Botten

Min botten. Jag når en gräns då jag inte klarar det längre. Då jag inte orkar längre. Då jag tömt alla mina förråd. Då Jag är i konkursen brant. Då Mitt eget AB inte har några resurser kvar. Skulderna blivit mig övermäktiga. Skammen har nått sin högsta nivå. Jag känner mig ensam och utsatt. Övergiven och överkörd. Främst överkörd av mig själv. 

Min hjärna kan inte tänka fler goda tankar. Min kropp värker. Jag ser mer sjuk ut än frisk. Jag har tappat kraft och finner det mesta meningslöst. Allt är mer och mer ett helvete. Jag är drabbad. 

Jag är då beredd att släppa taget. Jag ger upp. Hjälp mig!!

När jag nått botten finns det en chans för mig och var och en av oss att våga släppa taget och ta emot hjälp. Bara jag orkar be om hjälp. Att be om hjälp är sista höga tröskeln jag behöver komma över. Be om hjälp är både stort och läskigt. 

Halva förändringsarbetet ligger i att släppa taget och att våga be om hjälp. 

När jag släpper taget erkänner jag mig besegrad. Mina gamla strategier fungerar inte längre. Jag är beredd att lyssna på någon annan än mig själv. Mitt ego är besegrat.

När jag släpper taget faller den sista muren av förnekelse, förklaring och försvar och jag börjar förstå och blir beredd att lyssna. 

Beredd att lyssna på någon annan än mig själv. 

Från min botten kan ett nytt jag växa. Ett nytt jag kan växa där mitt ego får en mindre framträdande position. 

Har du nått din botten någon gång och hittat en väg upp genom att släppa taget och våga be om hjälp? 

Det lönar sig dåligt att vara hederlig

"Det lönar sig dåligt att vara hederlig". Detta är en rubriken i en av dagens insändare i Metro. De som sköter sig får betala de som inte sköter sig går fria. Åter igen ett fokus på det som sker utanför mig själv. Insändaren tyckte detta var orättvist. Det insändaren kanske glömde var att de som väljer en ohederlig väg och inte är ärliga bär inom sig vetskapen om att ha gjort fel, att det bryter mot något som andra ogillar eller som är olagligt.

När jag är ohederlig och osann mot andra är jag också det mot mig själv. Jag väljer att bära på något som skadar mig även fast det i första rummet verkar som jag struntar i det och att någon annan istället blir skadad. Jag gör det av någon anledning. 

När jag ljuger, är ohederlig mot andra så trycker jag ned denna oärlighet i min livsryggsäck. Jag skapar skuld i mig själv och kanske också skam. All det som jag fyller i denna ryggsäck blir min börda. Den ligger där och gror, växer och kommer en dag att vilja komma ut. Det kanske tar en livstid eller så sker det tidigare. Vad jag vet så kommer det att ske på något sätt. Känslan av att ha det inom mig trycker och ger mig smärta. 

För att slippa denna känslan gör jag andra saker för att mildra och döva. Jag gör nya oärliga handlingar eller gör helt andra saker för att döva det som tynger inom mig. Djup skuld och skam. För varje dag detta finns inom mig växer den som en alien och blir en del av mig som om jag inte bara gjort det jag gjort utan jag också är det jag gjort.

Desto mer det sker desto mer sannolikt är det att det också syns utanpå. Andra har åsikter om det jag gör, särskilt om det jag gör också påverkar andra. Jag bli det jag gjort och jag döms efter det jag gjort. Jag blir mindre och mindre mitt genuina sköra jag,stålsätter mig och blir någon med ett väldigt hårt skal utanpå som bara blir tjockare och tjockare.

I detta skyddar jag mig och identifierar mig med det jag gjort eftersom andra också definierar mig med det jag gjort.

En sådan människa vill jag inte vara.

När jag väljer att vara sann i mig själv och stå upp för vem jag är innerst inne blir mitt skal successivt tunnare och tunnare. När jag väjer att acceptera det jag gjort och vara ärlig, förlåta och gottgöra kommer mitt inre jag successivt att bli synligt, framför allt för mig själv.

Hur är det för dig. Har du tjocka skal som du går och bär på som du sakta byggt upp genom oärlighet, själviskhet, skuld och skam. Om inte hur bar du dig åt för att bli sann och ärlig?

Slösa inte min tid

"Slösa inte din tid på andras problem", så stod det som rubrik i en insändare i dagens Metro. Han visste inte hur rätt han han hade. Insändaren i övrigt missade en djupare mening i detta. Men ack så rätt. Min tid med mig själv är för dyrbar. Jag lever bara detta liv och mitt liv går aldrig i repris. Inte ens den sekund som gick går i repris. 

När jag lägger för mycket energi på andra så tappar jag fokus på mig själv. Jag ska lösa andras problem, har åsikter om vad andra gör, lägger mig i hur andra ser ut och är. Allt för att minska ljusets sken på mig själv. Enklare ja visst då behöver jag inte se mitt egen byk och jag missar tyvärr att se mina egna förmågor.

När jag fyller min energi med sådant som finns utanför mig själv fyller jag också mig själv med främlingskap och missar mina egna dagliga insikter om mig själv och det i min omgivning som kommunicerar med mig.

Jag missar att föra mig själv framåt i min egen utveckling. Jag missar att utvecklas.

Jag missar däremot inte att fortsätta mata mitt ego genom att att ha fokus på vad andra har, eller inte har. Ha fokus på vad andra gör eller inte gör. Jag ha en massa åsikter för att stärka mitt ego och minska värdet på mig själv.

När jag skapar ett liv där jag själv är i balans i mig själv får det som sker utanför mig själv mindre betydelse. Min uppgift handlar mer om att förhålla mig till det som sker utanför så att jag fortsätter att vara i balans och sätter mig själv, mitt jag i centrum. Det är enbart på det sättet jag kan förändra världen, genom att förändra mig själv inte genom att förändra världen. 

Hur ser ditt fokus ut? Hänger du för mycket utanför dig själv eller kan du se att allt börjar med dig? Hur gjorde du för att komma dit?

En dag i taget

Jag hade så lätt att klanka på mig själv. jag dömde för det jag inte gjorde eller hur jag gjorde det istället för att se vad jag gjorde som var bra. Det fanns och finns alltid saker som inte är bra eller som inte varit bra. Jag är inte mer än en människa. Jag såg detta tydligt ibland men jag kände också det andra som skapade skuld och skam. Jag dömde mig själv.

Vad jag glömde var det jag gjorde som var bra, respektfullt och insiktsfullt både mot mig och andra. Det glömde jag bort.

Oket med allt som jag successivt byggde på i mitt dömande blev stort och tungt. Kvarnstenarna malde och axlarna värkte av alla spänningar och all den tyngd som låg över mig. Jag dömde mig själv på många sätt, kanske mer än vad någon annan gjorde. Allt gjorde mig kraftlös och min förmåga att ta mig därifrån kändes oöverstiglig.

