Sorgen - i mig

Jag var förskonad länge från att någon i min omgivning avlidit. Jag tänkte som ung att jag inte var drabbad av det. Den typen av sorg hade då inte nått mig. Jag visste inte riktigt hur det skulle kännas att någon som var viktig för mig inte skulle finnas längre.

Inom loppet av några år skulle det bli annorlunda.

Mormor gick bort utan att jag fick besked om det, förrän efteråt. Min morfar gick bort några år senare och min mamma dog året efter. Senare i livet drabbades jag av att människor i min närhet dog och därmed försvann från mig.

Den sorg som jag kände inom mig kom aldrig ut. Jag blev praktisk och saklig. Jag tog hand om andra och ordnade för de som sörjde. Jag grät inte en gång. Jag kunde inte ens känna mig ledsen även fast jag visste att det någon stans där inne fanns en liten pojke som tyckte något helt annat. Den lilla pojken hade jag gömt långt där inne och bäddat inom honom noga för att inte känna vad han kände.

I mitt liv tidigare har jag inte haft kontakt med min djupaste sorg eller min sprudlande glädjen. På en skala 1 - 10 har jag befunnit mig någon stans mellan 4 - 7. Jag har inte vågat vara riktigt riktigt ledsen och övergiven och jag har inte tillåtit mig själv att känna riktigt stor glädje och kärlek. Dessa känslor har inte hälsat på mig eller jag har mer aldrig tillåtit dom.

Först när jag började arbeta med mig själv började jag få kontakt med mina känslor. Både känna och förstå vem jag egentligen var. Först då kom den naturliga ledsamheten och sorgen. Först då kunde jag känner stor tacksamhet och glädje. 

Jag vågade tidigare inte lita på mig själv och min omgivning att den där lyckan jag kände var tillåten och bestående. Jag vågade inte lita på att jag fick vara skör, ledsen, okontrollerad och arg. Vad skulle då hända? Risken jag skulle utsätta mig för var känslan av att bli hånad och känslan av utanförskap. Risken var att jag skulle tappa kontrollen. Den kontroll jag byggt upp för att överleva.

All den ilska, sorg, ledsamhet men också glädje, lycka och kärlek som inte fick utlopp samlade jag inom mig. Jag samlade och tryckte undan genom att göra istället för att bara vara. 

Idag är jag skör. Idag har jag lätt för att bli ledsen. Idag blir jag sällan arg, inte för att jag skulle behöva bli arg utan mer för att ilskan inte finns i mig. Ilskan var tidigare en stress och ett resultat av min bristande kontroll. Idag känner jag inte det behovet av kontroll. Idag behöver jag inte gömma det jag har i mig. Idag vågar jag visa min kärlek till mig genom att vara skör. Idag vågar jag möta andras skörhet med öppen famn. Jag tillåter vara mig och jag tillåter andra att vara som de är. Min sorgen kan jag möta med kärlek eftersom jag är kärlek.

Jag är fri.

Hur har sorgen nått dig? Tillåter du den att finnas i dig. Om du känner sorg, har det hänt att du fastnar i den och vet inte hur du ska ta dig ut?

Ångest

Har jag ångest handlar det om en kroppslig reaktion om fara eller hot. Oftast en form av kvarglömd rädsla. Är jag stressad, nervös och orolig ökar det möjligheten att ångesten uppstår.

Ångesten är ett resultat av att jag inte får ihop mitt liv. Oftast adderade händelser under lång tid som ej blivit upplösta. 

Ingen klarar av att dämma upp känslor i evigheter. Dammen kommer att brista och ibland kan det ta lång tid. Hur det brister visar det sig på olika sätt i kroppen. Ångest är ett sätt.

Ångest är min kropps reaktion på denna uppsamling. Kroppen kan inte ljuga. 

Ingen ska behöva leva med ångest men många gör det. Ångesten är ett bevis på att jag känner. Att ta bort den känsla genom att döva med piller minskar mina möjligheter till förändring. Ibland krävs det, under kort tid medicinsk hjälp för att få tillbaka normala nivåer i kroppen. Men aldrig utan att man samtidigt får samtalsterapeutiskt stöd. 

Ångest kan vara allt från kroppsliga reaktioner över oro för något till panikångest utan att jag själv riktigt veta varför. 

Ångesten har som oftast en möjlighet att lösas upp genom att skapa olika balanser i mig. Allt från andra handlingar och annat tänk. Förändringar som på ett strukturerat sätt försätter mig i andra känslor. Jag tror att jag saknar kontroll och gör allt för att undvika att det ska ske. Den handlingen kan bidrar till att det sker. 

När jag tar hand om mig och arbetar med mig själv genom att meditera, acceptera, rannsaka,  förlåta och gottgöra skapar jag en möjlighet att leva i nuet. I nuet finns ingen ångest. 

Har du ångest ibland och vet inte hur du ska ta dig därifrån? Eller du kanske har hittat en väg ut?

Missar målet

Jag duckar från min vilja till förändring om jag fortfarande tror att jag kan få vinster av mina karaktärsdrag. Då är jag inte beredd att ändra på mitt grundproblem utan petar i symtomen. Då mörkar jag väsentliga handlingar jag gjort. Då gömmer jag vissa minnen och är hemlig med visst men kan vara yvig och ärlig med oväsentligheter.

Då förändras inget och jag sitter kvar i mitt grundproblem som givit mig  symtom. 

Jag kan se att det även finns risker med att hitta egna förklaringsmodeller eller "diagnoser" då de riskerar att dölja mitt eget ansvar för min situation. 

Alla inkl mig själv vill självklart inte ge upp, vill inte avslöja, vill inte erkänna och släppa den kontrollen och den sanning som vi hållit fast vid så länge. Det är naturligt. Det innebär ju att vi hållit fast vid en lögn eller något som inte varit sant. 

Därför letar vi överallt på andra ställen än där vi borde hitta problemet. Vi identifierar oss med andra med liknande symtom och tror att symtomen är förklaringen. Vi hittar på namn på symtomen och tillhör plötsligt en grupp. Vi är inte förlorade längre, vi är någon och får en identitet. 

Identifikationen sker då med andra som inte heller hittat lösningen på sitt problem. 

Jag tror ibland att vi på detta sätt kan begå ett stort misstag. Vi missar målet. Vi missar målet och lyfter helt bort vårt eget ansvar och vår egen roll. 

Omedvetet har du undanhållit väsentligheter eller tror du att du haft lösningen men känner trots detta ändå inte att du är en hel människa? 

Förbruka eller förvara

Idag är jag trött. Jag blir mer tillåtande och mina tankar snurrar inte som vanligt. Jag kan sitta och bara vara utan att stressa upp mig om att jag behöver göra för att jag ska har ro i kroppen. 

