Jag erkänner utan att dölja

När jag älskar mina svagheter och vet att det är ett sätt för mig att lära och när jag inser att det är ok att göra fel då är det också lättare att sluta vara hemlig och erkänna mina brister. 

Det är ok att tala om sina brister utan att jämföra med andra. Det är ok att visa sin svaghet och till och med fråga om hjälp. Vi är inte mer än människor.

Det är när vi tror att vi skyddar oss själva genom att dölja och förtiga bördan blir tung. Det är då vi blir ensamma eftersom ingen annan har möjlighet att förstår.

Låt andra ha idéer om dig och vem du är för det har de ändå oavsett om du berättar dina hemligheter eller inte. Du gör det samma och du vet att du sällan har rätt för vem kan veta vem någon annan är förutom den det gäller.

Frihet ligger i att äga sin egen sanning och veta att vi enbart själva kan påverka vår närvaro nu och framåt.  

Erkännandet för mig har alltid varit ett sätt att befria mig från mig själv och mina egna tankar. I erkännandet finns det bara ljus utan närvaro av skuggor. I erkännandet är jag som mest naken men också som mest utvecklingsbar. Det är när jag försöker skydda och dölja jag mitt inre jag stannar i min egen utveckling och får en kraft som vill dra mig tillbaka bort från mig själv. 

Tänk så mycket energi jag använt för att dölja mitt eget jag och mina brister. Vilket slöseri istället för att erkänna och när jag inte klarar själv att förändras, ber jag om hjälp. 

Hur ofta erkänner du för dig själv och andra vilka brister du har? 

Idag är en dag jag ska vara så naken jag kan utan att dölja mitt inre jag.