Hur definierar jag mig

Vem är jag? Vad är det som gör jag till jag? Är det vad jag tror andra förväntar sig av mig? Är det vad jag vill att andra ska tro om mig? Är det den jag är i mina känslor och tankar just i stunden? Är jag känslan av mig? Är jag tanken av mig? Är jag det jag gör? 

Min identifikation av mig är något jag själv skapar. Ingen annan. Andra kan ha uppfattningar om vem jag är utifrån deras egen verklighetsbild men med säkerhet vet jag att det är inte jag. Enbart deras bild av mig. Vad andra tucker, tänker och känner är inte jag. Den enda jag är, är den bild jag skapar själv. 

Är min bild sann? 

Självklart! Vilken bild jag för stunden skapa är sann just då. Men om det är mitt genuina jag är inte säkert. 

Mitt genuina jag är jag i balans där jag inte är mina tankar, mina känslor eller mina handlingar. Mitt genuina jag är jag där jag lever i detta nu, i denna stund. Mitt genuina jag är jag där min historia inte väcker upp nya gamla känslor och gamla tankar. Mitt genuina jag är jag där oro för framtiden eller flykten: "- Sen ska jag..." finns. 

Jag definierar mig som jag som en del av universum som behövs och har sin plats. Jag definierar mig som jag där jag känner full kärlek till mig.

Jag finns därför är jag. Jag är och det räcker. Jag är den jag är och det gör mig glad. Jag lär mig varje dag att finna nya delar av mig, en upptäckt som fortsätter till slutet av mitt liv att definiera mig. 

Tack för att jag finns och att jag är just den jag är just nu. 

Hur definierar du dig?

Välkommen mina handlingar

Mina handlingar är mitt ansikte utåt. Handlingar som vad jag gör, vad jag säger, hur jag klär mig, vem jag är med osv. De val jag gör som andra kan se är mina handlingar. De andra valen är mina tanka och känslor. 

Mina handlingar präglar mig. Ibland tror jag att jag är mina handlingar. Det jag gör blir jag. Detta ställer stora krav på mig och ökar min stressnivå. När det jag gör identifierar mig blir det fyllt av risk att göra fel. Jag gör och jag blir bekräftad. Gör jag fel blir jag negativt bekräftad. Ibland kan göra fel också bli en positiv bekräftelse om jag är svältfödd på de direkta positiva bekräftelserna.

Handlingarna ställer krav på mig att jag ska leverera eftersom jag på det sättet väljer att bekräfta att jag existerar.

Mina handlingar skapar en omkrets runt mig av människor som gillar mina handlingar. Jag bekräftar i mina handlingar det de vill ha och därför finns de i min närhet. Det behöver definitivt inte vara på detta sättet men det kan vara så. Omger jag mig med människor som tycker om mina handlingar och det är en viktig anledning för att de finns i min omgivning så är relationen beroende på mina handlingar.

Om jag ändrar mitt beteende, mina handlingar och mitt sätt att vara som min omgivning inte vill ha, och det är mina handlingar som varit viktiga för deras relation till mig, finns risk att dessa relationer upphör. Situationer där detta kan bli aktuellt är om jag arbetar med mig själv och mina insikter, mina nya mål och därmed mina nya handlingar och detta inte passar min gamla relationer. Det kan definitivt också vara så att de inte heller passar mig. Bli inte förvånad om du i ditt arbete med dig själv under en period kommer att bli mer ensam. Ha tillit till att nya relationer kommer att flyta till igen men utifrån en annan grund.

Välkommen mina handlingar, jag ska förvalta er på ett sätt som gör att jag ser inåt men agerar utåt. Mina handlingar ska stå i nära relation med min uppfattning om mig själv genom mina tankar och mina känslor.

Hur identifierar du dig? Är dina handlingar en del av din identitet?

Jag behöver blanda

Jag har möjlighet att ha alla tankar och alla känslor i mig i det liv jag lever. Jag har allt. Jag behöver inget mer. Det är när jag tror att jag inte har allt jag gör det svårt för mig själva. Jag börjar leta utanför mig själva för att finna det jag tror jag saknar. 

Jag var under många år ute och letade, allt för många år. Jag letade och letade bl a efter det jag anklagat mina föräldrar för att inte ha givit mig. 