Jag är och det är ok. Vill jag göra gör jag men jag behöver inte och blir jag rastlös så märker jag det och tillåter den känslan utan att ta bort den känslan. 

Om andra gör är det deras beslut om jag låter bli är det mitt beslut. 

I mig är alla känslor tillåtna och jag är stolt att få känna alla de känslor som jag har även fast vissa till en början känns som jag vill ta bort. 

När jag tillåter alla känslor och lyssnar varför jag har dessa ökar min chans att komma ur de obehagliga känslorna. När jag fastnar i en känsla handlar det om att jag inte tillåtit alla mina känslor att leva ut,  jag fastnar i något som får mig att självömka i irritation, sorg och bitterhet. 

All form av förnekande i mig försätter mig i ett sämre tillstånd. Jag väljer då att lagra min känsla inne i mig istället för att acceptera och få ut min känsla. Känslor är inte gjorda för att lagras. Känslor är gjorda att förbrukas och skapas på nytt. Om och om igen. Som vatten som rinner i en fors. Vatten som står still blir gammalt och dåligt medan vatten i rörelse tillför vattnet nytt syre och gör det fullt av hälsa. 

Hur gör du med dina känslor?

Mina skal

Långt där inne i mitt inre. Långt inne i mitt inre finns något som är fyllt av kärlek. Avund, ilska, skuld och skam är inte välkommen där. Där är jag ödmjuk och förstående. Där är jag lyssnande och stödjande. Där ger jag utan att förväntas få. Där känner jag mig i full balans i mina tankar, känslor och de handlingar jag gör. Där behöver jag inte få bli bekräftad utifrån. Där strålar min kärlek till mig och till andra varje sekund. Där finns det inte utrymme för dömande. Där finns ett jag i centrum utan att vara självisk. Där är jag skör.

Under alla mina skal finns allt detta. Ibland vågar jag visa upp mitt allra innersta. Varje skal är borttaget från denna lök. Ibland skyddar jag mig med mina skal. Ibland med bara några få skal, ibland med för många skal. Ibland har skalen varit väldigt många, så många så att andra inte alls haft möjlighet att se mig. Det de andra såg var någon annan. Denna någon kände jag inte från början men jag vande mig vid honom. Han var inte jag men han fanns där ändå.

Under alla mina skal vill jag möta andra både de som har alla sina skal kvar men också de som vågat avlägsna en del eller kanske avlägsnat alla sina skal. 

Ibland vågar jag inte möta mig själv, då blir det svårt. Då är jag i mitt inre men vill för ett tag vara mitt yttre. Rädd, arg, ledsen, skör, förälskad, kontrollerande.

I mig är jag alltid precis lika rik, vacker och fin som alla andra. I mitt yttre jämför jag mig och tror något annat.

När jag vågar ta bort så många skal som jag någonsin kan möter du mitt genuina jag.

Hur är det med dina skal?

Hindrar min egen framgång

Jag trodde på någon annan. I den lögnen levde jag . I den lögnen verkade jag. I den lögnen lät jag andra förstå att det var jag. I den lögnen handlade jag. I den lögnen lade jag mina strategier. I den lögnen fattade min omgivning ingenting. 

Mina känslor hade cementerat en lögn som om den var sann. Den präglade hela mitt liv. I den lögnen var det inte meningen att jag skulle lyckas eftersom min sanning var en annan.

Det var inte meningen att jag skulle få det bästa, den snyggaste, bli rik, kunna känna glädje, vara intelligent, smart, snygg, klok. Ha det bästa för att jag var den bästa, värd allt. Så var inte min sanning. 

Jag tog det jag fick och fick jag inte det så tog jag det ingen annan ville ha. Jag nöjde mig med något eller inget alls. Även det var ok. 

Bara jag fattade min strategi. Ingen annan. Jag bar på en lögn som var min sanning. Min verklighet. 

Jag hade lärt mig att " I was not worth it!"

Min sanning hindrade mig att lyckas. Min sanning gjorde att jag snubblade innan målsnöret eller missade mina lopp helt. 

Min sanning gjorde att jag skapade mitt kaos som bevis på att jag inte kunde lyckas. 

Visst hade jag framgång på flera plan, utifrån sett.  Men fick jag framgång hittade jag ett sätt att förändra det till ett misslyckande eller att jag inte kunde behålla det jag hade.

Jag trodde inte på mig själv, vem i min omgivning hade anledning att tro något annat?

När, ja när skulle alla andra komma på att jag var en lögn ett fejk som inget kunde och inget var värd? Den rädslan drog mig känslomässigt till misslyckandet.

Jag hindrade min egen framgång så jag inte tillverkade en ny lögn. Min sanning var ju inte att jag var värd.

Idag har jag intellektuellt fattat att jag levt i min egen lögn. Känslomässigt förstått att jag är värd att älskas inte minst och kanske främst av mig själv.

Hur är det för dig. Har du fastnat i en lögn som någon annan gjort till en sanning för dig och som du sedan valt att tro på?

Sann i handling och tanke

När jag är sann i det jag gör och det jag tänker kan inget besegra mig. 

Jag är närvarande i mig själv och jag skyddar inte mina lögner. Jag behöver inte vara rädd för att bli avslöjad. Jag behöver inte känna skam. Jag behöver inte känna skuld. Jag behöver inte känna ilska. jag behöver inte känna hämnd. 

Att vara sann är avgörande. Sann mot mig och sann mot andra. Sann i mina tankar och sann i mina handlingar. När jag är sann är jag i balans och mina känslor ha chans att leva i samklang med mina tankar och mina handlingar.

Att vara osann innebär att jag inte visar den jag är. Att vara osann innebär att jag skyddar en osanning med en annan osanning för att skydda mig.

Att vara osann innebär att komma i konflikt med mina känslor och mina värderingar.

Att vara osann får mig innesluten. Att vara osann får mig arg. Att vara osann får mig att göra konstiga saker. Att vara osann får andra att tveka om min sanning. Att vara osann får andra att tveka om mig.

När jag är sann i tanke och handling har mina känslor en chans att röra sig i ett hav av bomull och visa upp hela sin prakt. Varje känsla är tillåten eftersom jag i grunden är fylld av kärlek.

Är du sann eller har du hittat sätt att tänja på detta?

Jag är- har ett syfte

Så som jag är i mitt sätt och gör har alltid ett syfte. Det finns inte bara där utan anledning. 

Stressad, dåligt lokalsinne, arg, ledsen, glad, envis, kontrollerande, pedant, social, flirtig, hjälpsam, träningsintensiv, städar mycket, engagerad i en massa projekt, trevlig, svartsjuk osv. Alla dessa egenskaper finns där för att jag tidigt lärt mig något som var en lösning på något annat. Jag råkade ut för något eller trodde på någon annans sanning som sedan styrde mina handlingar påverkat av mina känslor och tankar. 

