Relation - Villig

Är en relation viktig för mig så är jag villig att möta den andra med vad den andre vill ha. Jag tillmötesgår och är lyhörd för att veta den andras önskemål. Jag bjuder på mig och vill se möjlighet till en utveckling. Jag har en ödmjuk hållning. 

När jag själv inte är klar över mina egna syften med en relation eller om syftena är dolda för mig själv finns risk att jag utplånar mig själv för att få det jag tror jag vill ha i en relation. Jag ger upp allt av mig för att få möjlighet till en relation med den andra. Här talar jag inte enbart om en kärleksrelation utan det kan även ske i affärsrelationer, kamratrelationer, släktrelationer osv. Jag offrar mig själv och mitt inre jag för att få till relationen. Syften kan i kärlek t.ex. vara att jag egentligen inte alls vill ha en kärleksrelation. Jag tror mig vara förälskad men mitt egentliga grundsyftet är att jag inte vill vara ensam. I affärsrelationer går jag med på olika saker för att få till en affär, även kanske sådant som jag i vanliga fall inte skulle göra. Någon får betala och det blir jag själv.

Att vara villig betyder att öppna upp och vara vaken för förändring för att med ärliga syften få möjlighet till relation. Jag är villig att se på min del och jag är villig att ompröva. Jag prövar mig själv för att se vad jag kan göra för att skapa relationen, inte vad den andra ska göra för att det ska bli en bra relation.

Villigheten öppna upp för nya relationer. Ovilligheten låser in mig och minskar mina möjligheter till att få framgångsrika relationer. Jag behöver vara klar med vad mitt syfte och vad jag vill. Jag behöver vara klar med att relationen inte ska fylla en egen brist i mig. Jag behöver tänka och känna på vad jag ska ge inte vad jag ska ha. 

Hur villig är du och är din villighet en uppoffring eller ett sätt att bejaka relationen? Villighet att få eller villighet att ge?

Relation - öppen

När jag är bestämd över saker och ting och i varje stund vet hur jag vill ha det och hur jag inte vill havdet skulle det kunna vara bra, eller inte. Allt beror på.

Jag är själv bestämd över att jag vill vara ärlig, vara öppen och vara villig. Resten är jag obestämd om och är beredd att ompröva om det behövs. 

Jag har mål och vision men är beredd att ompröva. 

Jag tycker om saker och ting men jag är beredd att ompröva. 

Jag väljer mitt sätt att leva men jag är beredd att ompröva 

Jag är öppen att våga se annat än det jag tror på. 

Jag är öppen att ta till mig sådant jag inte förstår eller kan få en förklaring på. 

Jag är öppen att se saker från ett annat håll än det håll jag själv placerat mig på. 

Jag kan omöjligt se allt, förstå allt och begripa allt. Jag är inte mer än en människa. 

Jag är öppen att ta till mig att jag är en del av universum och att jag är en del av ett större sammanhang. 

Jag är öppen att ompröva och öppen att se det jag inte ser och höra det jag inte hör och känna det jag inte känner. 

Jag är öppen att se att andligheten finns i mig på mitt sätt. 

Jag är öppen att tala med de som inte finns och känna in deras närvaro. 

Jag är öppen. 

Hur öppen är du utan att jämföra? 

Relation - Lyssna

För att få en framgångsrik relation med någon behöver jag vara genuint nyfiken på den person jag vill ha en relation med. Jag behöver relatera till det som finns hos den personen. Tankar, upplevelser, händelser, känslor osv. Relatera genom att genuint vara nyfiken på allt som gäller denna person som personen också känner sig komfortabel med. 

Ställa frågor men framför allt LYSSNA! Utan att lyssna kommer jag ingen vart i att skapa relation. Genom att lyssna lär jag mig av den andra och fokuset är hos den andre inte runt min egen person. 

Jag vill inte påstå att jag alltid varit en bra lyssnare, tvärt om och det har också lett till att jag tappat relationer och haft svårt att få nya. Jag har varit för ointressant efter som mitt fokus istället varit på min egen person istället för på den andra. Däremot när jag velat ha något har mitt fokus varit på den andre men då med helt fel syfte, att få istället för att ge. 

Det finns tillfällen den andra berättar något men jag snabbt flikat in med att jag också varit med om något liknande som jag gärna vill berätta om som varit minst lika spännande som den berättelse jag nyss hört. Hur bra har jag då varit att lyssna på den andra och vågat sätta den andra i centrum? 

Lyssna skapar utrymme för den andra att våga visa sin person och sitt jag utan att behöva hävda plats och överträffa. Kampen blir att våga ge mer än kampen att vara värst. 

När jag lyssnar vågar jag också tillåta tomrummet, tystnaden. Ibland är tystnaden viktigare än det sagda ordet. På samma sätt som frågan ibland kan vara viktigare än det faktiska svaret. 

Hur någonsin ska jag kunna förstå den andra om inte den andra får möjlighet att visa sitt jag. 

All vi människor vill bli lyssnade på men få vill lyssna. 

Framgången är därför given.

Vågar du lyssna och vänta in eller blir det lätt så att du hävdar plats och gärna hellre berättar om ditt? 

Uppskjutandebeteende

Jag skjuter upp saker. Jag skjuter upp saker som ska göras fram till sista sekund. Jag vill inte göra det utan får tvinga mig att göra det i tid för att slippa stressen. Särskilt tydligt var detta innan jag började arbeta med mig själv. Nu ser jag det och hanterar det på ett helt annat sätt. Kunde även märka det ibland när jag skulle betala räkningarna. Jag sög på betalningen till det nästan var försent. Det blev av, men i sista sekund. När det gällde räkningar kändes det som jag hade pengarna på kontot och att betala blev en förlust så jag ville sträcka på betalningen så långt det gick. Intressant vilka tokiga strategier det funnits i mig.

Ringa är lite samma sak, om jag skulle ringa någon som det kändes svårt att ringa till, i rädsla för vilket svar jag skulle få så sköt jag på det så länge som möjligt så att jag missade poängen med att ringa. Känslan var så obehaglig att göra det där telefonsamtalet. Konsekvenserna av att vänta gjorde det bara värre. Samma var det när jag skulle komma hem och säga nått obehagligt, tala sanning och stå för något. Jag klarade nästan inte av det utan sköt på det in till sista minut. Konsekvenserna därmed blev förödande. I mina relationer har det varit på samma sätt. Jag har skjutit på allt obehagligt. Att skjuta på det har sedan bara gjort saken värre. Jag har haft både dåligt samvete, skuld och skam som bara växt med att jag skjutit upp det.

Jag har bokat in mig på möten på kvällar, resor och t o m när jag velat avsluta relationer har jag skjutit på att säga vad som skulle ske eller vad jag ville. Allt har förvärrats av att inte ta i det besked som skulle lämnas direkt. Jag har blivit en hemlig människa, oärlig med dold agenda och jag har verkligen kommit i en dålig dager.

Så här efteråt är det verkligen inte riktigt klokt och ibland kan detta komma över mig igen men har lärt mig att gå efter min vilja att vara ärlig och faktiskt våga ta konsekvenser av de beslut jag själv fattat eller fattar. 

Jag vet att känslan efter är befriande, att våga säga och våga göra direkt när behovet kommer upp och inte skjuta på det. Uppskjuta innebär bara bedrövliga konsekvenser för mig själv.

Vad handlar detta om då?

