårt att fatta? 

Skäl för att vi män inte ber om hjälp, där jag var en av dessa:

- en riktig man gråter inte

- en riktig man visar inte sina svagheter

- en riktig man får ett nederlag om han visar att han har det dåligt

- en riktig man skall vara stor och stark

- en riktig man får inte vara svag och sårbar

- en riktig man talar inte med andra om sina problem, särskilt inte med andra män

- en riktig man visar svaghet om han erkänner att han haft fel, ger efter eller måste be om ursäkt

- en riktig man har svar på allt

Jag kanske inte levde efter alla dessa myter men en del var definitivt mina. Känslomässigt höll dessa mig kvar i den situation jag var. Skulden växte för varje dag och desto fortare tåget gick desto svårare var det att hoppa av. Idag är inte rätt dag, i morgon då är det en bättre dag. Jag sköt på min rädsla en dag i taget. 

Jag gick inte och talade med någon, inte ens de vänner jag tänkte jag hade. Jag litade inte på någon för jag litade inte på mig själv. Jag vet ju hur jag är då kan andra vara på samma sätt. 

En terapeut, nej det vet man ju hur de är. Jag kan det minst lika bra som en sådan. Dessutom ska de ju ha betalt. 

Där satt jag med mig själv med allt som hände. Mima rädslor växte och växte från dag till dag. Skuld och skam. 

Jag blev en sådan där intepappa. Jag var närvarande men ändå inte. Samma i min partnerrelation, en inteman. 

För att stå ut sökte jag mig utanför mig själv och min familj,  sökte efter om det fanns någon som kunde älska mig bättre än jag själv. Jag hade misslyckats att älska mig själv och jag var urusel på att älska någon annan. 

Allt exploderade inom mig, ändå kunde jag inte visa det utåt. Jag förblev hemlig men bar på en bomb. En självterrorist.

Mitt beteende blev aggressivt, jag sa dumma saker till andra och jag gjorde idiotiska saker. Allt för att få bli bekräftad på något sätt. Allt för att stå ut. Jag fortsatte vara hemlig.

Sedan, utan min kontroll föll korthuset. Allt rasade. 

Jag har aldrig varit så rädd.

När alla mina konsekvenser blev outhärdliga tog jag till slut steget och bad om hjälp. Det var min räddning och en avgörande förändring för mig. 

Vågar du be om hjälp och erkänna att du inte klara det längre. Vågar du kapitulera? Du som man, vågar du gå mot alla myter omkring dig själv, myter som kanske också blivit en del av dig?  

Säga ja

Det är mycket enklare att säga ja än nej. Säger jag ja missar jag inget och har chans att göra de flesta till lags. Jag säger ja till engagemang och till inviter. Får jag en fråga eller en känsla till en invit är det enklare att följa den. Jag kommer inte i konflikt med någon annan och jag följer andras vilja. Jag kanske också omedvetet låtit det framgå att jag var intresserad vilket gör att det blir svårt att backa. 

Det jag missat är vad jag själv vill innerst inne. Jag säger ja för att inte ta risken till konflikt men skapar en konflikt i mig själv om att säga ja inte är det jag själv vill. Jag låter bli att lyssna på min egen plan och vilja i rädsla att missa något eller framstå på en felaktigt sätt. Jag styrs av rädslan att inte vara omtyckt. Jag förhandlar bort mig själv. 

Säga ja blir ett sätt att inte missa något, ungefär som att gå hem sist från en fest för det kan ju hända något sista halvtimmen. 

Säga ja blir ett sätt att upprätthålla en bild av mig som kanske inte från början var riktigt sann. Falska förespeglingar från början gör att jag snärjer in mig i något jag inte vill. 

När ja egentligen är ett nej men blir ett ja av rädsla förstår ni hur fel det kan bli och hur konflikten växer. En lögn som bara har ett slut, ett svek. Jag sviker andra och jag sviker främst mig. Konflikten i mig tar energi som skapar andra energiförluster. Kaos med andra ord. 

Hur svårt kan det vara? Säg ja när det är ja säg nej när det är nej.

När jag hade en grundbult i mig som satt fel och som för mig handlade om att bli utvald och bekräftad fungerade inte ett nej. Nej blev att missa en chans att vara en del i någon annans spelplan, att tillhöra.

Att säga ja hade sina risker som jag förhandlade bort, att säga nej hade för mig risker som var förstora att ta enligt min gamla strategi. Rädslan styrde vilket gjorde att jag sköt problemet framför mig. 

Säga nej som en strategi har den motsatta effekten för andra på det sättet att det är bättre att säga nej för då vet jag ändå vad jag har istället för att säga ja och möta den osäkerhet det kan innebär.  I detta fall handlar det om rädslan otrygghet. 

Är jag oärlig blir det fel och det skapar konflikter i mig. Jag kommer inte undan ärligheten. Så fort jag gör avsteg från den skäl den en massa energi från mig som i detta fall med att skjuta på en konflikt som kommer att komma. 

Våga vara ärlig är alltid en framgång. Människor kommer ibland att bli besvikna på mina svar och jag behöver acceptera det. Jag kan inte vara vän med alla och följa deras mål i livet, då förlorar jag mitt eget. 

Hur är det för dig, har du svårt att vara ärlig och säga ja när det är ja och nej när det är nej? Om du har det, vet du vad det bygger på för strategier i dig? 

En katt går sin egen väg.

Tacksam för det jag har 2

I Phillipinerna är ett liv värt 3750 kr om man dödar någon annan och kan komma överens med familjen om en ersättning. Det motsvarar ca 5 månadslöner heltidsjobb alla dagar i veckan 6.00-24.00. Fattigdomen är svår men det finns ändå en tacksamhet på något sätt. Här finns stora orättvisor och det är skillnad. 

Jag har aldrig behövt klaga på yttre saker. Jag har fått mat för dagen och har alltid haft någon stans att bo. Jag har fått utbildning och möjlighet till arbete. Jag har inte slösat men har ändå haft allt. Jag har inte överflöd men har ändå i vissa stycken mer än vad många andra har. Jag kan välja mitt boende, nära till centrum och kan resa vart jag vill när jag vill. Jag är frisk i det stora hela, jag har vänner och känner en tillfredsställelse med livet. Jag har två söner, en syster och släktingar fortfarande i livet. Jag klarar mig bra och trivs på jobbet och när jag är ledig. 

Ändå i stunder är jag inte nöjd. 

Alltid nått annat, alltid nått mer. Min känsla skriker till mig ibland, inte nöjd. 

Jag jämför och vill ha nått annat, sådant jag inte har. Jag har åsikter omkring vad jag får, söker ständigt förändring och något annat. Riktigt vad det där andra är är inte klart och jag tror att det aldrig kommer att bli det heller. 

Jag söker omväxling och jag söker förändring. Jag tittar på vad andra har som inte jag har och jämför. Inte nöjd. 

Jag kom att aldrig vara nöjd på det sätt jag trodde. Det handlade inte om att ha bättre och mer. Det handlade om mig.  Jag försökte fylla känslan nöjd med saker, ägande eller tillhöra men nådde aldrig fram. Jag sökte något utanför mig själv för att stilla en känsla. Men blev aldrig nöjd. 

Jag sökte på fel plats och var blind för det jag redan hade. Jag förstod inte att jag redan hade allt. Jag fattade inte att jag helt missade att vara närvarande i det som fanns just här och nu omkring mig. Jag glömde vara tacksam för det jag redan hade och förstod inte att det redan var allt. Jag hade det jag behövde när jag behövde det men saknade tillit till det. Jag trodde det fanns något utanför mig själv som skulle hela mig och få känslan nöjd. Den visade sig aldrig. Tillfälligt kunde jag kort känna en känsla av nöjd men på lång sikt aldrig. Det fanns alltid ett "men" ....bra men. 