Jag slutade lita på mig själv.

För att få tillbaka den tilliten skapade jag beteende för att mildra och återfå det jag förlorat.

Denna förlust skapade min försämrade självkänsla och att jag slutade lita på mig själv. 

Trots att jag redan från början förstod att jag hade allt slutade jag att tro och litade på någon annan som jag trodde hade det jag saknade. 

För att behålla det lilla jag trodde jag hade eller få det jag saknade agerade jag på olika sätt. 

Agerandet var kanske rätt just då. 

Agerande som senare i livet, för den som stod utanför kunde uppfattas som helt obegripligt.

Jag lärde mig tidigt ett beteende som kanske just då var nödvändigt för att existera. Senare i livet saknade det helt relevans men jag fortsatte som om jag fortfarande hade behovet och var utsatt. 

Det är som om jag var törstig när jag var liten och sedan den dagen jagar jag vatten för att släcka min törst även fast det finns vatten i överflöd. 

När jag inte litar på mig själv skapas beteenden som har sitt ursprung i en gammal tanke och känsla. Syftet är att att kompensera men leder oftast, om inte alltid till förlust i mitt inre.

När jag inte litar på att jag har lika mycket som alla andra, varken mer eller mindre påverkar det hel mitt beteendemönster. 

Om jag har svårt för att hitta i en stad säger jag att jag har dåligt lokalsinne. Detta gör mig kanske vimsig. Vad jag inte berättar är att jag egentligen inte litar på mig själv och detta i sin tur skapar ett beteende av att vara vimsig och desorienterad. Jag har tidigt trott på min egen eller någon annans gamla sanning.  

Har du beteenden som kanske härstammar från din uppväxt som skulle behöva ifrågasättas? 

Tryckkokare- skapade ett beroende

Ett helt liv har jag lagrat minnen, svek, sorg, ilska, orättvisor, självömkan, lögner, avundsjuka, frustration, saknad, utanförskap och oälskad.

Jag kan sätta namn på mycket som det sedan smittat av sig på. Sådant som väckt fram min ilska och frustration omkring andra saker och andra personer som egentligen inte alls har med min känsla att göra. Men ändå har de fått stå ut med den för att grundrädslan varit för stor för att släppas när den egentligen skulle ha släppts ut.

Jag hade byggt upp mitt liv med en tryckkokare i mig som behövde pysa ut och som pös ut i känslor på en helt annan plats i ett helt annat sammanhang. Kraftfullt och fullt av direkta känslor i sex, kärlek, bekräftelse. Rena urladdningar för att överleva.

Nej jag såg det verkligen inte så då men kan, när jag betraktar det idag, se hur det egentligen var. Behovet av att ge uttryck för känslor var där men de fick ta en helt annan form.

Det gjorde mig till, det jag senare förstod, den sexmissbrukare och den bekräftelse och känslomissbrukare jag då blivit. Jag drogade känslor.Det fanns ingen hejd på det. Till varje pris ville jag komma i ett sammanhang och det sammanhanget var det oftast kvinnor det handlade om. I unga år lärde jag mig att där fanns det gott om känslor att bekräfta och uppleva. Jag hade funnit min drogbutik.

Vill påstå att sedan min tonår har det varit ett fokus att fina kvinnor komma i deras sammanhang och att erövra och få urladdningar. Tanka känslor av bekräftelse i mig. Bekräftelser som jag saknat i min barndom men som jag nu otörstigt försökte att släcka. Släcka utan det minsta resultat.

Detta beroende blev min död av mitt gamla jag. Många sätt och knep hade jag för att förnedra mig i min jakt. Allt resulterade i dåliga relationer, svek, lögn och att jag skadade andra.

Jag fann givetvis många andra sätt att bekräfta mig i mitt yrkesliv och i andra sammanhang men här blev det avgörande och också början till nått annat.

Hur ser din tryckkokare ut och vad har den fått för konsekvenser?

Mogen

En frukt som jag plockar för tidigt når aldrig sin fulla mognad. Jag plockar frukten när den är mogen. Om jag plockar för tidigt får jag vänta tills den exakta tidpunkt inträffar när jag kan äta den. Då har den full smak, doft och känslighet. Den har tagit till sig alla mineraler, hormoner, vitaminer och färg.

Förändringsarbete är det samma.

Jag är beredd till förändring när jag är mogen till förändring. Tidigare är det bortkastad tid. 

Det är därför processen är så viktigt. Jag kan aldrig forsera en förändring eftersom jag inte får med både känsla och tanke i mitt förändringsarbete. 

Mycket av samtal och samtalsterapi handlar därför om att både intellektuellt (tanken) och känslomässigt få mig att bli mogen i mitt beslut till en förändring. 

När jag är mogen sker förändringen i land utan att du märker det. Det bara sker eftersom du har känslan med dig. 

Har du inte känslan med dig utan bara tanken kommer känslan alltid att vinna. 

Ta hand om din process och var tacksam för att den finns där. Den hjälper dig att komma fram till ett beslut som du också klarar av att genomföra. 

Kan du se skillnaden i resultatet när du enbart har intellektet med dig och när du också har dina känslor med dig? 

Avundsjuk- missunnsamhet

Fick tag i en känslan i går- avundsjuk missunnsamhet. Jag märkte det för jag beklagade mig hur andra var, hade och gjorde. Jag blev kritisk. 

Varför det? 

Någon hade något jag trodde jag saknade. Något som jag ville ha. Istället för att uppskatta och vara glad för det som andra hade och upplevde så blev jag kritisk.

Jag tittade utanför mig själv och självömkade. Det är ok att det sker men där vill jag inte vara. Det får konsekvenser. Jag är tacksam att jag fick grepp om det i min reflektion.

Allt som finns har jag redan och det är när jag tvekar min missunnsamhet och avundsjuka gör sig påmind. 

Jag vill glädjas åt vad andra har för jag har det med. 

Blir du avundsjuk och missunnsam ibland? Hur hanterar du det?

Bli fri- uppföljning

Även fast jag gjort allt och har mina rutiner blir det ibland fel. Det dyker upp nya saker som jag inte har koll på och så ramlar jag tillbaka. Resan åter är inte så lång eftersom jag tar tag i det, men det sker.

Jag påminner mig ibland att jag ligger bara ett steg före de jag hjälper. Om jag inte gör mitt så kommer det bli som med fysisk träning att det leda till en tillbaka gång. Jag är som alla andra, fantastisk men jag är också som alla andra mänsklig. Jag är en människa med två ben och gör mina misstag och felsteg. Jag ser det men jag dömer mig inte men jag ser att det som sker. Det bara är så. 