Enligt Wikipedia skulle detta kunna vara en beskrivning:
Prokrastinering (av lat. procrastinare, av prefixet pro-, och crastinus, hörande till morgondagen, av cras, i morgon])^[1] eller uppskjutarbeteende innebär inom kognitiv beteendeterapi (KBT) vanemässig och kontraproduktiv senareläggning, förhalning eller undvikande av handlingar, beslut och arbetsuppgifter, trots vetskap om att det kan leda till negativa konsekvenser. Man substituerar viktiga aktiviteter med alternativa aktiviteter som kanske också måste göras men som har lägre prioritet, eller som inte alls bidrar till att man uppnår sina mål, exempelvis dagdrömmande eller datorsurfande på arbets- eller studietid. Prokrastinering inträffar ofta när ett val måste göras mellan en större uppgift och en mindre uppgift. Vanliga problemområden är att betala räkningar i tid, att fullfölja studier och att hålla leveranstider i sitt arbetet.

Det finns också sätt att hantera detta och få hjälp med detta genom att med KBT metoder lära om och t.ex. bryta ner mål i delmål samt skapa behagliga situationer av något som vanligtvis upplevs som obehagliga. Detta är rena tankemässiga och känslomässiga förändringar man kan göra på ett mer "tekniskt coachande" sätt. Det fungera till en viss del och leder till viss förändring.

Men i botten finns det orsaker till att det är som det är. Det finns bakomliggande orsaker till att jag valt denna typ av beteende även fast det får negativa konsekvenser för mig. Det finns något positivt i det negativa. Hade det inte funnits det hade jag slutat med det för länge sedan.

Det ligger en rädsla i grunden, en grundrädsla för något som styr mig i en särskild riktning. Rädsla att misslyckas, rädsla av skuld, rädsla av att någon blir arg, rädsla av något. Flykten blir ett vapen för att slippa denna känsla och den flykten kan bli precis vad som helst, allt för att undvika det obehagliga.

Det är den rädslan och den grundhändelsen som behöver lösas upp efter som att skjuta upp bara är ett symptom på ett bakomliggande problem. Jag åter igen känner och agerar på det.

Hur är det för dig, är du en person som gärna skjuter upp saker som du ska göra? På jobbet, i relationen, med vänner eller för din egen del och detta får förödande konsekvenser för dig men du gör ändå om det gång efter gång? Om du haft det men klarat dig ur det, hur gjorde du?

Kontrollera känslan

När jag upplevt något under min uppväxt som är roligt och starkt positivt gör jag allt för att plocka fram den känslan igen. Jag kan göra det med vänner, med mina föräldrar, mina syskon och kanske arbetskamrater. Jag skrattar och har det roligt för det som varit. Jag bjuder på mig själva och kan t o m bjuda på gamla pinsamheter som jag själv gjort upp med. Jag åter igen känner känslan och kan sitta och le för mig själv för en känsla som minnet väcker. Jag är i min känsla och jag tillåter den. 

När jag upplevt trauma, utsatthet, stress och obehagliga känsloupplevelser vill jag istället stänga av känslan. Jag vill ta kontroll för att känslan inte ska finnas i mig. Jag kan t o m döda känslan med en annan känsla bara för att slippa känna den gamla känslan. Ibland också upplevelser som barn som jag inte kunnat sätta ord på.

Min kontroll jobbar på högvarv för att kontrollera allt inom mig för att förhindra hemska känslor att vakna till liv igen. Jag tar till mig särskilda karaktärsdrag i mitt liv som alla arbetar för att undvika den stress jag fått av de negativa känslor jag tidigare fått uppleva. De jobbar alla i förening för att undvika genom att kontrollera. 

Jag kontrollerar inte enbart känslan utan jag kontrollerar även andra saker runt omkring mig. Jag blir hemlig Jag stänger av och håller andra ute så att jag inte visar hela mig. Jag kontrollerar andra. Jag kontrollerar känslor generellt för att inte känna. Jag tillåter mig inte att vara riktigt glad och inte heller att vara riktigt ledsen. Jag blir grå. Allt för att inte väcka och skapa möjlighet för min gamla känsla att visa sig. Jag vill till varje pris undvika att den gamla känslan ska komma fram och förgöra mig. 

Mitt minne skapar t o m en annan historiebild om vad som hände bara för att slippa få tillbaka känslan. Jag kan glömma vad det var som hände för att slippa bli påmind.

Det som hände fick mig att låsa mig och kontrollera mig. Jag själv fortsätter att plåga mig genom att konservera känslan och släpa den med mig i livet. Känslan av att inte vilja känna.

Känslor behöver levas ut. Om de inte levs ut blir jag som ett imploderande kärnkraftverk. Jag kommer successivt att förgöra mig inifrån. Jag tappar livet i mig.

Känslor är en kraft som behöver frigöras i ilska, sorg, rädsla, glädje, självömkan, tårar, stor glädje, jättestor glädje osv. Ur-krafterna behöver komma ur oss. Upplevas och kännas på. 

Alla krafter och kontroller som verkar för att detta inte ska ske kommer på sikt att begränsa mig och förgöra mig.

Hur mycket känslor går du och bär på som inte får komma ut. Hur mycket begränsar du dig? Tillåter du dig att känna det du känner? Tillåter du dig att leva ut det du känner? Eller är det så att du lever ut känslan men också fastnat i den?

Värderingar

Mina värderingar styr allt i mig. De gör att jag förhåller mig till det jag ser och är med om på mitt sätt. Min grundsyn om allt och t.ex. män, kvinnor, människor påverkad vad jag känner, tänker och agerar. 

Är jag rädd för män för de påminner mig om en man som gjort mig något som han inte borde eller om jag är rädd för kvinnor för att de påminner mig om min mamma så påverkar det mig i mitt pågående liv. 

Mina tidigare upplevelser sätter mina värderingar utifrån ett beslut jag fattat när detta något hände. Det präglar sedan mitt förhållande till andra, andra som kanske inte orsakade mitt obehag men som står som en symbol för det. 

Jag kan bli undergiven, dominerande, hjälpande allt beroende på vilken strategi jag då valde. 

Mina grundvärderingar idag är att jag tror gott om människor och jag vet med mig att alla gör så gott de kan. Jag har en massa negativa värderingar men jag försöker att säga mig att alla har lika värde och jag är inte mer värd, men heller inte mindre värd än någon annan i denna värld. 

 

Jag kan ha värderingar men jag kan också ha bristvärderingar. Bristvärderingar är att jag t.ex. saknat något i livet och därför tror jag att alla andra saknat det samma, vilket givetvis inte är sant. Jag saknade som lite kärleken från min far, vid min skilsmässa var det viktigt att om och om igen övertyga mina barn min kärlek till båda två. Inte för att jag missat det mer att jag saknade det i livet. Min ena son fick sedan säga till slut till mig: " - Pappa vi vet att du älskar oss, du behöver inte säga det i tid och otid. "

Jag har haft värden i mig om att jag inte kan, inte duger, inte kan bli älskad osv. Även det är värderingar som präglar allt jag förhåller mig till och då inte enbart mot mig själv. Självkänsla är ett samlings ord för en del av mina värderingar. 

Hur ser dina värderingar ut? Hur påverkar den ditt liv? Skapar de rädslor, mod, högmod, stolthet osv. Är de ett hinder för din egen utveckling eller är de en möjlighet? Ägna dig en stund åt dig själv och skriva ner de värderingar du har både om dig själv, om andra och om myndigheter/ institutioner. Hur ser din bild ut när det gäller dig och din omvärld? Är vitt vitt och svart svart? Tror du att du inte har några värderingar? 