När jag öppnar alla mina sinnen kommer jag att se att jag redan har allt. Jag kommer att märka att allt finns runt mig i denna stund. Allt jag just då behöver. Inte överflödet utan precis det jag behöver just för stunden. Hur kan jag då behöva mer?

Kan jag varje dag finna tacksamhet för det som finns och det som kommit till mig blir min känsla helt annorlunda. Det finns alltid något att vara tacksam för i varje stund varje dag. 

Känner du dig tacksam för det som du har? Finns där ett "men" eller är det bara stor tacksamhet? 

Jag ensam 2

Fortsättning på känslan ensam. Redan som liten kände jag mig ensam. Jag var ofta själv och kände mig ensam i stunder. Ensam i min familj och ensam med svårigheter att hitta varaktiga kompisrelationer. Jag kan inte säga att jag led, men det var en känsla av ensamhet. Jag gjorde mycket själv och jag var själv. Hundar dom vi hade blev till en början mitt sällskap.

Min strategi för att få vänner var att imponera. Tror inte jag var så framgångsrik med det. I tidigare tonåren fick jag tjejkompisar för jag var inte som de andra killarna, som hade mer en tuff attityd. Jag var mer killen som blev kompis med tjejerna men inte mer. Mycket diskussioner om relationer men jag hade inga egna. Jag lärde mig däremot att ha bra relationer med min kompisars föräldrar och senare mina flickvänners föräldrar. De blev som en ventil för mig. 

Min ensamhet lärde jag mig efter ett tag att hantera med tjejer, där jag fick framgång. Via tjejer kunde jag få vuxenkontakter och kontakt med deras kompisar som också blev mina. Det var en bra strategi även fast det blev lite tokigt när vi gjorde slut för då tappade jag allt. Relation blev "inte ensam" och "inte relation"ensam. 

Den strategin använde jag mig av under många många år. Så här efteråt har den inte varit så framgångsrik. Jag har fått jobba upp nya relationer och nya kompisar varje gång en relation tagit slut. Den har gjort mig ensam. 

 Vad jag gjorde var att jag sökte  lösningen på ensamheten utanför mig själv genom bekräftelse i relationer, men även genom andra typer av bekräftelser för att bli sedd och älskad. För att vara någon och finnas med i det sammanhang jag saknade. En egen bas som jag själv upplevde aldrig fanns där. 

Kärleksrelation blev mitt sätt att lösa min ensamhet. När jag inte hade relation kunde jag skapa relation med vad som helst för att slippa vara ensam och när jag hade relation var jag inte nöjd utan ville ha något annat. Mina val av relationer var på fel grunder så resultatet blev därefter, inte nöjd. Alltid något annat som jag inte hade.

För att komma bort från känslan ensam gjorde jag mig upptagen på olika sätt. I relationer, i projekt, tv, äta, fixa saker, hjälpa andra, frivillig organisationer, fackligt arbete, sjunga i kör osv. Jag hade svårt att säga nej i relationer och i projekt för jag kunde missa en chans att bli bekräftad. Skulle någon lämna var det jag för att bli lämnad var inte en känsla jag ville ha. Då blev jag extra ensam. Min otrohet var en del av den strategin, överlappa så jag var säkrad. 

Alla mina strategier för att slippa känna känslan ensam har byggt på att få bekräftelse utifrån. Mina syften har varit hemliga och ibland oärliga. Jag skydde inga medel för att få slippa känslan. Oftast genom att göra våld på min inre önskan om vad jag ville och hur jag ville ha det. Jag var, trodde jag snäll mot andra och gjorde efter deras önskan och vilja för jag ville inte göra andra besvikna. Då kunde jag ju uppfattas som en dålig kille. Istället gjorde jag mig besviken vilken ledde till att jag tillslut ändå gjorde andra besvikna med konsekvenser av mitt beteende. 

Mina strategier som skulle göra mig inte ensam i min självömkan, gjorde mig ensam. 

Jag saknade tron på mig själv och tron på att jag dög som jag var. Jag accepterade inte att det var en känsla som var jag, känslan av ensam som ibland fick vara där i mig och vara ifred. Jag sökte sätt att ta bort känslan.

I en balans i mig är alla känslor tillåtna och en del av mig. I en balans i mig är allt i mig ok. Jag tillåter hela jag vara en del av mig. Då får jag också kontakt med hela mig. 

Min känsla av ensamhet bygger på självömkan. Vill jag vara ensam är jag ensam= själv vill jag inte vara ensam är det mitt val vad jag gör åt det. Men jag vill vara ärlig med mina syften och uppsåt när jag vill förändra min ensamhet. 

Känner du dig ensam ibland? 

Hämnd

Jag kunde önska olycka gentemot andra för att jag ville hämnas. I min förtvivlan blev det mest hämnd på mig själv. 

När människor gjorde mig besviken, sårade mig eller som jag kände ett egenintresse som jag hade svårt att hantera startade mina tankar om hämnd. Hämnd för att jag kände mig orättvist och felaktigt behandlad. I mina tankar allt från att det skulle gå dem illa, misslyckas eller drabbas som jag. Hämnd kunde också vara att saker skulle bli rättvist, korrekt, och att andra skulle minsan drabbas som jag. Jag tror inte att någon hämnd som jag tänkte ut verkligen sattes till verket. 

Hämnd handlar om att ge igen. Någon ska få lida på samma sätt som jag. Rättvist. Men vad tjänade det till, då blev jag, i mitt tycke, en förövare också. 

Hämnden dyker upp när jag vägrar att se min del i det hela och mitt fokus är utanför mig själv. Vi kan klä in ordet i form av andra ord som rättvis och lika men det är samma sak. 

Hämnd kan också vara att förskjuta, mobba, nonchalera och ignorera. En sorts hämnd för den kränkning jag anser att jag blivit utsatt för. Jag ser det bara utifrån mitt perspektiv och utan hänsyn till min del men den finns alltid. 

När jag själv är i balans och mina tankar och känslor är väl avvägda och talar med varandra inträffar aldrig hämnden. Jag accepterar och ser min del. Jag förstår att leva i nuet utan att snegla åt historian eller framriden. Jag fattar beslut utifrån den nya kunskapen. Hämnden har inte plats eftersom jag vet  att den inte kan förändra historian eller den andra som person, möjligen tvärt om. 

När jag har koll på mig själv och är hela jag utan mina rädslor har hämnden tappat kraft. När jag känner kärlek i mig även fast jag tillåtit mig bli kränkt förstår inte kärleken i mig vad hämnden är och har för syfte. 

Kan du känna ibland att hämnden fått fäste i dig och se hur den påverkar ditt liv på ett negativt sätt? 

Lidande

Jag kände inte i början av mitt liv att livet var ett lidande och en uppoffring. Jag kände första halvleken av mitt liv att jag hade ett ok liv även fast livet ibland gav mig motstånd, ensamhet och utsatthet. Jag tyckte ändå att jag styrde och hade kontroll. Livet blev inte alltid som jag tänkte men jag hade kontroll. Jag kan tidigt minnas i tonåren att jag hade en känsla av tacksamhet även fast jag var missnöjd med hur min uppväxt varit. Livet var inte ett lidande då. Möjligt en släng av självömkan ibland. 

I slutet av andra halvlek började mitt liv visa andra sidor. Mina strategier började få för många konsekvenser. Min kontroll gick inte min väg och jag sökte mer och mer för att få samma känslan som tidigare. 