Målet var för långt bort och det kändes alldeles för tungt att ta mig själv ända dit. Jag ger upp. Ingen idée. Det är som det är. Meningslöst. Jag orkar inte.

Allt i mitt liv har fått mig hit. Det har tagit lång tid. Det har format mig, under en lång tid, till den människa som jag är idag. Att ändra och ta mig ett litet snäpp åt höger eller åt vänster eller ett stort steg, det tar tid. Allt kommer inte att ske över en dag.

En dag i taget är jag på ett nytt sätt. Ramlar jag tillbaka i ett gammalt beteende och är medveten om det kan jag dagen efter ändra på det. En dag i taget. Så länge jag strävar framåt är det ok även fast det går en dag i taget. Ibland bara en timme i taget eller kanske ännu kortare. För en minut i taget är jag annorlunda men jag är och jag ser att jag är det. Accept.

Det är stegen som räknas oavsett om de är små eller stora oavsett om de ibland också är bakåt så är det de små stegen framåt som är mina steg. De stegen som för mig sakta framåt. Ibland kanske de behövs ett steg till baka för att kunna kliva ett steg fram. 

Jag har tillit till denna process och att den tar tid och jag förstår att det alltid är ett steg i taget, en dag i taget, bara för idag ska jag....

Hur är det för dig fastnar du ibland i ditt långsiktiga mål och tappar kraft? Dömer du dig ibland för hårt och glömmer bort dina små steg? Du som fann dina små steg hur gjorde du?

Känslor/ Handlingar

Mina känslor och beteende har jag använt för att styra andra med, både omedvetet och medvetet. Tystnad, visa sorg, dramatisk, hjälplös, arg, bitter, dum, snål, ohjälpsam och t.ex självisk. Allt har  varit för egennyttan. Jag har använt mina känslouttryck för att få något tillbaka. Mitt sken har bedragit och jag har haft en baktanke. 

Lögnen var mitt vapen. 

Det är som jag förväntat mig ett beteende genom att agera och visa känslor på ett speciellt sätt. Styra min omgivning. Göra min omgivning osäker. Skapa situationer så andra agerade på mina känslouttryck. Allt för att tillfredsställa mitt ego. 

I situationer jag känt rädsla och övergivenhet har detta blivit tydligt. Självömkan och offerkänslor har då bankat på dörren och visat upp sig.

Mina bakomliggande syften spände sin hane för att bricera av ett räddande skott. 

När jag fylldes av brist på kärlek var jag farlig för mig själv och förstärkte därmed mina redan befintliga rädslor.

Inget gav mig mer kärlek. Inget fick mig att vara tacksam och ödmjuk. Inget fick mig att ge istället för att ta. Jag bara tog. 

   

När jag var i brist på balans och känslorna tog över förstärkte jag min redan då svaga självkänsla.

Idag kan jag ibland se hur jag lutar åt det hållet men återgår snabbt till den balans jag har. 

Jag är en människa. Jag är mänsklig.

Har du ibland använt eller använder dina känslor för att styra din omgivning? 

Lugnet i mig

När jag förstår att det som skapas runt omkring mig inte var och är elaka attacker utifrån, otur eller dumma människor. När jag förstår att allt som sker runt omkring mig, när jag påverkas av det, har en grund i mig. När jag förstår hur att separera mig själv från omvärlden och säga att jag är jag och jag har allt, och det som sker utanför mig antingen är en produkt av mig eller påverkar mig men definitivt inte är jag. När jag förstår att det som finns utanför mig inte har med mig att göra. När jag förstår att jag är lika mycket värd som alla andra, precis alla andra och alla andra är precis lika mycket värd som jag. När jag slutligen fattat att allt som gäller mig kan jag påverka på något sätt. Påverka antingen med att förstå att det inte har med mig att göra eller påverka genom att förhålla mig till det som sker. När jag förstår att de känslor jag vill ha kan jag styra helt själv eftersom känslorna kommer inifrån mig själv, inte utifrån. 

När jag inser att min historia är något jag valt att bära och min oro om framtiden inte går att göra nått åt förrän det är nutid.

När jag finner full balans mellan mina tankar, känslor och handlingar.

När jag inser att all kärlek jag behöver redan finns och växer i mig. 

När jag förstår och känner allt detta, kan jag känna att det sprider sig ett lugn i mig helt separerat från min omvärld. 

Det lugn som finns i mig strålar också på min utsida.

Kan du känna lugnet i dig och i så fall hur kom du dit? 

Brist på tillit

När jag tar ordet tillit i min mun tänker jag på tilliten till andra. Tilliten jag kan ge till andra. Har jag brist på tillit saknar jag den dimension jag behöver för att möta denna människa mer på djupet eller göra det jag vill tillsammans med den människan. Jag litar inte på. 

Min egen rädsla i mig har samma grund. Jag har brist på tillit. Brist på tillit till andra men jag har också något mer. Jag saknar brist på tillit till mig själv. Jag litar inte på mig själv vad jag kan och vad jag inte kan, vad jag känner och vad jag inte känner och vilka tankar jag har eller inte har. Jag är vilsen i mig och det skapar rädsla för allt annat. Jag kan inte förbereda mig och skydda mig. Jag styr inte själv utan det är något annat, någon annan som styr. Nya känslor bryter mina egna känslor, mina tankar blir överraskade av andra tankar. Mina handlingar styrs inte av mig utan en annan kraft. Jag är inte jag utan styrs av något utanför mig själv. Klart att jag då blir rädd för det mesta. 

Min historia överfaller mig och påverkar hur jag mår i stunden. Min oro för framtiden påverkar mig vilket gör att jag inte är lugn i stunden. Jag bär på tvång och måsten, jag bär på gamla bilder och sanningar om mig själv som jag aldrig omprövat och ifrågasatt. Allt påverkar mitt jag. Jag äger inte mina tankar, handlingar och känslor. Hur ska jag då kunna ha tillit till mig själv?

Nyckeln är att leva här och nu. Att göra upp med min historia och förstå att det som inte hänt inte är ett problem förrän det uppstår. Jag behöver varje dag inse att jag är den jag är i varje stund och gör så gott jag kan. Varken mer eller mindre. Jag är precis som alla andra, unik. Jag skapar balans mellan mina tankar, känslor och handlingar. Jag är varken mina känslor, mina tankar eller mina handlingar. 

Jag behöver bygga upp min egen självkänsla.

Att bygga bra självkänsla handlar även det om att strukturerat och noggrant upptäcka min historias alla hörn för att acceptera allt som hänt. Förlåta eller gottgöra. Fattat ett beslut utifrån min nya kunskap, sätta mål och en plan för min nya självkänsla. Bli mitt nya jag med tillit till mig själv fri från den egna rädslan. 

Går du och är rädd i livet? Om inte hur gjorde du för att bli fri? 