Om jag inte gör det jag ska och vill göra kommer jag i slutet att skada andra under väg och det innebär att jag också kommer att skada mig själv. 

Jag gör det jag ska för min skull för att bli mitt genuina jag. Jag gör det för att jag älskar den jag är med alla mina möjligheter och brister. 

En dag i taget. 

Kan du se att även du är en människa med möjligheter och brister som gör fel men ändå till 110 % är värd att bli älskad av dig själv och andra? 

Bli fri - erkänna

Erkänna behöver ett speciellt kapitel även fast jag tidigare talat om att jag ska se min del i det som sker och vikten av det.

Allt kommer tillbaka till mig själv. Jag kan ägna åratal med att beklaga mig över andra och allt det livet "drabbat mig". Jag steg in i livet och det är jag som tar varje steg i mitt liv. Jag kommer också själv att gå ur mitt liv. Jag gör val som leder mig till denna punkt jag befinner mig vid i varje stund. 

Jag accepterar det som skett. Jag förlåter andra för det de gjort mot mig och jag förlåter mig själv för det jag gjort andra och mig själv.

I erkännandet ligger att jag erkänner att jag bidragit till att mitt liv ser ut som det gör. Jag erkänner att jag har min del och den delen har jag förvaltat på det sätt som givit mig det resultat det är just i den stund jag tittar på mig själv.

- Jag erkänner att jag har ett problem.
- Jag erkänner att jag inte kan lösa mitt problem själv utan behöver hjälp. Kapitulationen. 
- Jag erkänner att jag är problemet i mitt liv.Jag var där.
- Jag erkänner allt det jag gjort andra.

Det var inte jag. Det var hon också. Det var myndighetens fel. Jag hade otur. Hur skulle jag kunna veta att han var en sådan skit? Mina föräldrar har jag inte valt. Jag blev mobbad hur skulle jag gjort menar du? Jag är drabbad. Jag är förföljd. Hur i helsike kan det vara mitt fel som jag dessutom ska erkänna att det är? 

Jag behöver ett erkännande för att fatta att det handlar om mig. Erkänna att jag var där och att jag inte kan skylla på någon eller något. Jag var där. Hela mitt liv var jag där och är fortfarande här. Jag gör mina val och jag väljer att ta saker på mitt sätt. Agera, värdera, vara eller inte vara.

Jag erkänner det jag gjort mig själv och jag erkänner det jag gjort andra. Det var jag hur mycket jag än skäms och känner skulden komma krypande så ska erkännandet fram. Jag gjorde det. 

När jag erkänner har jag en tydlig plattform att stå på som kan få mig därifrån. Nu vet jag vad jag har gjort, ingen tvekan. Inga undanflykter det var jag. 

Nu när jag erkänt och gjort det till mitt börjar växandet mot att bli fri. Nu har jag något att utgå ifrån som jag äger styrförmågan i fullt och fast. Jag kan ta mig därifrån. 

Behöver du göra erkännande? Om du ska göra det så var noga. Våga möt smärtan och sorgen i det för det finns inne i dig.

Bli fri- bibehålla

Jag är fri.

För att fortsätta vara fri behöver jag på samma sätt som när jag tränar på ett gym, bibehålla det jag tränat upp för att inte falla tillbaka i mina egna gamla spår. Jag behöver bibehålla konsekvenserna av min insikter. Handla varje dag så att jag fortsätter vara mitt genuina jag utan rädslor som hänger sig kvar och en fortsatt förmåga att leva här och nu och vara närvarande. Det är ju ingen mening att banta om jag sedan inte tagit lärdom av hur jag gick ner i vikt och i stället fortsätter med mitt gamla synsätt på hur jag konsumerade. Jag behöver påminna mig varje dag om vad jag lärt och vad jag behöver göra för att vara kvar i det läget. Om jag inte gör det kommer jag att falla tillbaka till något gammalt och invant utan tvekan. 

Vad gör jag då för att bibehålla mitt nya läge? 

Allt är givetvis styrt av mina insikter och de handlingar jag gjort för att förändra till de jag vill förändra till. Allt har däremot samma grund.

Träna regelbundet och gärna varje dag. 

Jag använder mig av de olika verktyg jag hittat eller fått som hjälper just mig i mina till korta kommande. 

Jag ställer mig frågan: Är det här bra för mig? Stärker det mitt gamla jag eller mitt nya jag?

Jag mediterar för att vara närvarande här och nu varje dag. Gärna morgon och kväll. 

Jag bestämmer mig redan på morgonen vilket känsloläge jag vill ha under dagen.

Jag skrivet dagbok och reflektera över dagen. 

- Skriver ner vad jag är tacksam för varje dag.

- Skriver ned vad jag lärt mig varje dag.

- Skriver ned vilka utmaningar jag haft och vad som då hände, varje dag. 

Dömer aldrig mig.

Jag påminner mig att jag som alla andra gör så gott jag kan. 

Jag är fantastisk och har allt redan från början precis som alla andra.

En dag i taget är jag mitt bästa jag. 

Stöter jag på problem som jag själv inte har lösningen på, accepterar jag det och vågar be om hjälp.

Så bibehåller jag mitt nyvunna genuina jag. 

Jag är fri och jag fortsätter att vara fri. 

Behöver du en rutin för att bibehålla ditt nya läge eller har du redan funnit din rutin? 

Bli fri- är fri

När jag valt att titta på mig själv och bli medveten om vem jag är och vem jag vill vara. När jag känner kärleken i mig och fått mina gamla rädslor att blekna eller helt försvinna. När jag tillåter mig att känna den fysiska känslan som tar tag i min kropp som ilska, rädsla, sorg, pirr, rysning, hopkrupenhet, kärlek osv,  ja då lever jag. När jag tillåter att känna men inte fastnar i det jag känner. När jag ger uttryck och står upp för det som är jag. När jag känner i minsta atom att jag är jag och genuin. När jag är medveten om mina karaktärer och när de visare sig vet att ta hand om dessa och använder dessa på ett kärleksfullt sätt. När jag ser mina gamla filmer och vet precis var jag sorterat in dessa. När jag inte längre påverkas av mitt förflutna. När jag inte befinner mig i framtiden. När jag är är precis här och nu. När jag tillåter mig att ha känslor men inte är mina känslor. När jag accepterar att jag gör mina handlingar men inte är mina handlingar. När jag tillåter att ha mina tankar men inte är mina tankar. När jag är jag och du är du och vi är vi. När allt jag ser är kärlek. När jag förstår att acceptera det jag inte kan förändra och mod att förändra det jag kan och förstå skillnaden. När jag lärt mig att leva en dag i taget. 

Då är jag fri. 

Känner du dig fri?