Jag lärde mig sakta att livet jag levde hade ett pris och det jag led övervägde inte det jag fick vilket gjorde att jag fortsatte. Det fanns en uppoffring för att få kontakt med den där känslan igen. Jämför gärna med förälskelse och den bekräftelse det ger, det var bara det att jag behövde ha mer för att känna samma känsla. Jag kan idag minnas var i kroppen känslan satte sig och att jag längtade tillbaka till samma känsla. Som ung krävdes det enbart att få hålla tjejens hand. Så var det inte vid slutet av livets första halvlek. För att känna att jag var kung krävdes större rike och större slag priset blev större lidande och fler uppoffringar. Spiralen hade inga gränser. 

Livet skapar det lidande jag väljer att skapa. Mina uppoffringar stod i proportion till det jag ville ha. Så länge lidandet inte var mer än det jag fick accepterade jag att jag led. Jag accepterade uppoffringen. Jämförde jag mig andra ökade mitt lidande.

Livet är inte mer lidande och uppoffringar än vad jag väljer det att vara. I vilket situation jag än befinner mig i finns tacksamheten, om jag kan acceptera det jag har och förändra det jag kan förändra, varken mer eller mindre. 

Lider du i livet? Får du göra uppoffringar som du inte accepterar eller känner du att livet är uppoffring och att det inte går att göra något åt det? 

Arrogant

Jag har varit arrogant och dum. Jag har betett mig mot andra och skadat de som varit vänner, partners, barn till partners, egna barn, arbetskamrater och andra. Jag har skyddat mig själv på andras bekostnad.  

Jag har i stunder inte varit medveten om min handling men också klart vetat vad jag gjort. Jag har lagt mig i och varit rent ut sagt dum eller haft ett dumt beteende. 

Jag kan också se att när jag var frustrerad eller missnöjd ökade min arrogans.

Jag var dum av rädsla för nytt och för att jag inte vågade stå upp för mina egna önskningar över vad jag ville för min egen del. Jag ville vara till lags och en annan än den jag var. När jag inte kunde vara tydlig för mig själv och andra straffade jag ut mig samtidigt som jag blev förvånad när detta ledde till att jag blev ensam. 

Arrogansen smyger sig på oväntat och utan förvarning trots min medvetenhet om den. När den gör det förstår jag att jag inte är tillräckligt i balans och tydlig för mig själv och andra vad jag vill och vem jag är. När jag inte kontinuerligt arbetar med mina tankar, känslor och handlingar tar bl a arrogansen plats. Det är en del av mig som ger mig signaler när jag inte gör det jag ska. 

Finner jag åter min balans och kan vara i harmoni med mina känslor och tankar blir handlingarna rätt och på ett sätt jag själv innerst inne önskar. Jag blir genuin, ärlig, lugn, ödmjuk och nyfiken. Jag får tillgång till hela mig och möter andra med hela mig utan rädslor och brist på kärlek. Mitt centrum finns i mig men jag ser min del av alltet. Jag är inte jordens medelpunkt men en del av jorden. Jag är mig själv genom mig, inte genom andra eller dolt  bakom mina rädslor. Full av kärlek. 

Har du karaktärsdrag som skapar konsekvenser för dig som du skulle behöva förändra? Vad skulle det innebära för dig om du var mer uppmärksam på dessa? Hur gör du? 

Ärlig

Att vara sann har inte alltid varit mitt kännetecken även fast flera trott det. Jag har varit duktig på att vara oärlig speciellt mot mig själv. Jag har varit osann i mina relationer, på mina arbetsplatser, i mina kompisrelationer, när jag gjort affärer, människor som jobbat svart för mig, i små situationer och i stora ja till och med när jag inte haft skäl att ljuga har jag ljugit. Det blev som en vana. Förutom att andra har fått lida har själv fått ta alla konsekvenser av mina lögner. 

I början såg jag inte det och när jag till slut såg kunde jag leva med det, men tyckte många gånger att det var fel eller orättvist det som skedde mig även fast det i botten var en konsekvens av mina lögner. 

Allt eftersom växte detta till en skuld som aldrig sinade. Särskilt i de relationer jag hade och för mina barn. Jag kom aldrig i kapp, skulden bara växte och lögnerna lika så. Jag såg det inte då utan det blev tydligt för mig först långt senare.

För att skyla mina skulder kompenserade jag på olika sätt. Kompensationerna blev ytterliga en skuld i mitt inre och så höll det på. Jag förringade mig själv och förhandlade bort mina innersta önskan att vara genuin och ärlig genom att ljuga för mig själv för att möjliggöra mitt egos önskan att bli bekräftad. 

Jag var självisk och gjorde saker med helt felaktiga syften. Syften som jag var hemlig med. Ibland visste jag inte själv mina grundsyften. 

Att vara hemlig är smart när jag ljög. Då avslöjade jag inte för mycket. Berättade jag för mycket hade jag svårt att hålla ordning på vad jag sagt eller inte. 

Ljuga stressade mig oerhört och gjorde mig aggressiv. Jag hade fullt upp med att hålla ordning på allt jag sagt och inte och var livrädd att bli avslöjad. Blev jag avslöjad hade jag fullt upp med att neka eller komma på en ny historia.

Lögnen skulle bidra till att rädda mig från rädslan att bli själv. Den ledde mig in i ensamhet. 

Ljuga eller en vit lögn är det skillnad? I mitt sätt att se det inte alls, jag skadar mig själv lika fullt. 

I mitt eget arbeta har jag märkt att när jag började ta tag i lögnen och känna känslan i den har det blivit svårare till omöjligt att kliva tillbaka dit igen. Den leder mig då bort från mitt genuina jag. Men lögnen hälsar på varje dag för att försök visa någon annan än en den jag egentligen är. 

Tala sanning för mig har blivit att vara fri. 

Hur är det för dig, brukar du ljuga eller har gjort. Vad får eller har det fått för konsekvenser för dig? Vad skulle hända dig om du ändrade dig till att vara sann mot mot andra och dig själv? 

Gottgörelse

Det är många jag sårat och svikit. Det är än fler jag varit osann mot. Jag har fört bakom ljuset för att inte visa vem jag egentligen varit och mina själviska syften med det jag gjort. Jag har skadat. Inte minst mig själv som i dessa stunder inte förstod hur illa jag gjorde mig.

Alla dessa och allt detta levde i mig. Förstörde mig inifrån. Det fanns en skuld som på något sätt aldrig kunde bli betald. Bara ränta på ränta. 

Skuld betalar jag succesivt om det inte mer skadar än hjälper den andra. 

När jag betala min skuld börjar den med mig själv. Förlåta mig själv för det jag gjort. Skuld i sig betalas med erkännande och gottgörelse. 

När jag gottgör behöver jag vara tydlig med hur jag gör det så det blir tydligt för den jag gottgör så att jag inte skadar eller ger förhoppningar som jag aldrig kan eller  vill infrias. Gottgöra är i alla stunder att vara ärlig och erkänna det som skett och be om ursäkt. 

Ibland vill den som gottgörs inte ta emot och acceptera det. Ibland tas den emot som en befrielse. Gottgörelsen har två syften. Det ena syftet är att befria mig själv det andra syftet är att erkänna för den andra att det skett och att jag tar på mig min del.

Att gottgöra är en befrielse när jag till fullo från botten av mitt hjärta erkänner och delar mitt erkännande. 

Har du saker som du behöver erkänna och personer du behöver gottgöra? Om du inte gjort det, vad hindrar dig? 

Tanken föder känslan styr

Jag talar ofta om balans mellan känslor, tankar och handlingar. Där är problemet och där är lösningen i mig. Den finns ingen annan stans. Jag föder självförtroende och självkänsla genom denna treenighet. Vad jag känner påverkas av min tanke. Min tanke kan inte agera själv om känslan inte är överens. Min känsla kan inte agera själv om tanken inte finns.Handlingen är antingen en konsekvens av en tanke eller en känsla eller en kombination. 