Jag har varit en kille som tänkt och tänkt och tänkt. Skallen har varit full av tankar. Tankarna har döljt de känslor jag haft. Döljt min smärta. Tankarna har fyllt mitt liv  tillsammans med mina handlingar. Handlingarna återkommer jag om framöver.

Men det kan vara precis tvärt om. Det inre livet kan vara fyllt av en massa känslor. Känslorna bara är där och spelar ut hela sitt register. De sköljer över alla breddar. Det blir för mycket. 

När känslorna flödar behöver jag blanda in mer tankar så att det blir ljumet och tvärt om. Hitta balans och jämvikt. Fråga mig själv vad står denna känsla för, är det sant, är det rimligt, vad är det jag känner och varför? 

Jag välkomnar alla mina tankar på samma sätt som jag välkomnar alla mina känslor.  Jag blandar upp det tillsammans    för att skapar min balans.

För mycket av något skapar mitt inre kaos. Jag skapar en möjlighet att ha tillgång till både mina tankar och mina känslor men jag väljer själv att blanda rätt. 

Hur gör du? Vad har du för mycket av och behöver du blanda upp? Kanske vill du ibland ha för mycket av något? Hur ser du på det? 

Välkommen alla känslor

Hur många känslor finns det i världen och hur många känslor har jag tillgång till? Kan jag känna full kärlek? Kan jag känna full sorg och förtvivlan? Kan glädjen i min kropp leva ut totalt okontrollerat? Kan min förtvivlan för ett tag få tappa fotfäste? Hur är mina känslor i mitt normalläge? 

Har jag tillgång till hela mitt register. Tillåter jag att vara i mina känslor? Kan jag släppa kontrollen över mina känslor? 

Eller är det så att jag flödar för mycket i vissa känslor men stänger in andra? Vad tillåter jag mig? Använder jag vissa känslor som ersättare för andra känslor som jag inte vågar gå in i? Har jag min egen känsla av vad t.ex kärlek och tillit är? 

Känslor är ibland inte känslor. Ibland är känslor min tänkta bild av vad känslor är. Jag lärde mig tidigt att skapa min egen bild av känslor, jag tänkte känslor. Jag skapade en bild av hur jag intellektuellt trodde en känsla var och använde den utifrån min tanke. Jag tog över hur jag sett andra göra. Det är lite samma som att lära sig läsa och tal men inte förstå vad orden betyder. Utåt sätt verkar det korrekt men i mig själv saknade jag kontakt med vad känslan innebar och hur den egentligen skulle kännas. 

Jag saknade närvaro i mig själv. Jag var inte förankrad i känslan men hade ett skal som speglade en känsla. 

Det blev tydligt för mig hur jag levt i en tro att finna kärleken utifrån en fantasibild, en jakt på ett skal, ett ideal som inte fanns utan istället min föreställning om att den skulle finnas. Vad jag missat var djupet och innebörden av vad det innebär. Det har varit utsidan som talat om insidan. Rastlöst sökande efter kärleken på helt fel plats. Kärlek var, trodde jag, min bekräftelse jag ville spegla inte villkorslös närvaro i relation med någon annan. Klart jag blev rastlös då bekräftelsen sakta sinade. Jag saknade grunden i mig själv och därmed missade jag målet. Syftet var  fel. Mitt mål var fel. Jag spelade på fel spelplan på fel ort i fel land med fel motspelare. 

När jag skriver detta kan jag känna en sorg för tid jag förlorat men också en tacksamhet för att jag vågade se mig själv och mina brister. Tacksamhet att jag fått tag på den inre kärleken till mig själv. Att jag kan se att jag känner stor kärlek till  den jag blivit och tillåter mig vara idag. Alla behöver inte älska mig. Det finns i världen däremot minst en som älska just mig och det är jag. Det stärker mig att tro att det även finns fler. 

Hur många känslor finns det i världen? 

Hur många de än är, välkommen! 

Jag innehåller sanningen

Vad händer när jag inte är fullt ärlig mot andra och mot mig själv? Hur påverkar det mig? Hur påverkar det andra? Tillit? Min egen känsla? Stress? Osäkerhet? Förtroende? Rädslor? Ilska? Min egen saklighet? Min neutralitet? Mina syften? 