Bli fri- tjäna andra

Jag har erkänt att det handlar om mig. Jag har förlåtit andra och mig själv. Jag har bett om hjälp. Jag har rannsakat allt jag gjort även det jag gjort mot andra. Jag har gottgjort de jag skadat.

Men räcker det inte nu? 

Jag väljer själv så klart. Att ändra beteende och vanor tar tid, särskilt när vårt ego är den vi tar matchen med. Många kan tycka det är strängt och hårt och det är det men vi väljer alltid själva. Vi vet när vi behöver ta denna smala väg och struktur och när vi kanske väljer en mer bred snäll väg. 

I grunden handlar det om att bli sann mig själv och att mina tankar och handlingar är sanna och fylld av kärlek till mig och min omgivning. Fri från rädslor och fylld av kärlek. Ibland sägs det att vår ilska och våra rädslor är för oss som har brist på kärlek.

När jag gottgjort kvarstår att jag behöver tjäna och ge till andra det jag fått själv. Jag äger en gåva där jag själv hittat en väg ut. Att tjäna är att utan egen vinning ge till andra. Att osjälviskt ge till andra. Handlingen är viktig för andra men också viktig för mig själva. Viktigt att göra avsteg från mina tidigare själviska handlingar och lära om- Lära om och förstå att det är en gåva att ge. Att förstå att jag redan från början hade allt i överflöd men levt i en tro att jag behövde kämpa för att få det jag saknade.

Behöver du komma till ett läge där du ägnar en del av din tid i livet att osjälviskt ge till andra?

Bli fri- rätta till fel

Nu vet jag att det var jag och jag förstår att jag också skadat andra på olika sätt. Detta har jag burit på medvetet och omedvetet vilket också starkt påverkat mitt liv. Det har hindrat mig att leva i nuet.

Jag har gjort ett antal själviska handlingar som andra drabbats av på olika sätt. Det är tufft att slutligen inse vad jag gjort andra. Någon stans i mitt inre har jag fattat det men slagit undan varje känsla som gått åt det hållet. Slagit undan och dövat och gått vidare. Jag har inte velat se. Jag hade nog med hur jag själv mådde, skulle jag nu känna skuld för vad jag gjort andra med. Bort!

Men det ligger där och det plågar mig i form av skuld och skam. Det ligger där naket och poppar upp när jag mist anar det. Jag vill att det bara ska försvinna.

Det blir som en cancer som växer inom mig som bara är där och skapar mitt jag. Jag kommer inte undan och jag fattar inte vilken behandling som krävs.

Vi gör själviska saker i livet. Det är en del av vår överlevnadsstrategi. Utan det hade vi kanske inte överlevt. Egot har sin plats. Men när egot får för stor plats så skadar den oss på sikt.

När jag blir för självcentrerad kommer jag att skada andra på olika sätt genom mina själviska handlingar.

För att bli fri dessa handlingar och de människor jag slutligen insett att jag skadat behöver jag gottgöra. Jag behöver be om ursäkt för det jag gjort. Jag behöver vara ärlig och erkänna det jag gjort för den andra och be om ursäkt. Gottgörelsen. Först då blir jag fri från det som hänt.

Gottgörelsen är en handling för någon annan men också för mig själv för att jag ska läka.

Om min ärlighet och sanning skadar mer än det skulle hjälpa den andra ska jag inte gottgöra den andra. Då begår jag åter igen en självisk handling som skadar någon annan. Om det är på detta viset behöver jag hitta andra former för att be om ursäkt och gottgöra den andra. Hitta en ersättare.Det kan handla om att ha en person som ersätter den andra och att jag till den erkänner vad jag gjort och ber om ursäkt till den..

Har du människor omkring dig som du behöver erkänna inför och be om ursäkt? Om du inte gjort det än, vad hindrar dig? Vad skulle det innebära om du gjorde det, kanske redan idag. Kan du känna den befrielse det skulle kunna ge dig?

Bli fri- förlåt

Det fanns de jag hade idéer om som gjort mig illa under mitt liv inte minst de som fanns i min omedelbara närhet under min uppväxt. Det gick nästan att skylla allt på uppväxten. Jag fick inte. De var. De gjorde. De sa. Visade aldrig kärlek. Dysfunktionella. Inte konstigt att. Vad kunde jag förvänta mig? Det är väl inte konstigt att. Du är precis lika dan som. Äpplet faller inte långt. Vad trodde du. Du får skylla dig själv. 

Det kanske var så att jag missade en massa. Jag fick lära mig annat, men inte just det jag i mitt vuxna liv önskade. Vissa lektioner fick jag hoppa över eller missade helt. Andra lektioner fick jag vara med om även fast jag kanske inte ville. Men visst det fanns lektioner som var bra med, men. 

Jag hittade en strategi i allt detta som blev mitt val. Blev det bra? Nu ser jag att det inte blev så men kanske var det en överlevnadsstrategi, ett sätt att få till livet ändå. 

Jag tror att de gjorde så gott de kunde på samma sätt som jag inser att jag alltid gjort så gott jag kunde utifrån de förutsättningar jag hade. Blev det bra? Ibland. Blev det mindre bra? Ja ibland. Det blev ibland åt helsike. Det blev en del felprogrammeringar som jag som grund  sedan fattade en del konstiga beslut utifrån. 

Jag kan se idag att jag i mitt liv inte varit bättre än dem. Jag kan inte ställa större krav på dem än vad jag ställer på mig själv. Det var när jag insåg det som det blev begripligt. Jag insåg att jag dömt utifrån mitt sätt att se på verkligheten men stod själv för en egen verklighet i mitt liv, gentemot andra. Jag var i vissa stycken lika dan. 

Människor, alla gör så gott de kan. Hade de kunnat göra annorlunda hade de gjort det, det är min övertygelse. Som utomstående är det lätt att döma, men jag har aldrig den hela klara bilden över hur det egentligen är. Jag är inte den personen därför vet jag inte. Människor gör så gott de kan även fast det ibland kan bli riktigt riktigt fel och dumt. Ja till och med förfärligt. Människor gör så gott de kan utifrån deras förutsättningar. 

Jag dömde andra och jag dömde mig. Jag gjorde saker mot andra och jag gjorde saker mot mig själv. 

För att gå vidare behöver jag förlåta andra för det jag anser de gjort mig. Min känsla av det. 

Jag behöver också förlåta mig själv för det jag gjort andra. 

"Förlåt dem för de veta icke vad de gör."

Förlåt ett av de viktigaste orden i ett förändringsarbete och ett av de viktigaste handlingarna. Förlåt. 

Inte ursäkt, de kommer jag till nästa gång. Ursäkten är ett eget kapitel. 