Jag har många gånger tänkt att jag duger och att jag är mer än ok. Jag säger mig vara nöjd och tacksam. Jag affirmerar mig för dagen och jag säger en dag i taget. Jag ser vad jag gör och jag säger att jag är stolt för att jag är den jag är med alla mina möjligheter och brister. Jag kommer en bit med detta att ändra mitt tänk. Men är inte känslan överens utan vilar kvar i en gammal grundkänsla att jag ändå i mitt undermedvetna inte duger, hjälper det inte ända fram. Jag hittar inte djupet. 

Djupet hittar jag genom att arbeta igenom grundkänslan och komma till botten den dag jag först fick denna känsla att jag inte var ok och då jag började affirmerar mig att jag inte var ok och dög. Det kan vara känslan när jag fick konkurrens av min syster, avvisad av min far eller mor osv. Handlingen utifrån kanske inte ens var märkbar men inne i mig väcktes idéer som resulterade i strategier. 

I mitt arbete med mig själv räcker det således inte att enbart arbeta med det som är medvetna tankar utan jag behöver komma till botten med det omedvetna som lagrar min känsla. Först när jag kan göra det känslomässiga arbetet kommer den avgörande befrielsen. 

Hur är det för dig, känner du att du arbetar med dig själv men kommer ändå inte riktigt ända fram? Du stannar kvar i en gammal känsla som gör att du inte kommer vidare? 

Känslan var min drog

Jag tröttnar lätt. Jag tröttnar lätt på min partner, projekt, arbetsuppgifter, semestervistelser, fester, människor ja allt. Efter ett tag känns det som jag kan det. Det är ingen nyhet längre. Det överraskar inte, det roar inte mig, det är bara klart. Samtidigt önskar jag rutin och trygghet. Riktiga motsatser.

Det låter kanske simpelt och enkelt men det skapar problem och det är sprunget ur ett problem. 

Jag tröttnar för att jag behöver kicken av nått nytt och gärna något som överträffar det som senast hände. 

Detta är en del i min bekräftelsejakt. Att bli bekräftad av något utifrån. Det kunde ta orimliga höjder och blev ett problem för mig. Jag slutade känna det normala och sökte mig till det mer extrema. Själviskt, krav på egennytta och utnyttjande. Allt byggde någon stans på mina behov av bekräftelse, mitt behov av ett projekt att distrahera mig med och för att uppnå den gamla känslan som var min lösning. Min känsla jag tidigt fångat och som blev ett behov, känslan som var en lösning och en befrielse för mig. För att uppnå samma känsla behövde den stegras successivt för att ge samma resultat. 

Resultatet ledde till mer och mer konsekvenser som inte var bra för mig. Till slut fick jag nog. Detta var starten på min resa som jag idag är tacksam för. Det har tagit tid men denna resa får mig för alltid att växa och är ett viktiga redskap för mig i mitt arbete. Jag har varit där och jag vet en väg därifrån. Det gör mig tacksam. 

Jag kan idag se min del och hur saker och ting hänger ihop. Jag ser hur mina känslor varit en drog som jag hittat olika sätt att framkalla den på. Känslan befriade då men fängslade mig successivt in i ett beroende som fick konsekvenser. 

Komma åt situationerna där känslan var min lösning är vägen därifrån. Känslan blir ren och simpel igen i sin nakenhet utan belastning att distrahera en annan känsla. 

Den befriar istället för att fängsla. 

Har du också fastnat i ett beroende som du har erfarenheter ifrån? Beroende som givit dig en känsla du ville tillbaka till stor  eller liten? 

Förälskelse

Hur många gånger har jag egentligen fallit för en annan kvinna? Ett leende, ett ögonkast, en liten signal som satt igång min känsla. Känslan av bekräftelse och blivit sedd. Jag har sett hur det drivit mig i en riktning där min jakt startat. Bara att blicken stannade lite längre än väntat i min riktning startade känslan. Känslan som triggade igång mig. Känslan som startade mina handlingar. Det okontrollerade, besattheten. Besatt av att få bekräftelsen och fokus på mig. Jakten för att få, äga, tillhöra och bli vald.

Konsekvenserna har blivit många med detta beteende. Har detta handlar om kärlek och förälskelse? Kanske, kanske inte. Jag vet inte när det var önskan om min egen bekräftelse och när det var från djupet av mitt hjärta. I stunder undrar jag om jag någonsin känt den djupa sunda kärleken? Mitt ego har haft en för framträdande roll. Kravet om min egen bekräftelse har stått före allt annat, att bli utvald. 

Drogen, förälskelse och bekräftelse var min drog. Den fick mig att välja bort mig själv. Jag valde bort tron och kärleken till mig genom att söka den hos andra. Den höll på att förgöra mig helt och fick för mig ett högt pris. 

Jag har förlorat mycket men också vunnit väldigt mycket i det förändringsarbete jag fått göra. 

Förändringsarbetet har varit värt allt, förlusten något som jag får leva med och gottgöra genom att leva mitt bästa jag där jag tar hand om mig kontinuerligt. Ett viktigt ständigt pågående arbete. 

Har du mött kärleken eller lyckats med att misslyckas eftersom ditt syfte varit fel från början? 

Principer och måsten

Jag har haft och har säkert fortfarande principer och måsten. Saker som bara ska vara på ett visst sätt. Saker som jag känner igen, som ger mig trygghet, som skapar lugn och ro.

Julen ska vara på ett visst sätt, midsommar på ett annat. När jag fyller år har jag en massa idéer om hur jag önskar att det hade varit. Alla ska röst, jag vill tala om vad jag tycker till andra, man ska inte röka, det ska vara rättvis, man måste kämpa, man ska komma i tid, andra ska följa de regler som finns osv! Mina principer har varit många där jag på olika sätt bestämt vad som är rätt för mig och andra. Det har också funnits mycket moral om andra inte följt dessa regler. Däremot har jag inte alltid själv varit tydlig med mig när jag inte följt reglerna. Innerst inne har det känslomässigt ändå gnagt. 

Måsten och principerna har jagat mig, ibland utan att jag själv förstått det. Konsekvenserna har ibland blivit allt för stora. Jag har blivit arg, sur, tyst, irriterad,  ensam, avundsjuk, självömkan, bevakande, kontrollerande och självisk. Alla konsekvenser har jag själv fått ta av mina principer. 

Mina principer har ibland delats av andra som också varit fast i sina principer och måsten. Oftast har jag stått ensam med hur jag sett på saken. 

Principer och måsten blev mitt gissel och hindrade mig att bli fri. 

Idag släpper jag taget om den kontrollen. Det blir färre och färre principer och måsten som gör mig mer och mer fri. Jag accepterar det som sker och är tacksam för det som sker. Jag lär mig av andra och upplever desto mer. Jag är i balans. 

Är du fast i dina principer eller måsten? Hur ser dina verktyg ut för att bryta dessa eller sitter du fast? 

Leva med det

Måste jag alltid leva med att jag har mina karaktärsdefekter? Är det självklart att jag för alltid ska ha symtom som medberoende, möjliggörare, sexmissbrukare, ätmissbrukare, alkoholmissbrukare, narkotika- och tablettmissbrukare, känslomissbrukare, bekräftelsemissbrukare osv ? Att jag aldrig blir fri? Att jag får leva med att det är så? 

Ja jag är övertygad om att jag får leva med min karaktärsdefekter och hitta sätt att hantera dessa. Däremot är jag inte säker på att mina symptom är för eviga. 

När jag når botten i mina känslor och kommer åt varje känsla jag missbrukat på och de beslut jag då fattade på den/ de känslorna, kommer också missbruket att försvinna. Jag får inte samma effekt av det jag tidigare använde för att döva mina känslor. 

