Besvikelse, grusade förhoppningar

Vi har en massa föreställningar om hur saker ska vara och bli. Vi har en egen uppfattning om verkligheten som vi vill att den ska vara och bli. Hur vår uppväxt skulle ha varit, hur andra ska vara mot oss, hur andra ska reagera, gör och tänka, hur andra ska bekräfta oss och vilket resultat det ska bli. Vi är i många stycken bestämda över allt detta.  

Ändå blir det inte alltid som vi vill utan på ett annat sätt än så som vi förväntat oss.

När det inte blir som vi vill blir vi besvikna och mår dåligt. Ofta har vi idéer om att det är den andras fel och att andra gör oss besvikna. Vi kan till och med lägga skuld och känna skam för det den andra inte infriat.

Men ändå är detta bara och väldigt ofta outtalade förhoppningar som grusats och som inte blivit som vi önskat. 

Så man kan säga att vi själva skapat grunden för vår egen besvikelse där skillnad visar om vi ska bli glada eller ledsna över det som är eller varit. 

I all besvikelse är vi en del i det. Vi är en del i det vi trott och önskat. Vi är en del i det som visar på skillnad och det vi tänkt men inte uttalat. Det är vi som skapat en besvikelsen.

När vi accepterar att allt inte blir eller blivit som vi tänkt blir inte besvikelsen vårt monster utan ett konstaterande. -Jaha vi såg detta på olika sätt. - Jaha jag glömde kanske att säga hur jag ville ha det. - Jaha det blev inte som jag tänkt.

Jag hade en föreställning om att mina föräldrar skulle acceptera mig för den jag var. Vad jag glömde var att jag inte accepterade mina föräldrar för de de var.

Hur ofta har du en föreställning om att saker ska vara på ett särskilt sätt och när det inte blir det blir du besviken? 

Idag är en dag jag accepterar olikheter.