Förlåt för att du inte visste. Förlåt för att du inte kunde. Förlåt för att du gjorde. Förlåt. Jag förstår att du gjorde så gott du kunde med det du hade i ditt bagage. 

Förlåt mig själv för det jag gjort mig själv, jag gjorde så gott jag kunde men då fattade jag inte mer än vad jag förstod då. Förlåt mig själv för det jag gjort andra och mig själv. 

Ett förlåt behöver inte nödvändigtvis sägas till den det gäller. Ibland kan det bli tokigt. Välj då istället att säga det till någon som är stand in och som bara lyssnar på vad du säger. Detta gäller även för det du förlåter dig själv.  

Har du kvar människor i din omgivning som du skulle behöva förlåta? Har du förlåtit dig själv? 

Bli fri - Erkänna och släpp taget

Jag tog inte hand om min första halvlek. Jag gjorde saker som inte blev bra för mig. Jag var i miljöer jag inte skulle vara. Jag umgicks med människor jag inte skulle umgås med. Jag gjorde saker jag inte skulle göra. Jag sa saker som inte borde bli sagda. Jag svek de jag inte skulle svika. Jag svek mig själv. Jag hade allt men sökte ändå mer. Jag glömde se vad jag redan hade och sökte sådant jag inte behövde.

Mitt fokus var utanför mig och jag trodde inget var mitt fel. Felet låg hos andra. Jag såg mig som ett offer men visste innerst inne att jag var en förövare fylld av skuld och skam. 

Jag var i en karusell som aldrig slutade snurra och som dessutom ökade farten varje sekund. Jag hittade inte nödknappen. Jag sökte sökte och sökte och ju mer jag sökte ju mer ökade farten.

Pang! Min botten är nådd!

Jag ger upp. Hjälp mig jag klarar det inte mer. Min kontroll hjälper mig inte ett dugg. Hur gör jag? Jag håller på att drunkna. Jag saknar kraft.

När jag erkänner för mig själv att jag var där och att jag är en del av allt som sker runt mig har jag en chans att förändra det. Jag ser hur jag kommit dit och kan således finna en väg att ta mig därifrån. Jag är inte maktlös men för tillfället kraftlös. Med hjälp kan jag finna vägen ut. Finna exit från min första halvlek för att hitta entrén till min andra halvlek. En halvlek där jag med annan kraft och verktyg kan forma mitt liv som jag vill ha det. En halvlek där jag vinner min tävling med mig själv. Tävlingen att bli mitt bästa jag.

När jag ber om hjälp som kraftlös är det en viktig symbolhandling för först då släpper tag fullt taget om min egen kontroll: Först då ger jag upp allt som fått mig till den punkt jag befinner mig. Släppa taget och be om hjälp är att ge upp mitt gamla sätt att leva mitt liv.

Har du vågat släppa taget helt och erkänna att du inte klarar mer och behöver hjälp? Har du vågat acceptera att allt handlar om dig och att du behöver hjälp? 

Bli fri - acceptera

Det är inte förrän jag blir fri från mina tankar som jag är fri. För att bli fri behöver jag lätta på trycket. Lätta på allt som finns inom mig. Allt behöver se ljuset även det som jag trott jag begravt för länge sedan. Sådant jag till och med lyckats glömma. Jag behöver komma åt allt för att släppa mitt inre krig.

Jag lever ett bra liv idag. Jag vet har jag ska hantera mitt liv och har bra verktyg för att leva här och nu och älska det som finns just nu. Men så har det inte alltid varit. Jag levde i en total obalans inom mig.

När min värld inom mig var full av kaos och lögner och mina tankar om mig och andra aldrig tog slut valde jag att ständigt försöka kontrollera det. Jag valde att inte berätta om det för någon och på så sätt ha kontroll.

Huvudet var alltid fyllt av allt som skam, skuld, nya projekt, ny jakt på bekräftelse allt sådant som kunde störa mina inre tankar.

Jag var verkligen ofri och fängslad i mig själv. Jag kunde inte se vägen ut även fast varje ny plan var en förhoppning om en väg dit.

Jag fattade inte då att om jag berättade allt för någon som jag kunde lita på skulle det bli början på min frihet. Berätta allt som skapat mitt liv till denna punkt. Jag behövde rannsaka allt och förstå min del i allt för att acceptera att jag var där och att det som hänt hade hänt. Genom att berätta för någon annan kunde jag förstå att det faktiskt hade hänt. Om jag utelämnade något kanske det var just den biten som var min nyckel ut.

Jag behövde acceptera att detta var mitt liv, rakt upp och ned som format mig till den person jag är idag.

Allt jag varit med om.
Allt andra gjort mot mig.
Allt jag gjort mot andra.
Allt jag gjort mot mig själv.
Allt jag tänker.
Alla mina åsikter om mig och andra.
Alla känslor jag haft.
Alla rädslor.
Alla kärlek.

Utan undantag behövde allt komma upp för att påminna och acceptera att detta skapade mig. Utan allt detta var inte jag jag.

Detta är det första steget för mig att bli fri.

Hur är det för dig? Är du fri? Har du rannsakat dig själv i allt eller finns det något som du ännu inte vågat berätta för någon annan? Hur fri är du egentligen?

Jag ska ha

Mitt ego får jag ta tag i varje dag. Han finns där och han vill så mycket. Han vill ha och han vill synas. Han vill vara i centrum.

Enligt i Wikipedia, utan att bedöma sanningshalten i detta, beskrivs egot på följande sätt:...Egot gör tre saker jämt och ständigt, den söker tvångsmässig bekräftelse, har ett tvångsmässigt behov av att kontrollera, har ett tvångsmässigt behov av att döma och försvara och har tvångsmässiga osanna förväntningar. Egot tror att den är sig själv, det vill säga människan själv. 

Själv tycker jag att det är en bra beskrivning som talar lite om vad som både behöver vara där men samtidigt  inte ska ta allt för stor plats. När det saknas en balans mellan mitt genuina jag och mitt egot hopar sig problemen inom mig och det är inte mitt jag som då har den största platsen.

Egot tar en massa olika skepnader vilket gör att jag behöver vara på vakt för att förstå mig själv vad som sker inom mig.

Nu i sommar fick jag tag i snålheten i mig och hur den påverkade mig. Den fanns bara där och jag gillade verkligen inte det. Hela min kropp värkte. Jag blev påverkad i mitt humör av det som hände. Jag blev överraskad men förstod samtidigt att detta var nått jag behöver fundera mer på. Känslan var verkligen bekant. När jag valde att stå utanför mig själv för att se vad som föregick kunde jag få perspektiv och bestämma mig för hur jag ville ha det och att snålheten fått ta alldeles för stor plats i mig. Den snålheten var inte riktigt jag. Jag ser den varje gång det handlar om pengar hur den griper tag i mig och hur min energi kraftsamlar. Ungefär som när jag var barn och jag och min syster skulle dela lika. Det var då viktigt att det blev precis lika. Så starkt kan jag se att känslan håller mig kvar även fast mitt förnuft säger nått helt annat.