Jag får således acceptera att jag är den jag är med de karaktärer och karaktärsdefekter jag har och att jag själv kan välja hur jag vill använda mina karaktärsdefekter. Dominant karaktär  kan bli att hjälpa andra med sin dominanta karaktär istället för att själviskt styra osv. 

Däremot när jag kommer till botten och på djupet jobbar mig igenom varje känsla som jag missbrukat på kan det finnas möjlighet komma leva utan beroendet. 

Många av oss klarar av att bli nyktra när vi arbetar i t ex 12 stegsprogrammet. Vi blir av med symptomet och håller oss nyktra genom t.ex. avhållsamhet. Gör vi programmet ordentligt och även arbetar med våra känslor på det djup jag talar om kan vi bli fria. Fria att slippa sitta i det fängelse som ett tidigare missbruk kan bli. "Nykterhet" kan bli en befrielse men samtidigt ett fängelse med rädslan av att riskera att ramla tillbaka. 

Jag behöver, med mina känslor och mina tankar arbeta mig igenom varje del för att bli fri.  Arbetet kan ibland ta tid men ger den befrielse som kan förlösa mig. Jag behöver acceptera och förstå att det finns något som kan göra mig fri tillfullo och som är bättre än det liv jag levde eller lever. 

Hur är det för dig, är du fast i ett gammalt förde detta beroende? Kan du acceptera att du har de karaktärsdefekter du har? 

Min del

Jag har alltid del i allt som händer mig. Jag var där. Jag gjorde mina val. Mina 50  % av en relation står det mitt namn på. Jag kommer inte undan. 

Mitt val att tillåta, inte säga nej, självömka, släpa på min historia, vara ett offer, förringa vad jag vill, fel syfte och t. ex. inte lyssna på vad jag känner. Jag gjorde eller gör mina val och jag får ta konsekvenserna av det. Jag kommer inte undan, hur fel den andre än gjorde så kommer jag inte undan. Jag var där. 

När jag ägnar mer energi att förtala och tala om alla andras fel mer än mina egna är jag fel ute. Då tappar jag mitt eget fokus. Då uteslutet jag att relation/ kommunikation handlar om minst två. 

Tar jag på mig allt blir det tokigt med. Då skapar jag offer igen men lägger skulden på mig. Fel fokus igen eftersom mitt syfte då är att visa en verklighet som inte heller den kan existera. I kommunikation finns där alltid en part med sina tankar och känslor, med sin val och handlingar. 

Jag var där och jag tar mig därifrån med nya erfarenheter, jag var där. 

Bra frågor att ställa till mig själv är:

- varför ?

- vad är min vinst?

- vad är det i mig som gjorde att just jag gjorde de valen?

- hade jag rätt syfte? Vilket i så fall? 

Hur är det med dina val? Ser du tydligt allt som sker dig att du var där? Kan du se din del i det som sker?

Väcker upp mig

Jag får ibland tydligt kontakt med mina karaktärsdefekter (karaktärer i mig som inte är bra för mig) i vissa situationer. De väcks upp och testar mig. Det blir så tydligt och jag ser hur mitt humör, min stress och mina sämre beteenden väcks till liv. Det kan handla om vad andra personer väcker i mig i vissa situationer. 

De får mig att känna, känna igen. Känna igen en gammal känsla som jag tidigare hade och som jag inte mådde bra. Känslan väcktes då av andras beteende men beteende som blivit en del av mig. Jag är medveten om de negativa dragen, jag har accepterat att det är en del av mig. Men känslan prövar mig. 

Mitt sätt att komma till rätta med detta, att inte falla tillbaka har varit att gå tillbaka till den tidpunkt när denna negativa känsla föddes och lära om göra rätt. Lära mig förstå att mitt inlärda negativa beteende föds av en inlärd känsla och det beslut jag då fattade.  

Jag behöver lära om och bli medveten om min känsla kopplat till min tanke och mina handlingar. 

Hela jag utmanar mig och det är alltid gott om jag lär mig att blir medveten om  mig och det som är jag. Jag utvecklas av att lära mig om mig. 

Allt detta har ett enda syfte och det är att känna kärleken till mig som tidigare fått törnar. 

När jag känner full kärlek till mig själv blir allt rätt. Rätta val. Rätta tankar. Rätta känslor (tillåter alla känslor). Rätta handlingar. 

Är du klar över dina karaktärsdefekter och hur de väcks till liv? 

Ro i sinnet

Ro i sinnet skapar jag själv. Oro i sinnet skapar jag själv. Det handlar om mig. Ingen annan. Modet ligger i att förstå det och jobba med det. Allt annat tar tid, kanske ett helt liv och risken att misslyckas för mig är total.

Nu menar jag inte att jobba med sig själv gäller om jag tar på mig andras fel och brister då släpper jag mitt eget fokus. 

Inom t ex AA anonyma alkoholister använder man sig bland annat av följande  bön som handlar om min egen sinnesro. Här i en svensk längre version. Originalet skiljer sig lite men jag tycker den ger ett bra stöd i vad jag behöver göra. 

"Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.

Låt dock aldrig min sinnesro bli så total att den släcker min indignation över det som är fel, vrångt och orätt. Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder och vreden slocknar i mitt bröst.

Låt mig aldrig misströsta om möjligheten att nå en förändring bara för att det som är fel är lag och normalt, att det som är vrångt och orätt har historia. Och låt mig aldrig tvivla på förståndet bara för att jag är i minoritet. Varje ny tanke startar alltid hos en ensam."

Jag är själv men är ändå inte ensam, jag har mitt fokus på mig men ser min omgivning. 

Så fort jag fokuserar på något annat eller någon annan tappar jag mig själv och kliver in i självömkan och harm i form av rädslor. 

Så länge jag inte fullt ut kan acceptera och förlåta har jag kvar något som jag inte rannsakat mig själv. 

Mitt eget arbete får mig att komma dit genom att få rillgång till mina grundkänslor. Möta dem där de uppstod så att jag kan gå vidare i mitt liv med kärlek till mig själv och min omgivning. 

Bön och meditation är ett sätt att ha samtal med mig själv och finna mig själv. För mig tidigare och kanske många andra så ryggade jag först tillbaka när man talade om bön och meditation. Det blev lite new age för mig och hokus pokus. Nu vet jag annorlunda när jag ser att det är ett verktyg för att komma i kontakt med mig och ge mig tid för mig. Inte svårare än så. 

Hur gör du för att hitta dig själv? Har du de verktyg du behöver? 

Göra om någon annan

I mina relationer har jag efter ett tag börjat att vilja förändra den andra. Parrelationer eller andra relationer. Göra om personerna på mitt sätt, med mina åsikter, mina idéer, mina gillande, mitt sätt att vara. Göra om och göra rätt.

Det har oftast blivit det samma. Något stämmer inte riktigt och så är jag där direkt och ska göra om. Ändra på. Förändra så det passar i min form.

Jag kan idag säga att det varit förödande för mig. 

Varför har det blivit så här?

Jag har från början valt någon som i vissa stycken inte hade alla de kvalitéer jag sökt efter men tänkt att det går säkert att ändra på. Jag har varit tacksam för den relation jag fått. Jag har inte sökt det bästa för mig utan det näst bästa eller kanske något som är långt i från bäst.

Mycket tidigt lärde jag mig att ta ansvar i min familj. Självpåtaget men jag tog ansvar för familjen som inte fungerade som den skulle med den dysfunktionella situation vi befann oss i. Jag försökte göra om och rätta till. Givetvis på mitt sätt utifrån de värderingar jag klädde i mig. Jag har sedan dessa fortsatt i samma spår att lägga mig i.