Tänka förändring

Jag drar till mig sådana personer och sådant i övrigt som är kopplat till hur jag känner mig själv. Vilken självkänsla jag har styr. Känner jag att jag kan, att jag har, att jag är så blir det som jag känner. Jag drar till mig det som bekräftar det jag redan känner i mig. Inte hur jag tänker utan hur jag känner.

Tillfälligt kan jag "lura" mig själv att tänka att jag kan, att jag är och att jag har och det fungerar till en viss del. Jag kan tänka mig en situation, en känsla och få mig att ta mig dit eller känna på ett speciellt sätt. Det fungerar en bit. Men om det enbart är en tanke som aldrig genererar den känsla så kommer jag successivt att ramla tillbaka och det blir som jag känner, inte som jag tänker.

Mitt inre förstår inte riktigt om känslan inte är med. Eftersom den inte förstår så vill den styra tillbaka känslan till det som gällde förut det som känslan kände igen och det som kändes övertygande.

jag är är ful 
jag är en sådan som ingen tycker om
jag är en sådan som kommer att vara ensam 
jag är en sådan som inga vänner har
jag är för evigt fast i mitt beroende, men "nykter"
jag klarar inte av
jag har inte
jag kan inte
jag är en sådan ingen vill ha
jag är 
jag är 
jag är 

Allt detta vad det nu än är bekräftar bara mina inre känslor om mig som tanken inte riktig fullt ut rår på. Det är en kamp mellan mina känslor och mina tankar.

När jag tänker och min känsla också hänger med landar hela budskapet inte enbart i mitt huvud utan i hela min kropp. Då finns det möjlighet till storverk både positiva och negativa så klart. 

Det är därför det är så viktigt att uppleva konsekvenser av mitt sätt att vara för det blir så tydligt för mig. Det är därför det är så viktigt att att inte tänka känslor för det kommer aldrig att fungera. Det kommer bara att leda mig längre in i en snårig värd av vad jag tror saker är inte vad jag känner att det är.

Hur är det för dig. Försöker du tänka förändring eller känna förändringen i dig? Kan du få dina känslor om dig att byta från destruktivt till konstruktivt? 

Relation

När jag går in i en partnerrelation behöver jag först se att jag har allt redan. Förstå att det jag behöver redan finns inne i mig. Jag kan inte få något av någon annan jag kan bara dela något med någon annan. 

När jag går in i en relation behöver jag vara klar över mina egna syften. Vad ska relationen lösa? Vill jag ge eller är det något jag vill ha?  Vad vill jag ha och löser relationen det? Är det kärlek i mig som styr dit eller är det något annat? Vad är mina bakomliggande syften? 

Är det en gammal strategi som fört mig till denna relation eller är det mitt uppvaknande jag och en ny strategi?  

Ensamhet, någon hemma, hjälp, sex, dålig självkänsla, någon att ta hand om ja vad är det som styrt mig till relationen. Är det kärlek? Brinner det i kroppen av kärlek? Vilken längtan har jag. Längtan av bekräftelse, ruset i förälskelsen eller föreningen med någon annan?

Vad kan jag dela med mig i relationen och vad har jag över jag kan ge? 

Tillåter jag att det får vara ett jag, ett du och ett vi? Kommer det in ett ägande i den andra eller kommer vi att ha en fri relation på det sättet att jag inte kan, ska eller vill bestämma över den andra?

Kommer jag att kunna stödja den andra i sitt beslut utan att jag lägger mig i? Kan jag se den andra växa? Kommer vi att kunna dela mål i livet? Ska det bli på mitt sätt eller den andras eller finns det en tredje väg? Kanske en fjärde?

Hur vill jag ha det? Leva ihop, särbo, sambo, iblandbo. Har jag varit tydlig med vad jag vill? 

Det är egentligen nog med att ha koll på sig själv, i en relation särskilt om det är en kärleksrelation gäller det att få relationen att fungera också. En egen dimension i dimensionen. 

Jag vet vad jag gjorde fel innan. Hade helt felaktiga syften och hade rädslor som styrde mina relationer.  

Har du koll på din relation du haft, den du har, den du önskade du hade eller den du kanske är på väg in i? Svaret på frågan varför?  

 

Bödeln, hjälparen och offret

När är jag balanserad och när är jag destruktiv i mitt förhållningssätt? Ja det kan bara jag avgöra och jag lär märka när det blir fel. Ibland tar det lång tid att märka att det får konsekvenser för mig.

Jag antar olika roller och de roller jag har kan vara olika dominerande beroende på vilken strategi jag valt i livet så här långt. Alla roller har fördelar och är goda men de har även avgörande nackdelar som jag behöver vara uppmärksam på.

När jag märker att livet upprepar sig på ett negativt sätt kanske jag behöver se över vilka strategier jag har och om det finns anledning att göra förändringar.


Låt mig förklara tre olika karaktärer som är sina motsatser. Detta nedan är taget ut en bok som heter "Nu har det skrivits en bok om manligt, kvinnligt, mänskligt" :

- Gränssättare/Förföljare/Bödel
En person som är duktig på att sätta gränser upplevs som ambitiös, rättvis och tydlig. Om beteendet överdrivs övergår personen från att vara balanserad och duktig på gränssättning till att bli en hänsynslös, självisk, och dominant förföljare.


- Stödjaren/Hjälparen/Räddaren
En stödjande person är i balans tjänstvillig, omtänksam och serviceinriktad. När beteendet dras till sin spets övergår personen till att vara självuppoffrande, beräknande och daltande.


- Den Ödmjuke/Offret
En person som är tillitsfull, anpassningsbar och följsam kan upplevas som ödmjuk och behaglig att umgås med, men om de här beteendena går till sina ytterligheter, övergår personen till att vara självutplånande, överanpassad och mesig.


Dessa strategier lever som motsatser och nära varandra. Många av oss kan kan skifta mellan de olika karaktärerna. Visa av oss skiftar i perioder, andra oss skiftar hela tiden och vissa av oss håller sig fast vid en och samma karaktär. Allt styrt av det beslut vi fattade en gång i tiden som gjorde att det gav oss fördelar.


Jag har en karaktär som varit tydlig och det har varit den dominerande, men jag har även hjälparen och offret som delar i mig. Alla karaktärerna i mig är en del av mig och det är sedan mitt val vilka jag vill ska synas mer och som jag använder mig av. Det är också upp till mig hur jag vill använda mina egenskaper, på ett gott sätt eller på ett mindre gott sätt.


Vilka strategier har du valt i ditt liv? Är det bra för dig eller inte? Kan du ändra på dessa?

Känslan kommer över mig

I går kom en känsla över mig som fångade mig. Den knackar på ibland men i går blev det så uppenbart. Jag hade egentligen redan dagen innan fått en släng av den. En gammal film poppade upp och fick mig att se saker och ting ur ett historiskt perspektiv och jag klankade och kritiserade mig själv.

Den här dagen kände jag att ensamheten fanns inom mig. Jag kunde se hur jag medverkat till att det var som det var och mitt fokus låg på just ensam, inte vad jag hade utan vad jag inte hade.

Jag kunde se hur hela min familj varit ensamma. Jag är uppväxt i ensamhet, min syster, mina föräldrar, min släkt både på pappa och mammas sida har haft släng av just detta med ensamhet. 