Kopia

Oavsett om jag vill det eller ej så har jag kopierat mycket från mina föräldrar. De var mina läromästare och skapade mig. De födde mig de vårdade mig de gav mig mat. De mötte mitt leende och bejakade mig. De bekräftade mig och gav mig kärlek. Utan det skulle jag inte kunna sitta här idag denna varma höstdag i Malmö och läsa bådas namn på deras gravsten. Lars och Hjördis. De var mina föräldrar. Jag lärde mig att vårda andra jag lärde mig att vara vänlig. Jag lärde mig att ha koll. Jag lärde mig omvårdnad och vara hjälpsam och plikttrogen. Jag lärde mig att hålla löften. Jag lärde mig att vara ödmjuk. Jag lärde mig att all mat går att äta och att det är gott. Jag lärde mig att äta upp. Jag lärde mig att vara sparsam med pengar. Jag lärde mig att bada och dricka kaffe. Jag lärde mig att bli nyfiken på att göra saker praktiskt. Jag lärde mig vad klasskillnad var. Jag lärde mig att vara trevlig och social. Jag lärde mig att ha ett gott självförtroende. Jag lärde mig att analysera. Allt detta såg jag eller fostrades till. 

Jag lärde mig också det som de inte berättade men som de ändå gjorde. Jag såg och kände vilket också blev en del av mig. Jag lärde hur man sviker sin partner, hur man bibehållet ett kaos och hur kaos är ett normal tillstånd. Jag lärde mig att vara ett offer och att vara en förövare. Jag lärde mig att jag som man naturligt bär på en evig skuld. Jag lärde mig att fördömma och förakta andra människor. Jag lärde mig att göra saker som gagnade mig inte andra. Jag lärde mig att roffa åt mig. Jag lärde mig att jag hade brist på något som jag ständigt fick jaga under stor del av mitt liv. Jag lärde mig att inte bli utvald. Jag lärde mig hur man gör för att ha en sämre självkänsla. Jag lärde mig att man aldrig ska vara nöjd, allt kan bli bättre. Jag lärde mig att vara snål. Jsg lärde mig att kontroller a. Jag lärde mig att härska. Jag lärde mig att ljuga och bli misstänksam. Jag körde mig att stänga av mina känslor. Jag lärde mig att agera istället för att känna. Jag lärde mig att bära skuld och skam, både min egen och andras. Jag lärde mig att inte älska mig själv och inte duga. 

Allt lärde jag mig och utvecklade sedan allt vidare i mitt liv. 

Jag är en produkt av allt detta och det gör att jag när jag sitter på denna bänk känner att detta har gjort mig till den person jag är i dag full av innerlig kärlek. 

Mina val sedan jag var barn har jag styrt över helt själv. De tog mig i en riktning första halvleken av mitt liv och det är bara jag som kan ändra utgången av min andra halvlek. Jag väljer hur jag vill leva, känna, tänka och handla. Mina gamla val behöver inte också fortsatt vara mina nya val. 

Allt kan jag göra på mitt sätt för att fylla mig med fullkomlig kärlek. 

Jag andas den skånska luften idag och kan känna att jag lärt mig så mycket så här långt och är tacksam att känslan av den luft jag andas i dag har en annan innebörd. 

Tack mamma och tack pappa för att ni var mina föräldrar och att ni gjorde så gott ni kunde och klarade av. 

Kan du känna tacksamhet för dina föräldrar och förstå att de gjorde så gott de kunde. Om inte vad behövs för att du ska känna det? 

Acceptans

Om jag inte vet var jag är, är det omöjligt att ta mig därifrån. Det finns ingen chans eftersom jag då inte vet vad jag ska förändra. 

Att inte veta vad jag vill skapar samma förvirring. 

Att ha en massa åsikter om andra innebär att jag inte ser min egen del. Jag fokuserar på vad andra gör och är. Jag tänker att det som är utanför mig själv är orsak till varför jag har det som jag har. 

Oavsett om det har skett i min uppväxt eller i min nutid har jag åsikter om vad andra gjort mig som ursäkt för mitt mående, mina beteenden och karaktärsdrag. 

När jag fokuserar på andra som jag ändå inte kan förändra. När jag fokuserar på det förflutna som jag ändå inte kan förändra. Då sitter jag fast och kan aldrig ta mig där i från. 

När jag accepterar allt som hänt mig, allt jag gjort, tänker och allt jag känner vet jag var jag befinner mig. 

När jag accepterar att det jag kan förändra är mig själv och ingen annan,  inget annat, då finns det en väg ut. 

När jag vet vilka tankar, känslor och handlingar jag vill ha, då vet jag var jag ska. 

Jag vet var jag står jag vet vem som kan ändra på det och jag vet var jag vill.

Då finns chans till förändring. 

Har du accepterat allt i ditt liv, accepterat vem som kan ändra på det och vet vad du vill? Om, hur gjorde du? Om inte, vad får detta just nu för konsekvenser för dig? 

Inte mer än människa

Jag är inte mer än människa. Jag fattar nya beslut och jag begår nya misstag eller kliver in i gamla beteenden och gamla misstag. Förhoppningsvis är mina gamla misstag jag kliver in i färre och om jag gör det att jag snabbt kliver in och ur. 

Jag är inte mer än människa. Jag dömer mig inte själv för att det är så. Jag gör, jag tänker och jag känner sådant som är från mitt förflutna. Jag accepterar det och använder mig av min nya kunskap för att förändra i stunden när det sker. 

Jag är inte mer än människa. Mitt ego knackar gärna på och vill få mig att känna mig otillräcklig och ensam. Han vill känna misslyckandet. Jag ser honom och hur dominerande han var tidigare i livet. Jag accepterar att han finns och förstärker min kärlek till mig. 

Jag är inte mer än människa. Jag märker ibland hur jag självömkar och tycker synd om mig. Vissa platser och vissa situationer väcker det till liv. Jag tar in det men slutar att agera på det. 

Jag är inte mer än människa. Min besatthet tar ständigt nya skepnader som jag ibland kliver in i. Gammal besatthet ser jag ny behöver jag vara uppmärksam på. 

Jag är inte mer än människa. Ibland blir jag inte genuin. Jag tror i stunder att jag är klar med mig själv när jag egentligen bara är på en resa med mig utan slut där varje dag ger mig nya lärdomar om mig.

Jag är inte mer än människa. Ibland tillåter jag inte mig själv att vara skör utan visar ett yttre och ett inre jag. Jag skyddar mig och är osäker på vad andra ska tycka och tänka. Jag inser att när jag tillåter mig att vara just jag finns ingen rädsla. 

Jag är inte mer än människa. Ibland står jag inte upp för den jag är och de beslut jag fattar i rädsla för att inte bli älskad. När jag processar det med mig själv inser jag det tokiga i det att inte ha en tydlig kontur. 

Märker du att du ibland kan kliva tillbaka i gammalt beteende?

Känn och tänk

Känn och tänk tillåt att det finns . Acceptera att jag har känslor och låt de finnas. Acceptera att jag har tankar och låt de finnas. Men agera inte alltid på det som sker i mig. 