I grunden handlar detta om mina egna värderingar om mig själv att jag inte dög och att jag inget var värd. Jag lärde mig tidigt att relationer var fel i grunden och vad som behövdes var att göra om göra rätt. Det var min uppfattning då.

Jag såg inte min del när jag var barn och jag såg inte min del när jag var vuxen. Jag behövde hitta mig själv innan jag hittade någon annan så att mitt val från början blev rätt.

När min energi går åt att förändra min omgivning och det fokuset är större än fokuset på mig själv då handlar det om mina egna rädslor att ta tag i mitt eget.

Jag ska inte kliva in i relationer förrän jag själva är på det klara med vem jag är. Jag behöver se hela mig och plocka ihop hela mig innan jag ska para ihop mig med någon. Jag är nog att hålla reda på.

Idag ser jag med större tydlighet min del, mina beteenden och mina val. Jag ser mig själv och när jag kliver in på ett felaktigt sätt. Jag har distans till mig själv. 

Hur ser det ut för dig? Försöker du också gå in och förändra i dina relationer för att få det som du vill? Vad är det egentligen du vill förändra och har det en grund i din egen historia?

Min väg

Det krävs mod att gå min egen väg. Det krävs mod i mig att avvika från den gängse vägen. Det krävs mod för mig att göra det andra ogillar eller har åsikter om. Det krävs mod för mig att göra det min tanke vill annat. Det krävs mod att stå upp för min åsikt. Det krävs mod för mig att vara ensam och inte bli bitter. Det kräva mod för mig att stå ensam när andra går. Det krävs mod för mig att tro på något andra inte vågar hoppas eller ens vågar tänka på. Det krävs mod för mig att vara jag. 

Det är inte mod för mig att göra tvärt om i syfte att få uppmärksamhet. Det är inte mod för mig att säga min mening för att få bekräftelse. Det är inte mod att göra sådant som tillfredsställer mitt ego. 

Våga gå min egen väg utan att vara rädd för vad andra ska säga, rykten, bli utesluten från gemenskapen och att inte tillhöra gör mig rädd. Samtidigt är det i stunder det som kan bejaka mitt innersta jag. Våga göra det mina innersta känslor vill. Det befriar till slut även fast resan dit klär mig med mina egna fördomar. 

För vad är egentligen min rädslan att avvika? Den rädslan är mina egna tankar om mig själv. Rädslan att jag inte är tillräcklig för mig själv.

Vågar jag stå upp för mig kommer det att finnas andra som kommer till mig, vänner som stöttar mig men också några som går. Jag får leva med det. För de som går handlar det inte om mig det handlar om något annat. 

Vågar du gå din egen väg och se andra försvinna? Vågar du lyssna på det du tror på? Hur mycket av dina hinder är dina egna? 

Svek

Vad väcks när jag talar om svek? Vad berör när svek kommer in i min kropp. Den har, den gör, tillit, det visste jag inte, hur kunde han, det hade jag aldrig trott. Sveket har att göra med handlingar som någon annan eller något annat gjort som inte stämmer överens med min bild av den som gör det 

Sveket fyller mig med sorg och besvikelser grundat på min egen uppfattning om personen eller situationer. 

Jag har haft en uppfattning om allt som blir till intet gjort. Hur vet jag att min uppfattning är rätt och gäller? Har jag frågat? Vad säger att min sanning är den enda sanningen? 

Sveket är min inre värld och sveket sker där.

Det handlar om mig även denna gång. Det handlar om mina tankar och känslor. Vad jag tänkt, funderat på, bestämt, styrt som skapar mig bilder. Troligen eller aldrig stämmer jag av med den det gäller om det jag tänkt och känt stämmer överens med den som det gäller. 

Hur vet jag att min bild är sann? Vem sviker vem? Den som jag styrt in i ett fack  för att passa in i min bild eller det svek som sker av mig själv fyllt av en massa åsikter om någon annan? 

Jag har en massa åsikter om andras beteende och handlingar som skapar känslolägen i mig. Jag skapar det som sedan sviker mig. 

Ingen kan svika mig om jag inte lagt en värdering på den person som sviker mig. Värderingen är enbart min egen. 

Jag behöver alltid se, inte enbart den andras del utan även i varje andetag se min del i varför det blev som det blev. Jag kan aldrig frånsvära mig mitt ansvar. Stor eller liten. 

Jag vill visa respekt men jag vill aldrig ha åsikter om vad andra gör. Jag vill vara ödmjuk men inte förvänta mig något till baka. 

Svek handlar om tillit och den är det bara jag som kan dela ut. Min bedömning, min uppfattning. Mitt beslut. 

Hur är det för dig, har du känt dig sviken? Har du själv granskat vilken del du hade i det som hände? 

Min jordaxel

Jag är jordens centrum. Runt mig cirkulerar allt. Jag är alltet. Mina tankar, idéer, problem och handlingar skall alla se. Det jag inte tycker är korrekt, är fel och andra ska rätta sig efter det. Jag övertygar andra om vad man ska tycka, känna och göra. 

Skit i de du Johan. Vad får dig att tro att verkligheten ser ut så och om den gjorde det varför skulle andra rätta sig efter det?

Alla har sin egen axel att ta hänsyn till, sitt eget centrum och ingen behöver lyssna på dig! 

Första halvleken av mitt liv tänkte jag inte alls på detta men jag agerade så. Min bekräftelse styrde mig. Jag såg till att det skulle bli så. Jag trodde jag för andra var så intressant och viktig. Men jag agerade som om jag inte trodde det var så genom att alltid se till att det skulle bli så. 

Innerst inne fanns det en känsla av att allt annat var jordens axel men inte jag. Innerst inne kände jag att jag bara ville bli älskad och beröra andra. Innerst inne ville jag bli behövd och vara en del av något. Men jag verkade som om jag var medelpunkten i rädsla att inte få vara med. Jag skapade projekt, jag skapade sammanhang, jag skapade situationer där andra behövde mig. Jag skapade det som annars kommer automatiskt när jag släpper taget. 

Det jag skapade fick människor att gå, känna sig utnyttjade, förolämpade, dominerade och kränkta. Särskilt när jag genom lögnen skapade detta med fel syfte och falska utspel. 

Jag satte min axel i halsen. Detta gjorde mig ensam.

Lösningen låg i att släppa taget om allt detta och vara mig själv med både min skörhet, min ärlighet och mitt nakna jag. Då visar jag mitt hela jag och det som ska komma till mig kommer. Det blir så att när jag tystnar har jag chans att höra och se andra och se vad som faktiskt redan finns runt omkring mig. Jag bli jag som ingen varken kan bli besviken på eller ledsen för jag är. Jag är jag i hela min skepnad med det goda och med det som inte ännu utvecklats fullt ut.  

Hur agerar du? Agerar du på ett sätt men känner något helt annat? Vad får det för konsekvenser för dig? 

Vad styrs jag av

När jag granskar mig själv kan jag se att jag har insikter som gör att jag styr mitt liv på rätt grunder. Kärlek istället för rädslor. Kärleken till mig själv vilket också blir min ensidiga kärlek till andra. Med den grunden är jag i min balans och allt runt mig får rätt fotfäste och utvecklas på ett sätt som aldrig gör mig besviken. 

Ibland kan jag se att jag är som alla andra en tvåbenting, där jag faller tillbaka. I de lägen blir det tydligt hur mina rädslor omedvetet styrt mina val. Ibland på ett sätt som kan få obeskrivliga konsekvenser för mig. Mina rädslor gör att jag agerar, tänker, känner och gör saker som verkligen inte leder mig framåt. 

Vågar jag fråga mig vilket känsloläge jag har och vad som fått mig dit finner jag oftast svaret när jag får ett problem eller när saker inte går min väg. 