Jag bodde ensam på ett industriområde med min familj i några år, sedan känslan av ensam i min uppväxt i övrigt. Jag och hunden.Ensam, ensam, ensam.

Jag kunde se att det startade och hur det präglat mig under mitt liv på olika sätt. jag kunde också se hur jag själv förstärkt och bidragit till denna ensamhet. Först inlärd, sedan ärvd och sedan förvaltad av mig själv.

Vad jag inte såg till en början var de vänner jag hade. Jag såg inte det som fanns utan till det som inte fanns. 

Jag hängde upp min känsla på en gammal historia oavsett om det var flera år sedan, för ett år sedan eller i går. En gammal historia.

Jag såg inte de personer jag kunde kontakta just när jag kände mig ensam och som jag skulle kunna ringa till bara för att tala om hur det kändes. Erkänna, acceptera och känna in känslan men också för att få ladda ur känslan och frigöra mig från känslan och gå vidare. Våga be om hjälp, erkänna att jag är skör.

Jag vet att ensamheten är något som jag både måste,vill och kan lösa själv. Är jag ensam är det bara att ringa, gå iväg möta någon, göra något för att ändra på det.

Under mitt liv har jag haft en massa sätt och strategier för att döva denna känsla. I går kände jag och hanterade det på ett annat sätt.

Kommer känslor över dig ibland och hur hanterar du dessa känslor?

Stunder av

Det finns stunder av längtan, stunder av kärlek, stunder av sex, stunder av närhet, stunder av innerlighet, stunder av att vara behövd, stunder av att få hjälp, stunder av att hjälpa, stunder av att lyssna, stunder av bli lyssnad på, stunder av att bli älskad när jag minst förtjänar det, stunder av att höra allt gott om mig, stunder av att förlåta, stunder av be om ursäkt, stunder av att acceptera, stunder av att glömma, stunder av att släppa, stunder av att vara här och nu, stunder av att vara tyst, stunder av att vänta in, stunder av att sakta ned, stunder av att stanna upp, stunder av att se, stunder av att betrakta, stunder av insikt, stunder av att ge, stunder av att le, stunder av att vara arg, stunder av att vara ledsen, stunder av att känna sig ensam, stunder att vara ensam, stunder av att vara tillsammans, stunder av att känna, stunder av att handla, stunder av att inventera, stunder av att rannsaka, stunder av att bara vara, stunder av att låta känslan passera, stunder av tacksamhet, stunder av allt.

I de stunderna vill jag vara. I de stunderna låter jag mig vara. Jag gör det inte till en hemlighet för mig och jag gör det inte heller till en hemlighet för andra.

Kan du finna dina stunder och tillåta att de kommer in i dig och att du tillåter dig att visa det för andra? Kanske kan du fylla på listan med fler stunder av något.

Hemlig

Hemlig var mitt sätt att klara mig själv. Hemlig var också att ha många dörrar öppna och skapa möjligheter för mig. Det låter bra men det var det inte för jag blev hemlig för mig själv med. 

Hemlig gjorde mig ensam. Hemlig gjorde mig dold. Hemlig gjorde mig onåbar. Hemlig gjorde mig till slut ointressant. Hemlig skapade högmod. Hemlig visade att jag inte behövde andras hjälp. Hemlig gjorde att andra hade åsikter om mig jag inte kände till. Hemlig gjorde att jag bar på så mycket själv. 

När jag arbetar med mina kunder använder jag mig bl a av ett test som heter Joharis fönster. Det beskrivs lättast på detta sätt:

Joharis fönster beskriver just ett fönster, en fyrkant med två streck som delar fyrkanten i fyra rutor som kan variera i storlek beroende på resultat av testet.

Öppna fältet- visar det jag och andra vet om mig.

Fasaden- visar vad jag vet om mig men inte andra.

Blinda fältet- visar vad andra vet om mig men inte jag vet. 

Okända fältet- visar det varken jag eller andra vet om mig.

Är jag hemlig och har ett stor fasad får det inte enbart konsekvenser för andra utan det påverkar även min kunskap om mig. 

Har jag ett stort öppet fält kommer det automatiskt att minska både min fasad, det blinda fältet och det okända fältet. 

Det är bra att ha en viss fasad och inte vara helt öppen. 

När jag började arbeta med mig själv var jag mycket hemlig och hade därmed stor fasad. Det gjorde att jag fick en massa negativa konsekvenser. 

Allt eftersom jag fått mer insikter om mig själv har min fasad minskat och även mina hemliga manér. Det har också ökar min relation till mig själv och andra.

Hur hemlig är du? 

Kriget inne i mig

Ibland är det krig inne i mig. Inte alls lika ofta som förr. Men det är krig. Konflikt mellan vad jag gör och vad jag vill göra. 

Kriget är som ett skådespel med två krafter som vill två helt olika saker. De är definitivt inte överens. 

Jag kan verkligen se speciellt i vissa situationer att jag säger saker som mina tankar verkligen inte är överens med. Ibland vinner det gods ibland känns det som det mindre goda vinner. Mina känslor, min ärlighet/ oärlighet och mina tankar spelar ett spel, en kamp som inte riktigt alltid satt sig. 

Det kommer grodor ur min mun där det mindre goda ibland vinner. Jag hör mig säga saker som jag verkligen inte vill ha sagt. Ibland sådant jag vill ha sagt men jag inte riktigt vill säga.

Jag hör mig säga saker som jag inte vågat säga men ville säga och det är modigt och positivt. Men ibland blir det helt fel, jag följer inte mitt eget manus. Ibland är jag osäker om det fanns ett manus och att det var just därför det hände. Ibland är det skönt att det inte finns ett manus och att det blir fri improvisation.

När jag var i en mycket stress och obalanserad situation i livet var sannolikheten mycket stor att allt detta hände. Det skapade vid den tiden mycket olyckliga konsekvenser för mig.

Idag är konsekvenserna helt annorlunda. Om det händer och när det händer är det främst när min ärlighet vill göra sig påmind men att mina sociala kodnycklar inte riktigt uppdaterat sig till en ny bättre version.

Så blir det när mitt inre krig får utrymme utanför.

Kan detta hända dig? Har du märkt skillnad mellan dina inre tankar och ditt yttre agerande? När blir det som mest tydligt för dig?

Det finns ett ljus

Det finns ett ljus för mig. Det är alltid tänt. Ibland svagt ibland starkt lyser det på mig. Det slocknar aldrig. Det finns ett ljus för mig. 

För att det ska brinna behöver jag ta hand om det. Ge det syre, en veke och bränsle som får det att brinna. Ljuset brinner starkare när jag vårdar ljuset väl och svagare när jag nästan glömmer bort att det finns. Det finns ett ljus för mig. 

Ibland lyser det svagt och jag har slutat se det. Det lyser svagt för jag har glömt bort det. Då känns det mörkt. Jag kommer inte ens ihåg att det finns där, men det lyser. Det finns ett ljus för mig. 

Ibland lyser det starkt som solen. Jag ser hur det strålar. Då är allt lätt att hitta. Jag t o m hittar mig själv. Det finns ett ljus för mig. 

Det lyser ett ljus i mig och hur starkt det lyser beror på mig. Det finns ett ljus för mig. 

Jag ser alla omkring mig ha ett ljus. Vissa lyser svagt andra starkt. Vissa lyser starkt men de tror att det inte lyser alls. Det finns ett ljus till dig. 