Det bästa med känslor är att jag accepterat att jag har dessa. All känslor jag har har rätt att finnas där så länge det är vill. Jag fördömer inga och jag dömer inte mig själv att jag har dessa. Så länge de finns där, finns de där av någon anledning. 

Mina tankar är mina. De finns där och jag dömer inte mig själv för att de finns. De är mina just här och nu. 

När jag accepterar det jag har just nu har jag också chans att se vilka konsekvenser de får för mig. Jag har också chans att pröva om de är viktiga för mig och bra för mig. 

När jag får insikt om alla mina känslor och alla mina tankar har jag möjlighet, när jag tycker det finns anledning, att ändra på dessa. Men jag behöver inte. 

De tankar jag har och de känslor som finns i mig har jag agerat på historiskt, på olika sätt. Detta har fått konsekvenser för mig. 

Vill jag förändra konsekvenser jag får i mitt liv är det de handlingar jag gör skapade av mina tankar och känslor jag behöver ändra på. 

Jag är arg på någon, den känslan är ok. Min tanke jag får är att jag skulle vilja slå honom av ilska. Tanken är ok. Handlingen att jag gör det blir ett uttryck för det jag tänker. 

Min andra tanke kan sedan bli att jag gör det eller att jag låter bli. Gör jag det får jag ur min ilska men det kan få andra konsekvenser, ont i handen och han kanske slår tillbaka. Låter jag bli får det andra konsekvenser som att jag behöver hitta på ett annat sätt att få ut ilskan som att t.ex. skrika högt eller slå på något dött ting. 

Handlingen är den som skapat konsekvenser för mig p g a mitt tänk. Ändrar jag tanken ändras handlingen. Att inte agera alls på en ilska och istället hålla den innom mig är också en handling född i en tanke som får konsekvenser för mig. 

Förändring handlar om att jag accepterar mig som jag är och i det som sker men genom att förändra mina tankar påverka jag vilka handlingar jag gör.

Agera handlar också om att döma mig själv. 

Jag accepterar det som sker i mig. Ur det växer en handling. Handlingen bär min konsekvens. Arbetet med mig själv sker i mitt intellekt som påverkar mina känslor. Allt detta skapar mig. 

Acceptera du dina tankar och känslor utan att alltid agera? Kan du se skillnaden på när du agerar och inte. 

Nytt liv

Oavsett om jag tar hand om mig eller inte kommer livet att ha sin gång, jorden att snurra, solen att gå upp, hjärtan som slår, vatten som rinner, väder som skiftar, de som dör och de som föds. Livet fortsätter i någon skepnad med eller utan mig, på något sätt. Andra fyller sina liv med sådant som är viktigt för dem, bra eller dåligt. Jag fyller mitt liv med det jag tror är bra. De rörelser som sker är små små vingslag i universum. Knappt märkbara för mänskligheten i ett väldigt långt perspektiv. En del av något mycket stort. 

Jag är universum, universum är en del av mig eller inte. 

När jag får perspektiv på allt detta och ser att mitt liv inte är viktigare än någon annans och någon annans liv inte är viktigare än mitt då inser jag både min storhet och min litenhet. 

Min inre värld är skapad av mig den yttre på ett helt annat sätt. Min inre kan jag definitivt påverka.

Jag är tacksam för det lilla och jag är tacksam för det stora. Att få vara med på denna världens resa. 

Kärlek är min lycka i mig kärlek är världens lycka. 

På detta sätt överlever vi alla dagen även fast morgondagen är oviss för oss alla. 

Kan du se dig själv i ett sammanhang och att du är en liten del av något med samma värde som alla andra? 

Självbekräftelse

Ganska tidigt sysslade jag med självbekräftelse. Jag har minnen som drar sig bort mot när jag var 4-6 år. Jag fann något som fick mig att må bra och som gav en god känsla i mig.

Detta har sedan följ med mig på resan. Tidigt förstod jag att det var förbjudet och att det var något jag skulle klara av när jag var själv. Tekniken har varit olika men det har givit samma resultat. resultatet att jag mått bra och ersatt en känsla med en annan känsla.

Jag blev lugn och fick bort känslor av stress, att inte bli sedd och inte vara värd något. Det stärkte om bara för en stund min självkänsla. För en kort stund var det bara jag och i ruset som sköljde över mig var jag i en känsla av att vara, vara här och nu. Jag sökte mina stunder, ibland med stor besatthet.

Senare i livet förstod jag att detta handlade om något som jag också kunde göra tillsammans med andra.

Det blev en jakt att hitta möjligheter att känna denna känsla. Det det blev ett behov som behövde finna nya höjder för att jag skulle må lika bra.

När verkligheten pockade på och jag försökte finna samma känsla tillsammans med någon annan, överträffade ibland fantasin verkligheten. Jag blev successivt aldrig nöjd. Jag trodde att det hade med relationen att göra och att det var fel kvinna jag var tillsammans med. Jag bytte men tröttnade när bekräftelsekänslan försvann efter förälskelsen. Jag blev inte lika hög längre. Jakten på något mer avancerat ökade hela tiden.

Självbekräftelsen och själv-sexet använde jag som en drog för att bli bekräftad och för att få känslor som kunde döva andra känslor jag hade. Syftet med en relation var bl.a. att stilla detta. Syften som jag dolde även för mig själv.

Dejta, porrsurfande och självsex blev en jakt för att minska min känsla av att inte känna mig bekräftad och känslan av ensamhet. Jag fick en bekräftelse som tillfälligt tryckte ner mina negativa känslor om mig själv. Allt skapat av mig, allt upplevt av mig.

När jag förstår att jag har allt och att den enda som kan bekräfta mig är jag själv. När jag inser att allt som skett, har skett inne i mitt huvud där jag trott att det som jag tänkte och känt var skapat av mig. När jag accepterat att det är en gammal strategi och att det är brist på min egen självrespekt som för mig dit. När jag inser att min egen oärlighet skadar mig själv. När jag funnit att jag endast kan finna kärleken genom att finna den i mig. Då är jag fri.  

Har du i ditt liv haft strategier som gjort att du dövar vissa känslor med andra för att må bra? Har det inneburit att du fastnat i dessa beteenden och att det fått konsekvenser i ditt eget kärleksliv? Eller har du funnit kärleken i dig själv?

Sorgen - i mig

Jag var förskonad länge från att någon i min omgivning avlidit. Jag tänkte som ung att jag inte var drabbad av det. Den typen av sorg hade då inte nått mig. Jag visste inte riktigt hur det skulle kännas att någon som var viktig för mig inte skulle finnas längre.

Inom loppet av några år skulle det bli annorlunda.

Mormor gick bort utan att jag fick besked om det, förrän efteråt. Min morfar gick bort några år senare och min mamma dog året efter. Senare i livet drabbades jag av att människor i min närhet dog och därmed försvann från mig.