Mitt ego behövs men tar det för stor plats stjälper det hela mig. Jag behöver lära mig att förstå och acceptera att det är en egenskap och en personlighet i mig som påverkar hur jag mår och vad som kommer till mig eller inte.


Hur är det med ditt ego, tar det ibland för stor plats och visar sidor av dig som du kanske inte skulle önska? Har du sett att du har ett ego?

Inte som jag tänkt

När det inte blir som jag tänkt mig och tyckt blir jag besviken. Besviken för jag hade ju en plan hur det skulle vara och bli. Semestern skulle bli så som jag tänkt och förväntat mig. Vi skulle ha det mysigt och roligt, skratta och bara umgås. Många vänner omkring oss och bara vara. Glömma allt vad jobb innebar.

Jag hade en plan i mitt inre om allt detta. Jag hade byggt upp min bild och målat med stora breda penseldrag. Jag var också noga med vissa detaljer. Min bild var klar, för mig. 

Jag hade bara glömt att visa den för någon annan. 

Jag blev besviken. Det blev inte alls som jag tänkt mig. 

Allt hände men inte just det. Inget följde min hemliga plan. Ingen fattade och ingen gjorde som jag ville. 

I mitt inre växte besvikelsen och mörka moln växte sig större och större. 

Fortfarande hemlig omkring min plan men visade utåt mitt missnöje. Sur, tvär och allmänt missnöjd. Jag visade mina mest hemska sidor. 

Det blev som jag någon stans ändå förväntat mig. Det blev skit och den här semestern åt helsike, den med. 

Att vi aldrig kan... Att det alltid ska bli så här... Du ska då alltid...Att du aldrig lär dig? .. Varför ska jag.... Att inte du någonsin kan....

Mina ord och mina tankar är hårda. Jag skyr inga medel. Inte var det mitt fel. 

Fortfarande lika hemlig om den plan jag hade. Hon borde ha förstått!

Nu får det räcka. 

Det är lätt att bygga sig en egen hemlig plan på hur saker och ting ska vara och hur det ska bli. Det är lika lätt att glömma bort att förmedla den med de som är en del av den. Vi tror att de bara ska förstå. 

Har vi en semesterplan som vi diskuterar i detalj kan det vara bra att också diskutera förväntningar och önskemål för vad som ska hända samt vara öppen med de farhågor vi har inför det som ska hända. Kommunicera inte bara om resan utan även om allt annat omkring inkl de känslor vi har omkring det som ska ske.

Ingen är tankeläsare, det krävs att vi kommunicerar. 

Är jag öppen och ärlig med mina känslor innan, under och efter och tydlig med hur min agenda ser ut minskar risken för besvikelse. Kanske skulle vi från början aldrig åkt iväg. 

Semestern hade kanske ingen chans att lösa det vi inte klarat upp innan vår semester. 

När jag blir mer än mig behöver jag ärligt kommunicera. Kanske även när jag är själv kan det vara bra att förstå att allt kanske inte alltid kommer att bli som just jag vill. 

Hur blev din semester? Blev det som du tänkt och planerat eller knackade besvikelsen på din dörr? 

Vem är jag

Vem är jag och hur väljer jag att definiera mig. Vad är det första jag tänker på när jag tänker på mig och ska beskriva mig? Tanken om mig skapar min känsla i mig om vem jag är. 

I min första halvlek var min definition ett jag med hemligheter, ett jag som kontrollerad, ett jag som var otrogen, ett jag som ständigt sökte bekräftelse, ett jag som skapade konflikter och ett jag som kämpade för att få olika relationer. 

Jag var en person i olika typer av stress och lögn. Så såg jag mig vilket också blev jag och mina handlingar. 

I min andra halvlek ville jag förändra mitt liv vilket också krävde att jag såg mig själv på ett annat sätt. Min definition av mig själv behövde få en ny design.

Jag är en person som är... Osv. Hela min kropp behövde både tänka och känna in att jag ändrats och att jag var något annat än det som var förut. Jag definierade mig med andra värdeord vilket också underlättade mitt förändringsarbete. 

Under min process att förändras var det oerhört viktigt att acceptera att jag hade en massa egenskaper som skapat det liv jag då hade. Acceptera att jag t ex var en lögnare. Jag behövde då känna och erkänna för mig själv att det enbart varit jag som skapat mitt liv genom mitt sätt att vara. När jag kunde placera mig själv på kartan blev det sedan enklare för mig att kunna ta mig där i från. 

Nu när jag är på en ny plats på min karta i mitt liv krävs också en ny definition omkring vem jag är och var på kartan jag befinner mig. Detta bli då mitt nya jag som jag behöver tydliggöra för mig själv. Tydliggöra i min tanke och min känsla. 

Vem jag upplever att jag är blir mitt jag. Den känslan behöver ständigt uppdateras när jag befinner mig i förändring.

Hur definierar du dig och kan du själv se att du ibland behöver förändra din egen uppfattning om dig själv ? 

En sanning inte alltid en sanning

Vem ska jag tro på när jag jag får en historia berättad? Vems version är rätt? Ska jag tro på henne eller honom? Hur jag än gör kommer jag i en konflikt. Särskilt är detta vanligt när närstående skiljer sig. Vi får en historia till livs som vi tar till oss och så har vi blivit part i målet. Part i något som vi egentligen inte alls ville ta ställning till.

Vem har rätt och vem har fel och vad är rätt och vad är fel. Hur kan jag vara säker på att jag själv gör rätt val i att välja den ena eller den andras version? Handlar det om vems version som är mest övertygande eller handlar det om vem jag är mest kompis med eller gillar mest. Handlar det om vilken version som passar mig bäst utifrån vilka känslor jag bär på gentemot den andra eller handlar det om ren fakta?

Hur kan jag vara säker?

Jag kan aldrig vara säkra och jag kanske aldrig ens kan säga att det troligen är som det är utifrån en version. Jag får en spegling av något någon känner som presenteras i en historia. Den sammanblandade historien av känslor och tankar från en person som jag sedan ska grunda mitt beslut på. Hur jag än gör kommer det att bli fel.

Jag vill inte ta ställning och jag vill inte bli en part i ett mål. Jag vill inte bli ett vapen för den ena och en besvikelse för den andra. Jag vill ta min egen ställning och jag vill kunna se det i ett vidare perspektiv. Jag vill själv kunna avgöra, acceptera och förlåta utan påverkan av andra.

