När jag möter mig själv

Den bara kommer och finns i mig. Den tar sig rätten att komma och gå som den vill och den tar precis så mycket plats som den behöver och vill. Den tar ingen hänsyn och den breder ut sig. Den gör mig irriterad och stressad. Den trycker in precis de känslor som den vill att jag ska känna och jag luras att följa med. Den är som ett rå som lockar och får mig att göra konstiga saker som om jag är besatt av något. 

Min kropp blir spänd och jag känner mig trött när den är på besök. Ögonen blir trötta, torrhet i munnen, jag spänner mina käkmuskler och får en känsla av lätt spänningshuvudvärk. Känslan är verkligen fysisk och jag vill inte ha den här. Hela min kropp säger att det är något som jag bär på som inte ska vara där och jag är övertygad om att jag inte är sjuk. 

Jag bär på känslor från för som åter igen fått plats i mig för något som händer nu. Det är så uppenbart. Jag känner mig sårbar, rädd och svag. Det är som om allt jag kunde för en sekund sedan blåst bort med den vind som passerade. Jag är naken och rädd. Utsatt för alla gamla krafter som gör mig besatt av min historia. Naken och rädd för det jag inte längre tror mig kunna. Svag och utkramad av all den kraft jag hade inom mig. Förbrukad.

En del av mig känner att jag givit mängder av det jag hade inom mig och att jag nu inget mer har att ge. Varje försök att ge blir tafatta försök utan innehåll. Repriser av något gammalt. Repris på repris.

Jag saknar inflöde och ny energi. Jag behöver nya krafter för att kunna fortsätta med mina missioner. En av dessa missioner är att bli mitt bästa jag.

Kannan är tom och behöver fyllas på.

Det känns som ett nytt blad som behöver vändas där jag är oerhört nyfiken på vad det kommer att stå på denna nya sida. Jag vet att jag skriver min bok själv men vad ska jag skriva. Kanske är det tomheten just nu som behöver få sin plats och att nästa sida faktiskt är oskriven. Det finns inga rutiner, ett arbete eller något annat att gömma sig bakom. Sidan är tom så vad vill jag fylla den med. Måste jag fylla den med något. För vem finns jag till för mig eller andra. 

Jag tror ändå att det finns en kontakt i denna tomhet i just brist på kärlek. Saknad av det villkorslösa inom mig själv. En brist och en oförmåga jag länge saknat.

För en stund tappar jag balansen och jag vill inte att min rädsla ska bli min nya balans.

Hur känner du dig just nu? Är du i balans eller håller du på att tappa taget?

Idag är en dag jag väljer att möta det jag möter utan att döma eller förskjuta.