Den sorg som jag kände inom mig kom aldrig ut. Jag blev praktisk och saklig. Jag tog hand om andra och ordnade för de som sörjde. Jag grät inte en gång. Jag kunde inte ens känna mig ledsen även fast jag visste att det någon stans där inne fanns en liten pojke som tyckte något helt annat. Den lilla pojken hade jag gömt långt där inne och bäddat inom honom noga för att inte känna vad han kände.

I mitt liv tidigare har jag inte haft kontakt med min djupaste sorg eller min sprudlande glädjen. På en skala 1 - 10 har jag befunnit mig någon stans mellan 4 - 7. Jag har inte vågat vara riktigt riktigt ledsen och övergiven och jag har inte tillåtit mig själv att känna riktigt stor glädje och kärlek. Dessa känslor har inte hälsat på mig eller jag har mer aldrig tillåtit dom.

Först när jag började arbeta med mig själv började jag få kontakt med mina känslor. Både känna och förstå vem jag egentligen var. Först då kom den naturliga ledsamheten och sorgen. Först då kunde jag känner stor tacksamhet och glädje. 

Jag vågade tidigare inte lita på mig själv och min omgivning att den där lyckan jag kände var tillåten och bestående. Jag vågade inte lita på att jag fick vara skör, ledsen, okontrollerad och arg. Vad skulle då hända? Risken jag skulle utsätta mig för var känslan av att bli hånad och känslan av utanförskap. Risken var att jag skulle tappa kontrollen. Den kontroll jag byggt upp för att överleva.

All den ilska, sorg, ledsamhet men också glädje, lycka och kärlek som inte fick utlopp samlade jag inom mig. Jag samlade och tryckte undan genom att göra istället för att bara vara. 

Idag är jag skör. Idag har jag lätt för att bli ledsen. Idag blir jag sällan arg, inte för att jag skulle behöva bli arg utan mer för att ilskan inte finns i mig. Ilskan var tidigare en stress och ett resultat av min bristande kontroll. Idag känner jag inte det behovet av kontroll. Idag behöver jag inte gömma det jag har i mig. Idag vågar jag visa min kärlek till mig genom att vara skör. Idag vågar jag möta andras skörhet med öppen famn. Jag tillåter vara mig och jag tillåter andra att vara som de är. Min sorgen kan jag möta med kärlek eftersom jag är kärlek.

Jag är fri.

Hur har sorgen nått dig? Tillåter du den att finnas i dig. Om du känner sorg, har det hänt att du fastnar i den och vet inte hur du ska ta dig ut?

Ångest

Har jag ångest handlar det om en kroppslig reaktion om fara eller hot. Oftast en form av kvarglömd rädsla. Är jag stressad, nervös och orolig ökar det möjligheten att ångesten uppstår.

Ångesten är ett resultat av att jag inte får ihop mitt liv. Oftast adderade händelser under lång tid som ej blivit upplösta. 

Ingen klarar av att dämma upp känslor i evigheter. Dammen kommer att brista och ibland kan det ta lång tid. Hur det brister visar det sig på olika sätt i kroppen. Ångest är ett sätt.

Ångest är min kropps reaktion på denna uppsamling. Kroppen kan inte ljuga. 

Ingen ska behöva leva med ångest men många gör det. Ångesten är ett bevis på att jag känner. Att ta bort den känsla genom att döva med piller minskar mina möjligheter till förändring. Ibland krävs det, under kort tid medicinsk hjälp för att få tillbaka normala nivåer i kroppen. Men aldrig utan att man samtidigt får samtalsterapeutiskt stöd. 

Ångest kan vara allt från kroppsliga reaktioner över oro för något till panikångest utan att jag själv riktigt veta varför. 

Ångesten har som oftast en möjlighet att lösas upp genom att skapa olika balanser i mig. Allt från andra handlingar och annat tänk. Förändringar som på ett strukturerat sätt försätter mig i andra känslor. Jag tror att jag saknar kontroll och gör allt för att undvika att det ska ske. Den handlingen kan bidrar till att det sker. 

När jag tar hand om mig och arbetar med mig själv genom att meditera, acceptera, rannsaka,  förlåta och gottgöra skapar jag en möjlighet att leva i nuet. I nuet finns ingen ångest. 

Har du ångest ibland och vet inte hur du ska ta dig därifrån? Eller du kanske har hittat en väg ut?

Missar målet

Jag duckar från min vilja till förändring om jag fortfarande tror att jag kan få vinster av mina karaktärsdrag. Då är jag inte beredd att ändra på mitt grundproblem utan petar i symtomen. Då mörkar jag väsentliga handlingar jag gjort. Då gömmer jag vissa minnen och är hemlig med visst men kan vara yvig och ärlig med oväsentligheter.

Då förändras inget och jag sitter kvar i mitt grundproblem som givit mig  symtom. 

Jag kan se att det även finns risker med att hitta egna förklaringsmodeller eller "diagnoser" då de riskerar att dölja mitt eget ansvar för min situation. 

Alla inkl mig själv vill självklart inte ge upp, vill inte avslöja, vill inte erkänna och släppa den kontrollen och den sanning som vi hållit fast vid så länge. Det är naturligt. Det innebär ju att vi hållit fast vid en lögn eller något som inte varit sant. 

Därför letar vi överallt på andra ställen än där vi borde hitta problemet. Vi identifierar oss med andra med liknande symtom och tror att symtomen är förklaringen. Vi hittar på namn på symtomen och tillhör plötsligt en grupp. Vi är inte förlorade längre, vi är någon och får en identitet. 

Identifikationen sker då med andra som inte heller hittat lösningen på sitt problem. 

Jag tror ibland att vi på detta sätt kan begå ett stort misstag. Vi missar målet. Vi missar målet och lyfter helt bort vårt eget ansvar och vår egen roll. 

Omedvetet har du undanhållit väsentligheter eller tror du att du haft lösningen men känner trots detta ändå inte att du är en hel människa? 

Förbruka eller förvara

Idag är jag trött. Jag blir mer tillåtande och mina tankar snurrar inte som vanligt. Jag kan sitta och bara vara utan att stressa upp mig om att jag behöver göra för att jag ska har ro i kroppen. 

Jag är och det är ok. Vill jag göra gör jag men jag behöver inte och blir jag rastlös så märker jag det och tillåter den känslan utan att ta bort den känslan. 

Om andra gör är det deras beslut om jag låter bli är det mitt beslut. 

I mig är alla känslor tillåtna och jag är stolt att få känna alla de känslor som jag har även fast vissa till en början känns som jag vill ta bort. 

När jag tillåter alla känslor och lyssnar varför jag har dessa ökar min chans att komma ur de obehagliga känslorna. När jag fastnar i en känsla handlar det om att jag inte tillåtit alla mina känslor att leva ut,  jag fastnar i något som får mig att självömka i irritation, sorg och bitterhet. 