Ser du ditt ljus? 

Beroende resten av livet

Om jag fastnat i ett beroende, från bruk till beroende, är jag då dömd för resten av mitt liv. Är det den stämpel jag får bära? Som att bli sjuk men aldrig bli frisk?

Är det mitt straff för evig tid att mitt beroende stänger in mig i en Box där jag identifierar mitt jag resten av mitt liv. Förändring no possible. Jag är frisk men ändå inte.

Vi behöver äta, vi behöver älska, vi behöver vara hälsosamma, vi behöver arbeta, vi behöver träna i någon form, vi behöver leka (spela) osv. Det vi inte behöver är det kemiska beroendet (alkohol, kemiska substanser som narkotika och läkemedel (överbruk)).

Alla är symtom på ett bakomliggande problem. Många beroendeprogram tar bort symtomet, men sedan då? Det som var orsaken till att vi fastnade i beroendet, det som fick oss att dricka, överkonsumera, underkonsumera och som skapade beteenden. Vi gjorde det på en känsla som vi inte ville känna.Ensamhet kan vara en sådan men det finns tusen till.

Vi kanske istället blir besatta i ett program, en religion eller något annat. Vad har vi löst då?

Om obehaget finns kvar av den känslan. Om känslan som finns där inne är en känsla jag inte är överens med och inte kan hantera. Då har egentligen inget förändrats. Jag är beroendefri från ett visst beroende men känslan finns kvar. Vad har jag då löst?  Kanske har jag ersatt mitt gamla beroende i ett nytt mer accepterat beroende som att jobba mycket t.ex.

Så är det ett problem eller ett symtom jag hanterat? Självklart ett symtom.

Problemet kvarstår. Ja jag vet att jag är problemet men jag har inte kommit till botten med frågan varför jag är problemet. Vad är det i mig som triggar mig så starkt att mina destruktiva karaktärsdrag blommar ut? Vad är det jag vill komma ifrån?

Har jag ett beroende jag blivit fri ifrån, men inte kommit åt frågan varför är risken stor att jag lever ett "nyktert" liv men fortfarande inte löst mitt inre problem som får mina negativa sidor att visa sig.

Jag behöver komma åt grundbulten. Frågan varför efter frågan vem. Vad var det för strategi jag valde och beslut jag fattade som sedan blev en innestängd känsla som jag till varje pris inte vill känna eller släppa ut. Vilken är den grundkänslan?

Löser jag den är sannolikheten större att jag kommer att kunna leva ett liv fullt av kärlek där jakten på att släcka en eller flera känslor upphör. Jag kan vara normal i mitt beteende, jag kan äntligen bli frisk.Jag tar klivet ur boxen.

När jag tar klivet ut finns det inget som triggar igång beroendebeteendet och besattheten. Det finns inget som får mig att hamna i just det begäret. Jag har nått slutstationen i just det beteendet.

Självklart fortsätter livet med nya insikter och nya utmaningar men jag har hittat mig själv och fått svar på frågan varför.

Hur är det för dig, har du lyckats släppa ett beroende och bli fri från det men har ändå inte ett totalt öppet känsloliv i hela dess register? Är ditt liv begränsat? Om inte hur lyckades du komma åt grundproblemet i dig? Hur fann du din grundbult som befriade dig?

Framgångsrika relationer

Vilken relation jag än har med någon annan eller något annat är det en relation. Känslan kan vara dålig eller bra och resultatet det samma.Även en dålig relation kan vara bra eftersom jag har möjlighet att lära mig något av den. 

För att min relation ska vara framgångsrik på ett positivt sätt behöver jag se min del i relationen. Jag behöver vårda den. Jag behöver vara ärlig. Jag behöver vara sann mot mig själv. Jag behöver se vad som handlar om mig och se vad som handlar om den andra. Jag behöver ta hand om och vårda mitt liv och mig. Jag ska inte lägga mig i den andras sätt att vara och göra. Jag behöver gemensamt vårda det vi har gemensamt och ta ansvar för min del i den gemenskapen. 

Jag är fortfarande en individ i relationen oavsett om det är en kärleksrelation, en arbetsrelationen, en kompisrelation, företagsrelation, myndighetsrelation osv. 

Att vårda mina relationer handlar om att vårda mig. Ibland kan detta innebära att relationen upphör eftersom det får för stora konsekvenser för mitt jag. Ibland innebär det att jag har en relation för resten av mitt liv. 

Framgångsrika relationer handlar om att vårda både mig och relationen. Det är ett ansvar men också fyllt av mycket kärlek.Kärlek till mig själv och kärlek till relationen med den andra. Det betyder inte att jag behöver ha en kärleksrelation utan just, en relation. Jag behöver vara nyfiken och intresserad av mig och nyfiken och genuint intresserad av den andra.

Syftet avgör för hur min relation kommer att utvecklas. Under många år, kanske hela mitt liv har jag i omgångar, kanske alltid haft ett felaktigt syfte när jag gått in i någon typ av relation. Jag har mer sett till mitt behov och ställt mig själv i mitten. Jag har inte varit en del av något gemensamt syfte utan upplevt att centrum har varit jag och det skulle ganska mina syften. 

Jag har i relationer haft en dold agenda som inte den andra fått ta del av. Den andra har inte fått möjlighet att ta egen ställning till om hennes agenda överensstämmer med min. Min agenda har varit hemlig, ibland hemlig även för mig själv. 

När syftena blir fel blir resultatet inte det jag önskar och jag borde inte bli förvånad. Men det har jag blivit. Förvånad över att jag inte kunnat ha en relation och förvånad över att jag inte kunnat behålla en relation både med vänner, arbetskamrater, företag och kärleksrelationer. 

När mitt syfte är öppet och klart och jag är ärlig i min relation oavsett vilken typ av relation det är skapas förutsättningar för att den ska lyckas och upplevas som positivt framgångsrik.

Grunden handlar om min ärlighet att jag är äkta, sann och ärlig i min relation till mig själv skapar förutsättning för att den också ska bli en framgångsrik relation med andra.

Hur är det med din relation med dig? Är den framgångsrik? Kan du se att relationen med dig själv styr relationen med andra? Har du framgångsrika relationer?

Ett bra liv

Livet är bra och har format sig på ert sätt som överraskar mig. Jag har kontakt med mig själv. Jag lever och jag mår bra både fysiskt och psykiskt. Jag har så jag klarar mig och jag kan göra det jag vill. Mina behov är små och jag är därför nöjd. Jag behöver inte ändra på något runt omkring mig om jag inte vill. 

Jag jämför mig inte med andra när det gäller vad de har, vad de gör och vad de är. Jag har det jag har här och nu. 

Jag tror jag har tillgång till alla mina känslor och jag tillåter mig att vara i den känslan jag känner när jag känner den. 

Jag behöver inte agera på mins känslor.

Jag är inte de jag tänker. Jag är inte det jag känner och jag är inte det jag gör. 

Jag ser mig själv och är uppmärksam på vad jag gör och hur jag tänker och vad jag känner.  Jag är inte mer än en människa. Ibland kliver jag ner i gamla spår. Men de felstegen ser jag oftast och tar mig där ifrån. 

Jag förlåter mig för mina misstag som jag gör mig själv. Jag förlåter andra och gottgör där jag stigit fel. Jag är inte mer än människa. 