När jag blir klar över vad som styr mina val och kan bottna i frågan varför, finner jag svaret och har en möjlighet att förändra. 

Jag kan ha en klar tanke men när mitt känslosystem inte håller med blir det dessa omedvetna känslor i slutet som ändå styr mig. 

Hur är det för dig, vad styrs du av? Ödet, hoppet, dina känslor eller dina tankar och hur vet du det? 

Mål

Utan mål blir inget. Utan min egen syn på vad jag vill och hur jag vill ha det blir det vilset. Jag har i perioder haft andras mål att leva upp till. Sist jag märkte det var när jag insåg att en gammal önskan från mina nu ej levande föräldrar att ha ett annat typ av jobb än det jag då hade. Jag gjorde då mina val men historien har visat sig att jag ändå fortsatt att söka mig från mina egna gamla mål till att leva upp till deras mål. Intressant upptäckt.

Är jag vilsen så handlar det oftast om att jag inte vet vad jag vill. Jag har inte uttalat tydligt för mig själv hur min vision ser ut och mina mål konkret. Jag har i stunder mer haft fokus på vad andra vill och styrt mig efter det. Allt från mina föräldrar till mina partners, mina barn, mitt arbete osv. Jag har förminskat mitt eget till förmån för någon annan. Allt för att få vara med och passa in. Vansinnigt men sant.

Detta skapar en otydlig struktur hos mig. Helt utan charm. Klart jag blir vilsen. Vad ska andra säga och vad händer om jag väljer nått som ingen annan vill. Hur ska det gå.

Målen är avgörande och en av mina första frågor i samtalet med andra som jag ska vägleda.

Här kommer några tankar omkring när målen inte riktigt uppfyllas och vad som kan vara orsaken:

1. Målen är inte tillräckligt specifika. Den ger mig inte en tydlig riktning.

2. För kort tidsperspektiv. Målen är orealistiska i förhållande till den tid jag har satt upp.

3. Inte tillräckligt uthållig. När jag ska nå nya mål behöver du troligen kliva ur din comfortzon och då finns risken att du tappar fokus när du möter motstånd.

4. Omedvetna beteenden. Vilka utmaningar och omedvetna beteendemönster har jag när jag försöker nå mina mål.

5. Saknar resurser. Det kanske saknas pengar för att komma vidare till

nästa steg mot ditt mål, en viss kunskap eller en viss kontakt. jag intar attityden att jag letar efter lösningen istället. Det gör det lättare för mig att se möjligheter.

6. Målet är inte mitt. Vet jag om mitt mål är förankrat i mina egna värderingar? Jag kommer aldrig att ha samma drivkraft om jag inte känner att målet till 100 % är mitt eget.

7. Inte tror att jag kan lyckas. Har du stunder då du tappar lusten och

känner dig liten och oförmögen att verkligen kunna uppnå det du vill?

Jag kan lära mig olika tekniker för att bli medveten om mina omedvetna beteendemönster och

hur jag ska kunna förändra dem så att det blir beteendemönster som gagnar mig istället för att jobba emot mig.

Hur är det för dig, sätter du mål och har en vision om ditt liv? Eller är du vilsen och saknar målen eller lever genom andras mål?

Sammanhang

Jag har länge tänkt på att jag vill leva i ett sammanhang och beklagat mig för att jag inte gör det. Jag ville tillhöra och vara till nytta. Jag ville finnas för andra och de för mig. 

Jag har varit en jäkel på att skapa dessa sammanhang genom att engagera människor, skapat projekt av olika slag och få kontakt med andra. Antal sammanhang har det inte varit brist på men ändå har jag inte varit nöjd. När jag väl tyckte jag funnit mitt sammanhang blev jag uttråkad och när jag inte hade det kände jag stor saknad. Jag var inte nöjd. 

Sammanhangen försvann snabbt och nya kom till som också efter ett tag försvann. 

Det var slitit att skapa dessa sammanhang. Vad jag inte då såg var att alla mina sammanhang jag hade centrerades runt mig med mig i centrum, inte jag som en delmängd i en stor länk. Sammanhangen var för mina behov och mina syften inte något som alla kunde ha nytta av. Klart dessa upplöstes efter ett tag. 

Jag tror att vi alltid lever i något slags sammanhang med något. Sammanhang med människor, släkt, en grupp, ett arbete, i boendet, familj, på Ica, på bio ja överallt. Men sammanhang behöver inte vara med människor det kan lika gärna vara med djur, i naturen, med saker osv. Det är jag själv som sätter en värdering på sammanhanget och avgör.  

Är jag inte nöjd ser jag troligen de sammanhang jag inte har som jag saknar . Mina sammanhang jämförs med vad jag tror andra har som kan göra mig, inte nöjd. Slutar jag jämföra kommer jag att upptäcka att det finns mycket som kretsar vid sidan om mig som jag kan vara en del av men inte där jag är i centrum.

Jag lever då är jag i ett sammanhang och dör jag kanske jag också är det vem vet. 

Vad handlar allt detta om egentligen? Jo det handlar om mitt eget ego som spökar med mig och bristen på att se det jag faktiskt har. Det handlar om att andra ska bekräfta mig och skapa mig det jag vill ha . Inte att jag sk vara en del av något andra vill ha. Det handlar om kontroll och det handlar om mig. 

Jag är till för sammanhanget inte sammanhanget är till för mig. 

Acceptera det jag har och det jag inte har. Var nöjd och tacksam just nu. 

Tjäna men förvänta dig inget. 

Där är mitt sammanhang. 

Min barndom

Jag är berövad min barndom och min uppväxt. Jag fick inte vad andra har fått. Varför varför varför. Hur kom det sig att han gjorde, att de sa, att jag var tvungen att ..... Historien är lång och när det hände längre. Bitter, kontrollerande, utmattad av energi över allt som hände och allt som fortfarande händer i livet. Jag krälar i mitt fördärv, tycker synd om mig själv och allt är andras fel. Vilket liv. 

Så har jag malt och beklagat mig. Jag var övertygad om att det var så. Även fast jag i stunder sade något annat så fanns det i mig, en känsla av just detta. Klart jag kände som jag kände och gjorde som jag gjorde med min historia. 

Jag hade en massa förklaringar och jag hade mina strategier för att skjuta allt från mig. Jag betedde mig, jag skapade murar av försvar och förklaringar. Jag förnekade och kände att jag min sann inte behövde terapeutisk hjälp. Jag kom in i en massa försvar och en massa "jo men...".

Till slut stod ingen annan i min omgivning ut. Jag var hela tiden tvungen att byta eller skaffa mig ny bekantskap. Jag förstod det inte då men det var precis så det var. De stod inte ut.

Jag ägnade första hälften av mitt liv att odla mitt ego fylld av moral, åsikter ich fördömanden. Saker som jag i hemlighet gjorde i ljuset av min skugga, fördömde jag offentligt. En riktigt besserwisser i ord och tanke. 

I min historia finns inget i mitt nuvarande liv att hämta som lyfter mitt liv. Jag behöver däremot bli klar med att utan min historia skulle jag inte vara den jag är idag. Jag skulle inte ens finnas till. 

Att älta min historia tjänar ingeting till. Den bevarar men förändrar inget. Den håller mig enbart mig kvar och utvecklar inget. Oavsett vad som hänt, släpper jag det. Jag accepterar vad som hänt men jag släpper det. Om jag de minsta håller kvar vid det har jag en sjukdomsvinst med att ha det kvar. Då bekräftar det mig och identifierar mig på ett sätt som inte är nyttigt för mig. 

Hur är det för dig, bekräftat du dig med din historia? 