All form av förnekande i mig försätter mig i ett sämre tillstånd. Jag väljer då att lagra min känsla inne i mig istället för att acceptera och få ut min känsla. Känslor är inte gjorda för att lagras. Känslor är gjorda att förbrukas och skapas på nytt. Om och om igen. Som vatten som rinner i en fors. Vatten som står still blir gammalt och dåligt medan vatten i rörelse tillför vattnet nytt syre och gör det fullt av hälsa. 

Hur gör du med dina känslor?

Mina skal

Långt där inne i mitt inre. Långt inne i mitt inre finns något som är fyllt av kärlek. Avund, ilska, skuld och skam är inte välkommen där. Där är jag ödmjuk och förstående. Där är jag lyssnande och stödjande. Där ger jag utan att förväntas få. Där känner jag mig i full balans i mina tankar, känslor och de handlingar jag gör. Där behöver jag inte få bli bekräftad utifrån. Där strålar min kärlek till mig och till andra varje sekund. Där finns det inte utrymme för dömande. Där finns ett jag i centrum utan att vara självisk. Där är jag skör.

Under alla mina skal finns allt detta. Ibland vågar jag visa upp mitt allra innersta. Varje skal är borttaget från denna lök. Ibland skyddar jag mig med mina skal. Ibland med bara några få skal, ibland med för många skal. Ibland har skalen varit väldigt många, så många så att andra inte alls haft möjlighet att se mig. Det de andra såg var någon annan. Denna någon kände jag inte från början men jag vande mig vid honom. Han var inte jag men han fanns där ändå.

Under alla mina skal vill jag möta andra både de som har alla sina skal kvar men också de som vågat avlägsna en del eller kanske avlägsnat alla sina skal. 

Ibland vågar jag inte möta mig själv, då blir det svårt. Då är jag i mitt inre men vill för ett tag vara mitt yttre. Rädd, arg, ledsen, skör, förälskad, kontrollerande.

I mig är jag alltid precis lika rik, vacker och fin som alla andra. I mitt yttre jämför jag mig och tror något annat.

När jag vågar ta bort så många skal som jag någonsin kan möter du mitt genuina jag.

Hur är det med dina skal?

Hindrar min egen framgång

Jag trodde på någon annan. I den lögnen levde jag . I den lögnen verkade jag. I den lögnen lät jag andra förstå att det var jag. I den lögnen handlade jag. I den lögnen lade jag mina strategier. I den lögnen fattade min omgivning ingenting. 

Mina känslor hade cementerat en lögn som om den var sann. Den präglade hela mitt liv. I den lögnen var det inte meningen att jag skulle lyckas eftersom min sanning var en annan.

Det var inte meningen att jag skulle få det bästa, den snyggaste, bli rik, kunna känna glädje, vara intelligent, smart, snygg, klok. Ha det bästa för att jag var den bästa, värd allt. Så var inte min sanning. 

Jag tog det jag fick och fick jag inte det så tog jag det ingen annan ville ha. Jag nöjde mig med något eller inget alls. Även det var ok. 

Bara jag fattade min strategi. Ingen annan. Jag bar på en lögn som var min sanning. Min verklighet. 

Jag hade lärt mig att " I was not worth it!"

Min sanning hindrade mig att lyckas. Min sanning gjorde att jag snubblade innan målsnöret eller missade mina lopp helt. 

Min sanning gjorde att jag skapade mitt kaos som bevis på att jag inte kunde lyckas. 

Visst hade jag framgång på flera plan, utifrån sett.  Men fick jag framgång hittade jag ett sätt att förändra det till ett misslyckande eller att jag inte kunde behålla det jag hade.

Jag trodde inte på mig själv, vem i min omgivning hade anledning att tro något annat?

När, ja när skulle alla andra komma på att jag var en lögn ett fejk som inget kunde och inget var värd? Den rädslan drog mig känslomässigt till misslyckandet.

Jag hindrade min egen framgång så jag inte tillverkade en ny lögn. Min sanning var ju inte att jag var värd.

Idag har jag intellektuellt fattat att jag levt i min egen lögn. Känslomässigt förstått att jag är värd att älskas inte minst och kanske främst av mig själv.

Hur är det för dig. Har du fastnat i en lögn som någon annan gjort till en sanning för dig och som du sedan valt att tro på?

Sann i handling och tanke

När jag är sann i det jag gör och det jag tänker kan inget besegra mig. 

Jag är närvarande i mig själv och jag skyddar inte mina lögner. Jag behöver inte vara rädd för att bli avslöjad. Jag behöver inte känna skam. Jag behöver inte känna skuld. Jag behöver inte känna ilska. jag behöver inte känna hämnd. 

Att vara sann är avgörande. Sann mot mig och sann mot andra. Sann i mina tankar och sann i mina handlingar. När jag är sann är jag i balans och mina känslor ha chans att leva i samklang med mina tankar och mina handlingar.

Att vara osann innebär att jag inte visar den jag är. Att vara osann innebär att jag skyddar en osanning med en annan osanning för att skydda mig.

Att vara osann innebär att komma i konflikt med mina känslor och mina värderingar.

Att vara osann får mig innesluten. Att vara osann får mig arg. Att vara osann får mig att göra konstiga saker. Att vara osann får andra att tveka om min sanning. Att vara osann får andra att tveka om mig.

När jag är sann i tanke och handling har mina känslor en chans att röra sig i ett hav av bomull och visa upp hela sin prakt. Varje känsla är tillåten eftersom jag i grunden är fylld av kärlek.

Är du sann eller har du hittat sätt att tänja på detta?

Jag är- har ett syfte

Så som jag är i mitt sätt och gör har alltid ett syfte. Det finns inte bara där utan anledning. 

Stressad, dåligt lokalsinne, arg, ledsen, glad, envis, kontrollerande, pedant, social, flirtig, hjälpsam, träningsintensiv, städar mycket, engagerad i en massa projekt, trevlig, svartsjuk osv. Alla dessa egenskaper finns där för att jag tidigt lärt mig något som var en lösning på något annat. Jag råkade ut för något eller trodde på någon annans sanning som sedan styrde mina handlingar påverkat av mina känslor och tankar. 

Jag slutade lita på mig själv.

För att få tillbaka den tilliten skapade jag beteende för att mildra och återfå det jag förlorat.

Denna förlust skapade min försämrade självkänsla och att jag slutade lita på mig själv. 

Trots att jag redan från början förstod att jag hade allt slutade jag att tro och litade på någon annan som jag trodde hade det jag saknade. 

För att behålla det lilla jag trodde jag hade eller få det jag saknade agerade jag på olika sätt. 

Agerandet var kanske rätt just då. 

Agerande som senare i livet, för den som stod utanför kunde uppfattas som helt obegripligt.

Jag lärde mig tidigt ett beteende som kanske just då var nödvändigt för att existera. Senare i livet saknade det helt relevans men jag fortsatte som om jag fortfarande hade behovet och var utsatt. 

Det är som om jag var törstig när jag var liten och sedan den dagen jagar jag vatten för att släcka min törst även fast det finns vatten i överflöd. 