Jag lyssnar på det som finns utanför mig själv tänker och väljer det som handlar om mig och det som inte handlar om mig. Jag tackar för allt andra bryr sig om att ge mig. Även det som inte smickrar mig. 

Jag väljer att ge utan syfte att få samtidigt vet jag att just att ge är den största gåvan att få. 

Jag väljer att acceptera det liv jag levt och allt där i. En del att förlåta en del att gottgöra. 

Jag ser mina destruktiva karaktärsdrag och väljer att se dess motsat. 

Jag inser att jag är både början och slutet. Ur mig kom det och ur mig finner det sin lösning. 

Jag släpper taget. Jag väljer att vara öppen och villig att våga se min del. Jag ser allt med ett nytt tänk och däri finns min lösning. 

Jag är sann och därmed unik. Jag ger av hela mig, även min skörhet och min nakenhet för även den är sann och en del av mig. Jag har inget att dölja. 

Jag är jag. Här står jag nu i mitt allt. Ta emot mig. Älska mig. Gör mig till jag. Den jag som jag vill ska växa i mig. 

Jag älskar mig.

Vem är du?

Självömkan

Självömkan är i sin kärna naken, blottande och giftig. Självömkan är egots innersta törst. Självömkan är brutal i alla sina skepnader. Självömkan får lidandet att aldrig försvinna.

Självömkan kan i mig vara ett offer, en hjälpare eller en förföljare. Den antar alla skepnader och gör det bra. Den får mig att aldrig glömma mitt förflutna. Den oroar sig för min framtid. Den får mig att fastna i ett tillstånd utan att jag enkelt kan ta mig där ifrån. 

Självömkan kan vara kort men det kan också fastna i mig och få mig att tycka synd om mig själv och om mitt liv. Sättet att hantera den kan skifta mellan att uthärda, inte bry mig eller lida. Min självömkan trycker upp mig mot väggen och exponerar allt själviskt i mig. Den är obarmhärtig, avslöjande och självcentrerande. 

Självömkan är aldrig kärleken till mig själv utan dess motsats.

När jag ger upp och inser att jag är en del av allt men aldrig själv i ett själviskt centrum, då finns det chans att lyfta mig själv från min självömkan mot kärleken till mig själv.

När jag lyfter min blick och ser vad jag faktiskt har lättar känslan.

Alla har vi ibland självömkan i oss. Hur är det för dig kan du fastna i din självömkan? Ser du den eller visar den sig ibland i andra skepnader än vad du är van vid.

Tänk om jag har fel

Tänk om jag har fel när det gäller all uppfattning om mig själv. Tänk om det är helt fel det jag trott i alla år. Tänk om det inte alls stämmer det jag mantrat mig i alla år. Alla dessa negativa och skeva tankar om mig själv? Tänk om de varit fel i alla dessa år.

Jag kan ha fel. Jag kan ha fel. Jag kan ha fel. 

När jag möter mina tankar så handlar det inte om att undvika tankarna utan ta in dessa, titta på dem och släppa dem. 

Mina tankar går att titta på, känna på, vara skeptisk till och se humorn i dem.

Mina tankar är fantiserade av mig själv, används av mig själv och det är jag själv som påverkas av dessa. 

Tänk om jag har fel. 

Hur vet du att dina tankar är rätt?  

Fokus på det goda

Igår spelade vi vollyboll. Första matchen denna säsongen. Vi gubbar var ringrostiga och dåligt tränade. Laget som stod på andra sidan nätet såg taggade ut. Bra smachar och bra rörlighet. Vi kände oss för, strechade lite slog lite bollar. Låg entusiasm, lite trevande. Ovanligt pirrigt även fast vi hållit på och spela i mer än 30 år. Vi har haft vår glansdagar men tycker om att hålla igång och senaste åren enbart hållit oss kvar i divisionen. 

Hårt ut. Första set ingen höjdar men vi plockar poäng. Men motståndet övertygande och var och en av oss känner misslyckandet även fast det kanske var förväntat. De är sex vi är fem på plan, det brukar ofta vara så att vi är en eller två man färre. 

Första set förlorar vi även fast vi får till en och annan bra boll. Deras setseger övertygande. 5- 24. De slappnar av vi taggar upp. 

Under första och andra set så är jag på och berömmer allt vi gör och intalar att vi klarar det. Alla bra bollar är en seger och alla sämre bollar är en seger för vi var där. 

Inget är fel allt är rätt. I allt vi gör finns det något bra. 

Några av oss har en tendens att fastna i det dåliga. Känner oss nere i misslyckandet och känslan av att vi inte lyckas göra så gott vi kan. Men det är precis vad vi gör. Vi gör så gott vi kan det är gott nog. 

Med focus på det som är bra startar vi andra set. Lagledaren tycker allt är fel men vi släpper tanken och focuserar på en sak som vi kan förbättra. Rörligheten. Alla focuserar på rörligheten i andra set. 

Vi tar ledningen men faller snabbt tillbaka.  De är bättre just nu men de är inte omöjliga att slå även fast vi är en man mindre. 

Andra set blir som första men med en skillnad, vi tycker det nu är kul och är där vi ska även fast bollen inte går vår väg. Vi rör oss mer som vi sagt och vi är där vi ska vara som oftast. Alla gör sitt bästa igen och vi kämpar och vi har kul. 

Jag peppar alla och alla gör bra ifrån sig även fast vi inte får våra poäng och missar våra blockar, våra smachar eller en och annan servmottagning. Vi jobbar och rör oss och vi visar att vi kan. 

Motståndarlaget slappnar av och tycker att det är lätt att spela, de leker. För oss är det på allvar men det är kul. 

Vi tar in några poäng. All seger är fantastisk även misslyckanden och vi talar om det högt för alla och för motståndarlaget.  Alla har ett fokus och känner att varje insats är en bra insats. Det är lätt att klanka ned på misslyckandet men vi focuserar inte på det utan på att vi försökte. Vi agerar som vinnare oavsett om vi vinner eller inte. 

Fler poäng blir våra och skillnaden är inte omöjlig. Vi kan kanske vinna andra set och därmed få spela ett tredje och avgörande. 

Jag far omkring till alla och peppar. Talar om hur bra de är och att detta är något de kan. Bara rutin. Alla får en personlig coachning under matchen. 

Poäng efter poäng blir våra. Skillnaden i poäng finns men varje poäng är en seger. 

Vi får bra servrar. Vi gör saker som för oss nästan är omöjliga. Hur är det möjligt. Alla känner seger i blodet. 

Matchen slutar 24-19. Vi gjorde det. Vi spelade vårt spel även fast det blev set och matchboll för det andra laget och seger. Vi kämpade med att stärka vår tanke och få en bra känsla vilket ledde till handlingar som gav resultat. Inte seger i matchen men seger för var och en i vårt lag. 

När tankens felar för oss drar den gärna ner oss istället för lyfter oss. Har vi problem, mår dåligt och inte hittar en väg ut är det oftast på grund av tankefel. Vi tro omöjligt istället för att vi tror möjligt. Självkänslan spökar i oss. 

I detta fall handlade det om att ändra tanken för att ändra känslan vilket skapade en möjlig handling. Vi gjorde så gott vi kunde med en seger. Varje tendens till att klanka ner på oss själva möttes av ett beröm. Det finns alltid ett beröm i varje handling. 

Oavsett våra egenheter, personligheter, tillfälliga tillstånd och skavanker lyfte laget sig och lämnade planen med en seger även fast vi förlorade poäng. Vi visade att vi kan. 