När jag bygger min egen sanning enbart på just min egen sanning har jag chans att vara del av ett ställningstagande som är helt mitt eget med min önskan och en vilja om en öppen och så objektiv syn på det som möjligt.För att lyckas med detta behöver jag vara noga med min egen medvetenhet om mig själv.

Vare dag bygger jag mina åsikter på vad andra förmedlar till mig via nyhetskanaler, andra människor, media, reklam, samhälle, religion, politisk uppfattning osv. Jag är inte neutral men jag kan begränsa vilka intryck jag ska ta med i min bedömning. 

Alla mina åsikter kommer någon stans ifrån. De är en sammanblandning av mig och jag är en sammanblandning av allt jag fått till livs i mitt liv.

Idag försöker jag hålla mig borta från skvaller så mycket det går. Jag väljer att alltid i allt jag hör försöka se två sidor av allt. Två sidor av allt. Det finns alltid en förklaring varför det blir som det blir och varför människor fattar de beslut de gör eller reagerar som de gör. Det är inte alltid det jag ser och hör som är just det jag ser och hör. Jag försöker förstå att det är på detta viset och öppnar mina ögon för att se livet på det sättet. 

Jag har fördömt. Jag har förtalat. Jag har trott att det jag tänkte var rätt. Jag har styrt min omgivning genom mitt sätt att se på världen. Jag har kort och gott haft en massa åsikter om allt som i sin tur tagit intryck av andras åsikter.

Sanning är ett vitt begrepp och svår att förvalta. Det finns också risk för att fastna i en sanning utan att vara öppen för att den sanning under tid kan förändras till en annan sanning. Har jag tagit ansvar för att förmedla en sanning till andra och den sanningen förändras kanske jag behöver ta ansvar för att förmedla den ny versionen av sanning när den blir aktuell.

Jag tror att jag behöver vara försiktig med vad som är sant eller inte vilket leder till en stor försiktighet när jag uttalar mig om olika saker. Jag blir lätt en kugge i ett hjul jag kanske inte ens vill vara en del av.

En sanning är inte alltid en sanning.

Hur vet du att det du hör och ser är sant och hur gör du för att få klarhet din sanning?

Längta hem

Jag längtar hem. Känslan av att komma hem. Känslan av att känna igen. Känslan av något tryggt. Känslan av just jag.

Frågar du mig vad detta med hem är och vad jag definierar som just hem är jag inte riktigt säker på vad jag ska svara. Jag tror inre jag riktigt vet. Det är en känsla som på något sätt definierar mig som jag. Jag känner igen. Men jag tror också det handlar om det jag inte känner igen men tror mig vilja ha. En brist som jag vill kompensera för det jag ännu inte fått. Hem kan också vara en rädsla till förändring för jag vet vad jag har. 

Hem. Jag smakar på ordet, hem. Ordet och känslan i mig finns överallt. Den sitter i magen, i språket, i dofter, smaker och synintryck. Hem, något välbekant och ändå inte. Jag har i mitt liv inte riktigt  lyckats skapa det där hemmet. Framför allt jag har lyckats att förstöra det när jag trott mig närma det. Det lugna, det tysta det trygga. Samtidigt har det skrämt mig.  Utan spänning och tillräckligt med överraskningar för tyst. Det blir som om, inte hem är bättre för då finna det fortfarande något att skapa. 

När jag väl kommer hem till det jag längtat till blir det tyst och känslan att vilja bort och skapa förändring startar. Är hem kanske just något annat men jag vet inte riktig vad, bara en känsla.

Så vad är hemlängtan egentligen? 

För mig landar hemlängtan i att det är det eviga. Hemlängtan är att fatta att det finns en vardag som jag vill älska. Hemlängtan handlar om att acceptera att allt kommer tillbaka till mig. Hemmet inne i mig. Hemmet inne i mig längtar jag till. När hemmet inne i mig är nystädat och fyllt av kärlek till mig. Det är min hemlängtan även fast jag beskriver det i mer fysiska ord. 

Hem till mig är hem till mig.

Hur ser din hemlängtan ut? Vad längtar du till när du längtar hem? Vad är det du vill ha och vill komma tillbaka till? 

På en sekund

När jag får en konflikt mellan mina värderingar, mina handlingar, mina känslor och mina tankar blir mina negativa karaktärsdrag som tydligast. De dyker upp från ingen stan och bara blommar upp i all sin prakt.  I stressade situationer märker jag hur jag ibland faller jag tillbaka i mig 8 år. Något går inte min väg, tillfälligt sjuk osv. När jag blir irriterad är det givetvis i mig irritationen både börjar och kommer att sluta.

"Jag har en massa problem och 99 % av dessa har jag skapat själv."

Hela min kropp får en konflikt. Jag blir lättstött, irriterad, dum och elak. Det är som hela min kropp måste få ge utlopp för den konflikt av oärlighet som den upptäckt. Ett gift som bara behöver komma ur kroppen. Lite som att bli magsjuk. Jag verkligen lider när det pågår att se all den smörja och det beteende som sipprar ur mig. Det värsta är att jag också vet hur jag skall komma ur det. 

Förr hade jag ett annat sätt att lösa det. Jag löste det genom att återskapa en skön gammal känsla i mig för att blockera den mindre sköna känslan. 

Idag är det på ett helt annat sätt och mer överraskande när de negativa känslorna uppstår. Skillnaden är idag att jag är snabb på att upptäcka det och i min dagliga inventering plocka hem det samt se min del i det. 

Igen återigenkänner jag något som projiceras på någon annan. Jag låter mig se genom vad andra gör eller jag ser genom vad jag själv åter igen gör. Aha den gamla filmen spelas nu den minns jag vad den handlade om och jag kommer också ihåg slutet. 

Kroppen reagerar direkt och till skillnad från tidigare, snabbt och skoningslöst. Förut kunde jag döda denna känsla genom en ny känsla som då var starkare. Bekräftelsekänslan. Denna känsla skapade däremot ny skuld, ny skam och förstärkte bara skillnaderna i mina inre värderingar och mina yttre handlingar. 

Idag gör jag inte på detta sätt utan väljer att gå in i känslan och se varför jag har den och vad i mig som är min konflikt. Vad som är mitt problem som skapat tillståndet. 

Det är inte i symptomen mina lösningar finns utan svaret ligger i den känsla jag får med mitt tänk och mina handlingar. Känslan är rätt. Vad jag behöver göra är att se vad min känslan är ett utryck för och förändra mitt tänk och mina handlingar utifrån det. 

Det går på en sekund att hamna fel, idag är jag snabbare tillbaka till hur jag vill vara. 

Kan du se att du gjort förändringar i dig själv men där du ändå ibland faller tillbaka till ett av dina negativ karaktärsdrag eller till ett gammalt beteende?