En brytningstid- jag känner

Det är verkligen som om det känns och är avgörande. Det finns i min kropp, i mina tankar ja över allt. Mina känslor spelar upp en massa kraft som jag har svårt att skydda mig mot. Jag gör vad jag kan för att sätta ord på det. Jag omformulerar och hittar nya ord. Är min tolkning sann! Är det möjligt och är det rätt? Vad är det för spöke som försöker säga mig något?

Jag befinner mig i en brytningstid. Saker går på rutin. Jag känner att det är nya val som behöver göras och det känns som jag inte längre är full i balans. Ibland kan jag märka att jag vill mer än vad andra vill, kan eller vågar. Jag skapar min egen agenda fast ingen annan frågat efter den. Det är felsteg som jag tar och betyder att jag behöver hålla inne mina hästar. det känns inte bra.

Jag kommer i konflikt med saker som givetvis har sin upprinnelse i mig och gamla känslor, men bara det faktum att det sker känns just nu som jag står och balanserar på ett ben.

Det är nu 11 år sedan jag skiljde mig och gjorde ett uppbrott från min familj. Jag mins inte datumet men det var i februari. Jag minns hur rädd jag var och hur allt rämnade. Det var som en tsunami och jag hade ingen chans att stoppa det som pågick. Jag flydde från gamla beteenden, jag flydde från skam och skuld. Jag flydde från något som jag aldrig mer ville komma tillbaka till. Inte på det sättet att jag ville fly från mina barn men fly från det jag bidragit till. Skräcken att lämna mina barn var total och att mina barn fick se en ny sida av mig. Utan jobb, utan lägenhet, naken och utan möjlighet att ha en trygghet någonstans.

Mycket har hänt sedan dess. Ibland känns det som allt detta hände för mycket länge sedan. I vissa delar får jag fortfarande hantera resterna av det som hänt. Vänner försvann, jag fick fiender, jag fick också veta att det fanns människor som stod kvar. De var inte många men de fanns där och finns än.

Jag befinner mig i en brytningstid som handlar om att summera det som varit och om att se framåt i det jag vill men framför allt hitta balans och ett sätt att vara nöjd och leva i acceptans för det som är.

Bara det faktum att jag sätter ord på allt detta och att jag får vara skör tar mig en liten bit framåt. Modet att vara skör inför mig själv och andra.

Kan du få kontakt med dina känslor och se att det finns saker som händer i dig som du precis just nu inte riktigt kan sätta ord på men att du känner ändå att det finns där?

Idag är en dag där jag tillåter att just det jag känner är det jag känner.