Sedan

Jag är berövad min barndom och min uppväxt. Jag fick inte vad andra har fått. Varför varför varför. Hur kom det sig att han gjorde, att de sa, att jag var tvungen att ..... Historien är lång och när det hände längre. Bitter, kontrollerande, utmattad av energi över allt som hände och allt som fortfarande händer i livet. Jag krälar i mitt fördärv, tycker synd om mig själv och allt är andras fel. Vilket liv. 

Så har jag malt och beklagat mig. Jag var övertygad om att det var så. Även fast jag i stunder sade något annat så fanns det i mig, en känsla av just detta. Klart jag kände som jag kände och gjorde som jag gjorde med min historia. 

Jag hade en massa förklaringar och jag hade mina strategier för att skjuta allt från mig. Jag betedde mig, jag skapade murar av försvar och förklaringar. Jag förnekade och kände att jag min sann inte behövde terapeutisk hjälp. Jag kom in i en massa försvar och en massa "jo men...".

Till slut stod ingen annan i min omgivning ut. Jag var hela tiden tvungen att byta eller skaffa mig ny bekantskap. Jag förstod det inte då men det var precis så det var. De stod inte ut.

Jag ägnade första hälften av mitt liv att odla mitt ego fylld av moral, åsikter ich fördömanden. Saker som jag i hemlighet gjorde i ljuset av min skugga, fördömde jag offentligt. En riktigt besserwisser i ord och tanke. 

I min historia finns inget i mitt nuvarande liv att hämta som lyfter mitt liv. Jag behöver däremot bli klar med att utan min historia skulle jag inte vara den jag är idag. Jag skulle inte ens finnas till. 

Att älta min historia tjänar ingeting till. Den bevarar men förändrar inget. Den håller mig enbart mig kvar och utvecklar inget. Oavsett vad som hänt, släpper jag det. Jag accepterar vad som hänt men jag släpper det. Om jag de minsta håller kvar vid det har jag en sjukdomsvinst med att ha det kvar. Då bekräftar det mig och identifierar mig på ett sätt som inte är nyttigt för mig. 

Hur är det för dig, bekräftat du dig med din historia? 

Leva med svår saknad

Att leva med svår saknad (sorg) kan upplevas som omöjligt. Saknad av att någon som gått bort, saknad av kärlek, saknad av ens barn som inte vill ha samma kontakt som vi själva vill, saknad av närhet och sammanhang. Saknad av den barndom vi aldrig fick. Saknad av den jul jag aldrig fick eller får. Högt och lågt. 

Saknaden och sorgen kan vara så djup så vi vet inte hur det ska vara möjligt att leva. Döden känns som en möjlig lösning och också lättare än den saknad och sorg vi bär. Vi blir deprimerade i våra kval och vår sorg. 

Saknaden och sorgen är en lösning på något som känns. Den finns där för att jag inte står ut med mig själv. Som jag inte är hel om inte det jag saknar (person eller situation) finns hos mig.  

Sorg och saknad är känslor som vi ska bejaka och vara närvarande i. Jag själv lyckades tidigare inte få kontakt och tillåta mig dessa känslor utan valde att vara duktig och gick in i att göra. 

Det är när vi fastnar i vår sorg och saknad som vi kan få problem. Då fyller sorgen eller saknaden istället en funktion för oss och har en vinst. Vinst, det låter konstigt men det är precis det det handlar om, annars hade vi valt att inte vara där. Självklart är detta en process som tar tid men det är alltid ett val. Valet kan då vara allt från vem är jag om inte denna, detta finns? Min egen självömkan eller andra "fördelar". 

Att komma ur detta handlar om att se på oss själva och se vilka beslut vi fattar efter att saknaden eller sorgen uppstod. Innehåller våra val en utdragen process kanske det handlar mer om mig än om det som skett. 

Jag talar ofta om att vi ska ha tillit till processen och det är sant men det är inte alltid processen styr oss rätt. Men gör vi rätt då sker det som ska ske när processen har värkt klart. När vi mognar kommer en förändring att ske. För vissa är det att självömka tills man inte står ut med sig själv för andra att se syftet med det man själv gör och därifrån hitta en väg ur.

För mig har min sorg och saknad i vissa delar varit en väldigt utdragen process som också skett under mina utbildningsår men som också varit lärorika. När jag kunde se mina syften hittade jag en väg. Jag stod inte ut med mig själv och förstod att allt val var mitt eget och vill jag därifrån är det mitt eget tänk jag behöver ändra på.När min sorg och saknad belastade det liv jag levde var det till slut inte värt mödan.

När jag befinner mig närvarande här och nu och kan släppa min historia i nuet och se mig själv som en hel person som redan har allt släpper också saknaden och sorgen kraft. Jag accepterar det som hänt och förlåter mig själv för den självcentrering jag haft under processen.

Hur är det för dig, har du lätt för att fastna i din egen saknad och sorg? Kan du tillåta dig att vara ledsen och känna saknad och sorg? Hur har du gjort för att ta dig därifrån? 

 

Livet en kamp

Är livet en kamp? Handlar livet om att kämpa? Är livet varje dag en summa av mina andra dagar eller är idag en ny dag? 

Hade livet varit en ny dag varje dag hade livet aldrig varit en kamp. Varje dag öppnar upp för nya förutsättningar utan min egen historiska belastning. Jag ser och jag känner jag gör. 

Är livet en kamp bär jag min historia som smittar även min dag. Kamp att överleva, kamp att leva, kamp med känslor, kamp med tankar som snurrar, kamp med ex, kamp med partner, kamp med grannar, kamp med barnen, kamp med myndigheter, kamp med ensamhet, kamp med att få en relation, kamp med att separera, kamp i vardagen, kamp på jobbet, kamp med beroende, kamp med pengar, kamp med smärta, kamp med handikapp eller ska vi säga handikamp, kamp med livet, kamp med döden osv.

Kampen vad handlar den om?

Kampen handlar om vad jag bär på historiskt. Historian om mig själv lever i nuet och gör livet till en kamp. Jag plågas av det som varit och jag ältar det om och om igen. han var, hon gjorde, det är, det var. Varför, varför, varför? Så länge jag inte accepterar och släpper min historia och mina upplevelser bakom mig blir livet en kamp. 

Historian har fått mig hit. Det finns däremot inget av historian som är värt att fortsätta bära om det på ett negativt sätt påverkar min dag idag. Visst kan jag älta det. Men det hjälper inte. Älta det! Älta tills jag inte står ut längre med mig själv, då förstår jag att det inte var värt det.

Kampen är oron om min framtid. Kampen får mig att undvika att leva här och nu och istället leva i morgon. Inte nu sedan, ska jag leva mitt liv.  Oro vad som ska hända i morgon som gör att min dag bleknar och skapar min kamp.

Livet är en kamp om jag gör det till en kamp. Vill jag att det ska vara en kamp så har jag troligen en fördel av att känna den känslan. jag har sjukdomsvinst. Vem är jag om mitt liv inte är en kamp? Vad kan jag relatera till då? 

Kan det vara så att om livet inte är en kamp tappar jag min identitet? Helt plötsligt kan jag inte skylla på något annat. Helt plötsligt är det inte andras fel. Helt plötsligt är det mig själv allt handlar om. Helt plötsligt ligger ansvaret bara hos mig. Vad jag gör, vad jag tänker och vad jag känner. Det handlar om mig inte om något annat, någon annan. 

Mitt liv ligger i mina händer och vilket liv jag vill leva ligger på mig att ordna. Då helt plötsligt blir kampen min egen rannsakan och min egen granskning av mig själv för att finna mina insikter för att leva mitt liv. 

Den kampen är ett helvete större än någon annan kamp. Skillnaden är den att den kampen finner sitt slut. Välkommen! 

Hur är det för dig, tycker du att ditt liv är en kamp? Känner du att du belastar dig själv med för mycket historia eller för stark oro om framtiden?