Fastnar du ibland i negativt tänkande och klankar ner på dig själv? Om, hur gör du för att vända detta? För dig som inte kan vända det, hur gör du för att leva med det? 

Är det sant?

Hur vet jag att det är sant? Detta är en populär fråga idag, kanske rent av ett inneuttryck! 

Men ändå, hur vet jag att det är sant. Jag jämför mig med andra, hur vet jag att det är rätt vattenmärke. Jag lyssnar på vad andra säger om mig och mitt hur vet jag att det är sant. Jag ser vad andra gör och hur de klär sig, hur vet jag att det är sant. Jag känner skuld för det jag gör jämfört med vad andra gör, hur vet jag att det är sant. Jag känner skam för det jag tänker och känner eftersom jag jämför mig med andra, hur vet jag att deras referens är sann. Jag bor som jag bor och städar när jag vill, känner skuld att jag inte städar oftare, hur vet jag att min jämförelse med andra är sann. 

Har jag den sanna bilden av de eller det jag jämför mig med? Vem satte dessa normer och varför trodde jag på dessa då? Varför har jag kvar dessa nu? 

Det är när jag jämför mig med något som jag tar för en sanning som jag ständigt kommer i underläge och/ eller förringar det som jag har eller gör. 

Samma med att förringa ett eget beteende, särskilt om jag kommer i ett försvar, då jämför jag mig med andra: - Ja men jag gör det inte lik mycket som han/- ja men jag ... och ja men jag... 

Jag jämför och jag sätter ribban utifrån mitt eget tänk eller någon annans. Jag förhåller mig till något för att klanka ner på mig för att förminska mitt värde eller för att förringa det jag gör. 

Samma som när jag hör skvaller. Hur vet jag att det är sant om jag inte varit där eller om jag inte frågar källan. Även om jag är där är det ändå bara min uppfattning med mina värderingar.

Bara jag vet det som gäller mig och vilka värderingar jag vill ha särskilt om mig själv och vilka normer som ska gälla för mig. Det är också då det blir så enkelt för inget behöver då bli fel, jag bestämmer själv. Ska jag klanka på mig själv då jämför jag mig själv med andra på ett sätt och ska jag stötta mig själv då väljer jag ett annat sätt. Valet är mitt. Vilken känsla jag vill mata är också den som sedan styr mig. 

Vem vill du mata? 

Släcka känslobränder

Jag hittar på en massa tokigheter för att stilla eller undvika känslor. Känslor som ensamhet, inte vara värd, känslan av att vara en fejk, känsla av brist på värde och t ex känslan av utanförskap. 

Jag håller mig sysselsatt, jag jagar bekräftelse, jag tränar mycket, jag arbetar mycket, jag hittar på en massa projekt som ska genomföras, städar som en tok,  läser mycket, dejtar osv. Allt för att slippa vara med mig själv. Allt för att slippa känna och möta mig själv här och nu. Jag hittar även på en massa aktiviteter för att bekräfta min självömkan. Inte direkt men indirekt.

Den här tävlingen kommer jag aldrig att vinna. Jag kommer aldrig att besegra mitt ego med egots medel. Min metod kommer alltid att leda till mer självömkan, mer känsla av brister, mer utanförskap och mer bekräftelser som stärker dessa känslor. Farten kommer att öka och jag kommer att få slita hårt för att hinna med att släcka alla mina känslobränder. 

Det är när jag i stället för att undvika mina känslor möter mina känslor jag blir en vinnare. När jag tillåter mig att känna, accepterar och söker svaret på frågan varför. Det är först då det finns en möjlighet att jag kommer att stå med mitt unika jag på prispallens högsta topp. 

När jag ser min del och gör det jag lärt mig att göra för att må bra, vinner jag. Ha tillit, var villig att pröva, bryt mitt gamla tänk öppna upp för ett nytt tänk. Skapa rutiner för detta. 

Detta är väl prövat och jag vet att det alltid vinner mark om jag gör det som jag blivit lärd. 

Känslan håller mig tillbaka men det är också känslan som kan få mig att växa. 

När jag är öppen, sann och villig att möta mig själv finns inget att frukta. Även fast mitt liv trott annat.

Vågar du möta dig själv. Om inte hur gör du för att smita undan? 

Stanna upp

Jag väljer i perioder att hålla mig upptagen och ständigt vara på väg. Min fart gör mig upptagen. Jag stimuleras av det nya som jag ständigt möter. Jag får framgång. Jag uppfattas som drivande. Jag ger ett intryck av att vara lyckosam, uthållig och i karriären. Andra verkar se upp till det jag gör. Jag hinner med mycket och jag gör mycket. Det uppfattas som jag har många vänner och bekanta.

Det ser ut som det inte är svårt att se upp till denna person. Jag verkar ha nått andra vill ha.

Jag känner mig uppmärksam och bekräftad. Jag trivs i den miljön och min fart ökar. 

Jag tar risker. 

Jag glömmer bort. 

Jag låter mig smickras av den uppmärksamhet jag får. Jag kan t o m känna fysisk tillfredsställelse, en skön känsla. 

Jag gör avsteg från mina värderingar, blir hög av ruset.

Min tid begränsas. 

Jag har helt plötsligt inte tid alls. 

Jag glömmer.

Jag blir irriterad. 

Jag söker snabba effekter för att få tillbaka den sköna känslan istället för den dåliga känsla som uppstår mer och mer. 

Dålig känsla - bra känsla. Ännu sämre känsla- jagar mer bra känsla för att kompensera.  

Jag tappar fart och blir mer styrd av att inte känna det onda. 

Mitt fokus släpps från det jag gjorde bra för att undvika mina djupa onda känslor. 

Vad hände.

Jag missade något.

Jag missade något som jag var rädd att komma i kontakt med. 

Om jag bara hade vågat stanna upp. 

Jag missade något.

Jag trodde det var livet men jag missade livet. 

Mitt ego var nöjd men mitt inre jag förminskat. 

När jag väljer att inte stanna upp har jag inte chans att känna efter. Jag får då inte chans att andas in. Jag tar inte chansen att ställa mig frågan; - Är det här bra för mig. Jag lever utan att reflektera.

Allt är mitt val styrd av att mata mitt ego. Jag blir besatt.

När jag stannar upp återfår jag livet.

Stanna upp kan innebära att meditera morgon och kväll. Stanna upp kan också innebära att gå ute i naturen med mig själv och möta det som finns runt omkring mig. Stanna upp kan innebära att lite då och då andas djupa andetag, blunda och känna in min kropp.

Stanna upp innebär att lyssna in mig själv. Stanna upp innebär att känna alla känslor. Stanna upp innebär att möta mitt hela liv.

Stannar du upp? Om inte hur gör du för att lyssna till dig själv?

Missunnsam mot andras lycka

När jag ser andra lyckas blir jag mindre. När jag ser andra klara saker jag inte kan gör det mig arg. När jag inte är nöjd med mitt utseenden men ser andra stråla och vara vackra förminskar jag mig själv. När jag ser andra göra jättevinster blir jag avundsjuk. När jag ser andra ha det jag inte har gör det mig besviken på mig själv. När jag ser andra glida in på ett bananskal medan jag går in med tunga leriga skor känns det tungt. När jag ser andras karriär slår jag på mitt eget misslyckande. När jag ser andras välmående ser jag mitt eget misslyckande. När jag känner avundsjuka har jag slutat att leva mitt eget liv.