När jag inte litar på mig själv skapas beteenden som har sitt ursprung i en gammal tanke och känsla. Syftet är att att kompensera men leder oftast, om inte alltid till förlust i mitt inre.

När jag inte litar på att jag har lika mycket som alla andra, varken mer eller mindre påverkar det hel mitt beteendemönster. 

Om jag har svårt för att hitta i en stad säger jag att jag har dåligt lokalsinne. Detta gör mig kanske vimsig. Vad jag inte berättar är att jag egentligen inte litar på mig själv och detta i sin tur skapar ett beteende av att vara vimsig och desorienterad. Jag har tidigt trott på min egen eller någon annans gamla sanning.  

Har du beteenden som kanske härstammar från din uppväxt som skulle behöva ifrågasättas? 

Tryckkokare- skapade ett beroende

Ett helt liv har jag lagrat minnen, svek, sorg, ilska, orättvisor, självömkan, lögner, avundsjuka, frustration, saknad, utanförskap och oälskad.

Jag kan sätta namn på mycket som det sedan smittat av sig på. Sådant som väckt fram min ilska och frustration omkring andra saker och andra personer som egentligen inte alls har med min känsla att göra. Men ändå har de fått stå ut med den för att grundrädslan varit för stor för att släppas när den egentligen skulle ha släppts ut.

Jag hade byggt upp mitt liv med en tryckkokare i mig som behövde pysa ut och som pös ut i känslor på en helt annan plats i ett helt annat sammanhang. Kraftfullt och fullt av direkta känslor i sex, kärlek, bekräftelse. Rena urladdningar för att överleva.

Nej jag såg det verkligen inte så då men kan, när jag betraktar det idag, se hur det egentligen var. Behovet av att ge uttryck för känslor var där men de fick ta en helt annan form.

Det gjorde mig till, det jag senare förstod, den sexmissbrukare och den bekräftelse och känslomissbrukare jag då blivit. Jag drogade känslor.Det fanns ingen hejd på det. Till varje pris ville jag komma i ett sammanhang och det sammanhanget var det oftast kvinnor det handlade om. I unga år lärde jag mig att där fanns det gott om känslor att bekräfta och uppleva. Jag hade funnit min drogbutik.

Vill påstå att sedan min tonår har det varit ett fokus att fina kvinnor komma i deras sammanhang och att erövra och få urladdningar. Tanka känslor av bekräftelse i mig. Bekräftelser som jag saknat i min barndom men som jag nu otörstigt försökte att släcka. Släcka utan det minsta resultat.

Detta beroende blev min död av mitt gamla jag. Många sätt och knep hade jag för att förnedra mig i min jakt. Allt resulterade i dåliga relationer, svek, lögn och att jag skadade andra.

Jag fann givetvis många andra sätt att bekräfta mig i mitt yrkesliv och i andra sammanhang men här blev det avgörande och också början till nått annat.

Hur ser din tryckkokare ut och vad har den fått för konsekvenser?

Mogen

En frukt som jag plockar för tidigt når aldrig sin fulla mognad. Jag plockar frukten när den är mogen. Om jag plockar för tidigt får jag vänta tills den exakta tidpunkt inträffar när jag kan äta den. Då har den full smak, doft och känslighet. Den har tagit till sig alla mineraler, hormoner, vitaminer och färg.

Förändringsarbete är det samma.

Jag är beredd till förändring när jag är mogen till förändring. Tidigare är det bortkastad tid. 

Det är därför processen är så viktigt. Jag kan aldrig forsera en förändring eftersom jag inte får med både känsla och tanke i mitt förändringsarbete. 

Mycket av samtal och samtalsterapi handlar därför om att både intellektuellt (tanken) och känslomässigt få mig att bli mogen i mitt beslut till en förändring. 

När jag är mogen sker förändringen i land utan att du märker det. Det bara sker eftersom du har känslan med dig. 

Har du inte känslan med dig utan bara tanken kommer känslan alltid att vinna. 

Ta hand om din process och var tacksam för att den finns där. Den hjälper dig att komma fram till ett beslut som du också klarar av att genomföra. 

Kan du se skillnaden i resultatet när du enbart har intellektet med dig och när du också har dina känslor med dig? 

Avundsjuk- missunnsamhet

Fick tag i en känslan i går- avundsjuk missunnsamhet. Jag märkte det för jag beklagade mig hur andra var, hade och gjorde. Jag blev kritisk. 

Varför det? 

Någon hade något jag trodde jag saknade. Något som jag ville ha. Istället för att uppskatta och vara glad för det som andra hade och upplevde så blev jag kritisk.

Jag tittade utanför mig själv och självömkade. Det är ok att det sker men där vill jag inte vara. Det får konsekvenser. Jag är tacksam att jag fick grepp om det i min reflektion.

Allt som finns har jag redan och det är när jag tvekar min missunnsamhet och avundsjuka gör sig påmind. 

Jag vill glädjas åt vad andra har för jag har det med. 

Blir du avundsjuk och missunnsam ibland? Hur hanterar du det?

Bli fri- uppföljning

Även fast jag gjort allt och har mina rutiner blir det ibland fel. Det dyker upp nya saker som jag inte har koll på och så ramlar jag tillbaka. Resan åter är inte så lång eftersom jag tar tag i det, men det sker.

Jag påminner mig ibland att jag ligger bara ett steg före de jag hjälper. Om jag inte gör mitt så kommer det bli som med fysisk träning att det leda till en tillbaka gång. Jag är som alla andra, fantastisk men jag är också som alla andra mänsklig. Jag är en människa med två ben och gör mina misstag och felsteg. Jag ser det men jag dömer mig inte men jag ser att det som sker. Det bara är så. 

Om jag inte gör det jag ska och vill göra kommer jag i slutet att skada andra under väg och det innebär att jag också kommer att skada mig själv. 

Jag gör det jag ska för min skull för att bli mitt genuina jag. Jag gör det för att jag älskar den jag är med alla mina möjligheter och brister. 

En dag i taget. 

Kan du se att även du är en människa med möjligheter och brister som gör fel men ändå till 110 % är värd att bli älskad av dig själv och andra? 

Bli fri - erkänna

Erkänna behöver ett speciellt kapitel även fast jag tidigare talat om att jag ska se min del i det som sker och vikten av det.

Allt kommer tillbaka till mig själv. Jag kan ägna åratal med att beklaga mig över andra och allt det livet "drabbat mig". Jag steg in i livet och det är jag som tar varje steg i mitt liv. Jag kommer också själv att gå ur mitt liv. Jag gör val som leder mig till denna punkt jag befinner mig vid i varje stund. 

Jag accepterar det som skett. Jag förlåter andra för det de gjort mot mig och jag förlåter mig själv för det jag gjort andra och mig själv.

I erkännandet ligger att jag erkänner att jag bidragit till att mitt liv ser ut som det gör. Jag erkänner att jag har min del och den delen har jag förvaltat på det sätt som givit mig det resultat det är just i den stund jag tittar på mig själv.