När jag blir missunnsam för det som händer runt omkring mig själv utanför mig själv har jag släppt mitt eget fokus. Jag jämför och tror att det som finns utanför mig själv är sant och det som ska jämföras. All min energi går åt att bevaka och granska andra för att minska ner mitt eget jag, min egen betydelse och det jag har.  Fokuset ligger utanför mig själv på samma sätt som när jag är arg på någon då säger jag: det var hans fel, inte mitt. Jag slutar se min egen del och jag slutar se mina egna möjligheter och förutsättningar. Jag ser yta men vet inte hur vägen dit såg ut. 

Tänk om det är så att jag redan från början har allt, kan allt och är allt men inte ser det. Jag söker efter nått som jag egentligen redan har, kan och är!?

Att se andra lyckas och att må bra betyder att det som någon annan är, gör eller har kan vara möjligt. Att glädjas åt någon annan är att glädjas åt min egen lycka. 

När jag fastnar i känslan av missunnsamhet handlar det om mig själv och min egen kärlek till mig själv, min självkänsla. 

Jag behöver hitta tillbaka till min balans i hur jag tänker, vad jag känner och vad jag gör. Tillbaka till min egen balans innebär tillbaka till mitt eget fokus. 

Jag ställer mig frågan när jag känner missunnsamhet: Vad är problemet? 

Jag vet svaret! Vet du? 

Kan du bli missunnsam ibland? Hur gör du för att ta dig därifrån. 

Krigare

När jag krigar för att få rätt i varje situation har jag slutat att lyssna. Jag behandlar min omgivning som alla var emot och att hotet alltid kommer utifrån. Jag behandlar alla som ovetande. Jag tro mig alltid ha rätt och att min sanning är den enda sanningen. Jag använder mig av mina lagrade aggressioner gällande helt andra saker för att få allt på mitt sätt. 

Jag har slutat lyssna och agerar som min omgivning var befriad från egna erfarenheter, åsikter, värderingar  och kunskaper. 

Jag beter mig som en ångvält som agerar på gamla känslor och gamla oförrätter mot personer som inte alls har med det att göra. De har enbart fått utstå det. 

När jag tror att olikheter i åsikter, känslor och handlande handlar om krig missar jag livet. Jag använder andra för att rättfärdiga mina egna känslor. Jag missar själva livet som handlar om olikheter, kärlek och respekt. Jag missar vad jag är till för och vad jag vill ha och behöver. Jag missar det jag själv saknade. Jag gör som andra behandlat mig. 

Med vilken rätt kan jag döma andra. Med vilken rätt kan jag häva mig över andras syn, tänk, känslor och handlingar? 

Ingen rätt alls. Det handla enbart om en självisk handling sprungen av någon annans själviska handling. Jag för bara detta beteendet vidare.

När jag kan möta mitt jag idag med kärlek blir jag bemött med det samma. 

Har du varit eller är en krigare och har eller har haft svårt för att se din del i det som sker? Hur gjorde du för att ta dig därifrån? 

"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst."

Ursäkt och förlåt

Alla vill inte ha en ursäkt. Blir jag kränkta på något sätt är det inte självklart att jag är bekväma med att få en ursäkt. Ibland kan jag ta emot en ursäkt som i sin tur kan leda till nått annat i en relation. Ibland klarar jag inte av det alls utan anser att kränkningen är för stor och vill inte konfronteras med den.

Var och fattar sitt eget beslut även jag.

Hur jag än gör, fatta jag alltid mitt eget beslut i vad som är möjligt eller i vad som inte är möjligt. Oavsett beslut får jag själv ta konsekvenserna av mitt beslut. Kan jag klara av att ta emot ursäkten har jag också möjlighet till ett avslut. Om mitt beslut är att inte ta emot en ursäkt är chansen stor att jag inte får ett avslut utan fortsätter att bära på det.

Oavsett vilket beslut jag fattar får det konsekvenser. Om någon annan inte vill ta emot min ursäkt kan jag inte klandra henne eller honom för det. 

Om jag väljer att inte förlåta den andra och därmed inte ta emot ursäkten är det på samma sätt som det kan upplevas som en respekt till mig själv en självisk handling. På samma sätt om jag inte ber om ursäkt.

Mitt beslut eller den andres beslut är alltid ok. Det finns inget dömande i det. Men det får konsekvenser.

Att inte ta emot en ursäkt och förlåta påverkar min livsryggsäck på samma sätt som om jag inte ber om ursäkt till andra eller förlåter mig själv. Jag fortsätter att bära på min historia vilket får konsekvenser för mig och mina möjligheter att bli fr.

Oavsett om jag är en förövare eller ett offer så är dessa handlingar avgörande för hur mitt liv kommer att gestalta sig och om jag vill bli fylld av kärlek eller hat.

Kärlek är alltid en vinnare. Ibland kan det ta tid att nå en vinnande position.

Går du och bär på något som gjort dig till en förövare eller ett offer? Om inte, men gjorde det tidigare, hur bar du dig åt för att bli fri?

Tillit till mig själv

När jag är rädd, när jag har svårt med tillit till andra och saknar en tillräckligt bra självkänsla har det oftast sin grund i min historia. Jag har upplevt saker, trott på andra och gjort mina definitioner om vad vad jag är, vad jag kan och vad jag gör. Allt detta har definierat mig med min goda vilja. Jag har tillåtit mig att bli definierad även fast det handlade om när jag var ett litet barn. Jag har haft tillit och det har öppnat portarna till mitt inre.

När jag får brist på tillit, brist i min tidiga anknytning, får jag en annan definition av mig själv som jag sedan väljer att fortsätter att leva med. Hur tokigt det än låter så är det mitt val hur jag vill definiera mig. Jag tror på det andra förmedlar, tar det för en sanning och definierar mig själv utifrån det. Värde, utseende, förmåga osv.

När min egen tillit till mig själv finns i mig har jag svårt att skapa tillit till andra. Jag blir rädd, tror mig inte kunna sådant andra kan, tappar förmågor jag egentligen har, blir mörkrädd, rädd för andra, rädd för vad som ska hända, ja rädd för det mesta. 

När min tillit brister är min känsla att vad som helst kan hända mig. Det saknas ett naturligt skyddsnät runt omkring mig, skyddsnät jag kanske inte hade som barn.

Som vuxen har förutsättningarna jag levde med som barn försvunnit men jag fortsätter att använda mig av samma strategi, samma sanningar och samma konsekvenser som när jag var barn. Mitt beteende är kvar men orsakerna till strategin och beteendet från början har försvunnit. Jag är vuxen men agerar i min tanke, i mina känslor och mina handlingar som om jag fortfarande var barn.

När min tillit till andra brister behöver jag möta mig själv och se vad i mig som gör att jag saknar tillit till mig själv. Jag behöver granska mina strategier och mina karaktärsdrag. Jag behöver se min del i det som sker i mig och vilka sanningar jag bär på och beteende jag lagt mig till med. Jag behöver se min del utan fokus på vad andra gjort eller gör. Bara min del. Den delen som jag har möjlighet att förändra. Allt annat står utanför min kontroll och hjälper mig inte heller i min egen utveckling.

Tillit till andra kan jag ge när jag har tillit till mig själv.

Hur ser det ut för dig. Kan du känna tillit till andra? Har du haft brist på tillit och i så fall hur gjorde du för att hitta rätt?