- Jag erkänner att jag har ett problem.
- Jag erkänner att jag inte kan lösa mitt problem själv utan behöver hjälp. Kapitulationen. 
- Jag erkänner att jag är problemet i mitt liv.Jag var där.
- Jag erkänner allt det jag gjort andra.

Det var inte jag. Det var hon också. Det var myndighetens fel. Jag hade otur. Hur skulle jag kunna veta att han var en sådan skit? Mina föräldrar har jag inte valt. Jag blev mobbad hur skulle jag gjort menar du? Jag är drabbad. Jag är förföljd. Hur i helsike kan det vara mitt fel som jag dessutom ska erkänna att det är? 

Jag behöver ett erkännande för att fatta att det handlar om mig. Erkänna att jag var där och att jag inte kan skylla på någon eller något. Jag var där. Hela mitt liv var jag där och är fortfarande här. Jag gör mina val och jag väljer att ta saker på mitt sätt. Agera, värdera, vara eller inte vara.

Jag erkänner det jag gjort mig själv och jag erkänner det jag gjort andra. Det var jag hur mycket jag än skäms och känner skulden komma krypande så ska erkännandet fram. Jag gjorde det. 

När jag erkänner har jag en tydlig plattform att stå på som kan få mig därifrån. Nu vet jag vad jag har gjort, ingen tvekan. Inga undanflykter det var jag. 

Nu när jag erkänt och gjort det till mitt börjar växandet mot att bli fri. Nu har jag något att utgå ifrån som jag äger styrförmågan i fullt och fast. Jag kan ta mig därifrån. 

Behöver du göra erkännande? Om du ska göra det så var noga. Våga möt smärtan och sorgen i det för det finns inne i dig.

Bli fri- bibehålla

Jag är fri.

För att fortsätta vara fri behöver jag på samma sätt som när jag tränar på ett gym, bibehålla det jag tränat upp för att inte falla tillbaka i mina egna gamla spår. Jag behöver bibehålla konsekvenserna av min insikter. Handla varje dag så att jag fortsätter vara mitt genuina jag utan rädslor som hänger sig kvar och en fortsatt förmåga att leva här och nu och vara närvarande. Det är ju ingen mening att banta om jag sedan inte tagit lärdom av hur jag gick ner i vikt och i stället fortsätter med mitt gamla synsätt på hur jag konsumerade. Jag behöver påminna mig varje dag om vad jag lärt och vad jag behöver göra för att vara kvar i det läget. Om jag inte gör det kommer jag att falla tillbaka till något gammalt och invant utan tvekan. 

Vad gör jag då för att bibehålla mitt nya läge? 

Allt är givetvis styrt av mina insikter och de handlingar jag gjort för att förändra till de jag vill förändra till. Allt har däremot samma grund.

Träna regelbundet och gärna varje dag. 

Jag använder mig av de olika verktyg jag hittat eller fått som hjälper just mig i mina till korta kommande. 

Jag ställer mig frågan: Är det här bra för mig? Stärker det mitt gamla jag eller mitt nya jag?

Jag mediterar för att vara närvarande här och nu varje dag. Gärna morgon och kväll. 

Jag bestämmer mig redan på morgonen vilket känsloläge jag vill ha under dagen.

Jag skrivet dagbok och reflektera över dagen. 

- Skriver ner vad jag är tacksam för varje dag.

- Skriver ned vad jag lärt mig varje dag.

- Skriver ned vilka utmaningar jag haft och vad som då hände, varje dag. 

Dömer aldrig mig.

Jag påminner mig att jag som alla andra gör så gott jag kan. 

Jag är fantastisk och har allt redan från början precis som alla andra.

En dag i taget är jag mitt bästa jag. 

Stöter jag på problem som jag själv inte har lösningen på, accepterar jag det och vågar be om hjälp.

Så bibehåller jag mitt nyvunna genuina jag. 

Jag är fri och jag fortsätter att vara fri. 

Behöver du en rutin för att bibehålla ditt nya läge eller har du redan funnit din rutin? 

Bli fri- är fri

När jag valt att titta på mig själv och bli medveten om vem jag är och vem jag vill vara. När jag känner kärleken i mig och fått mina gamla rädslor att blekna eller helt försvinna. När jag tillåter mig att känna den fysiska känslan som tar tag i min kropp som ilska, rädsla, sorg, pirr, rysning, hopkrupenhet, kärlek osv,  ja då lever jag. När jag tillåter att känna men inte fastnar i det jag känner. När jag ger uttryck och står upp för det som är jag. När jag känner i minsta atom att jag är jag och genuin. När jag är medveten om mina karaktärer och när de visare sig vet att ta hand om dessa och använder dessa på ett kärleksfullt sätt. När jag ser mina gamla filmer och vet precis var jag sorterat in dessa. När jag inte längre påverkas av mitt förflutna. När jag inte befinner mig i framtiden. När jag är är precis här och nu. När jag tillåter mig att ha känslor men inte är mina känslor. När jag accepterar att jag gör mina handlingar men inte är mina handlingar. När jag tillåter att ha mina tankar men inte är mina tankar. När jag är jag och du är du och vi är vi. När allt jag ser är kärlek. När jag förstår att acceptera det jag inte kan förändra och mod att förändra det jag kan och förstå skillnaden. När jag lärt mig att leva en dag i taget. 

Då är jag fri. 

Känner du dig fri?

Bli fri- tjäna andra

Jag har erkänt att det handlar om mig. Jag har förlåtit andra och mig själv. Jag har bett om hjälp. Jag har rannsakat allt jag gjort även det jag gjort mot andra. Jag har gottgjort de jag skadat.

Men räcker det inte nu? 

Jag väljer själv så klart. Att ändra beteende och vanor tar tid, särskilt när vårt ego är den vi tar matchen med. Många kan tycka det är strängt och hårt och det är det men vi väljer alltid själva. Vi vet när vi behöver ta denna smala väg och struktur och när vi kanske väljer en mer bred snäll väg. 

I grunden handlar det om att bli sann mig själv och att mina tankar och handlingar är sanna och fylld av kärlek till mig och min omgivning. Fri från rädslor och fylld av kärlek. Ibland sägs det att vår ilska och våra rädslor är för oss som har brist på kärlek.

När jag gottgjort kvarstår att jag behöver tjäna och ge till andra det jag fått själv. Jag äger en gåva där jag själv hittat en väg ut. Att tjäna är att utan egen vinning ge till andra. Att osjälviskt ge till andra. Handlingen är viktig för andra men också viktig för mig själva. Viktigt att göra avsteg från mina tidigare själviska handlingar och lära om- Lära om och förstå att det är en gåva att ge. Att förstå att jag redan från början hade allt i överflöd men levt i en tro att jag behövde kämpa för att få det jag saknade.

Behöver du komma till ett läge där du ägnar en del av din tid i livet att osjälviskt ge till andra?