Vet jag att jag bär på osanning vet jag också att jag inte är genuin. Vet jag att jag bär på osanning styrs jag i felaktig riktning och jag styr andra med fel avsikter. Det känns i min kropp och jag är övertygad om att det syns utanpå. Jag är transparent. Det skapas en känsla i andra som väcker undran, oro och obalans. 

Min oärlighet stör mig och stör andras närvaro i sig själv. Jag skapar osäkerhet i mig och osäkerhet i andra. 

Jag behöver själv bli klar med mina syften  och avsikter med det jag gör och den jag är. Jag behöver nå min egen kärna. Allt,  som det allra minsta blir en tvekar i min genuinitet, kommer för eller senare att blottas. Vare sekund jag lutar mig tillbaka i en falsk avsikt, ett falskt syfte eller för mig eller någon annan bakom ljuset kommer jag att hamna fel. I det stora som det lilla. Det kommer att styra fel och det kommer att innebära att minst jag själv, garanterat kommer att få betala för det och definitivt någon till, sannolikt  fler.  

Jag lever alltid i ett sammanhang och jag kommer alltid att påverka detta sammanhang med mina handlingar. Jag ska inte heller aldrig tro något annat. 

När jag leder mig fel är snabbaste och enklaste vägen tillbaka att ta tag i det direkt. Andra tankar leder mig alltid fel och förvärrar. Åker jag fel är vägen tillbaka lika långt som jag åkt. Hur många gånger har jag inte sett mig själv skjuta mina fel framför mig till lämplig tidpunkt. Det har alltid lett mig fel. 

Osanningar får konsekvens. Sanningar mildrar. 

När jag lever med min hemliga agenda leder jag andra fel i sina beslut. 

Hur hanterar du din egen osanning mot dig själv och andra? Hur gjorde du för att ta dig därifrån? Är du helt fri idag? 

En förförisk situation

När jag arbetar med mig själv kommer jag från något och vill komma till något annat. Jag rör mig i en riktning jag vill röra mig för att komma till ett mål som skiljer sig ifrån den punkt jag startade. 

Jag är vaken, nyfiken, öppen, ärlig och villig. Jag är rädd men jag för mig framåt om jag tror på det. 

Under min väg ändrar jag mina strategier, blir medveten om min person, accepterar, förlåter och får kontakt med mina tankar, känslor och handlingar i en bra balans. Allt bärs av mina insikter och min förmåga att umgås med mitt jag och mitt ego. 

Som jag tidigare sagt får mitt ego samma insikter som mitt jag. Därför behöver jag vara vaksam. 

Om jag sedan är nöjd, slutar att följa upp mig själv och fortsätta träna är risken stor att jag faller tillbaka. Fallet kan gå mycket sakta och obemärkt men jag faller tillbaka. 

Om jag inte grundat tillräcklig från början i min rannsakan och mitt accepterande, faller jag tillbaka. 

Om jag låter mig smickras av mina insiktsfulla framgångar utan eftertanke faller jag tillbaka. 

Om jag inte uppdaterar mig i mina destruktiva karaktärsdrag och den nya version jag bär på faller jag tillbaka. 

Om jag inte är uppmärksam och systematisk finns risk att jag faller tillbaka till mitt tidigare jag men i en uppdaterad version. Ett ego version 7.5.2.

Jag är då inlåst i ett hörn och svårare att knuffa åt sidan och föras framåt. 

Hur uppmärksam är du i ditt tillfrisknande? 

Göra gott

I mitt eget läkande eller om du så vill, i mitt helande, göra mig hel ligger befrielsen. Att frigöra mig från allt som trycker mig i min historia. 

Utan befrielse innebär att jag lagrar och lagrar och lagrar inom mig och får aldrig ut det. Det blir då som en cancer och behöver komma ur min kropp. Så länge det är i min kropp växer det och skadar annat i mig. Det skadar hur jag mår. Det skadar vad jag vill tänka. Det skadar mina känslor. Det skadar mina beteenden. Precis som cancern kan göra, förgör det mig. 

Den slutliga befrielsen ligger i frigörelsen att göra gott. Acceptera det som hänt, se min del och göra gott den delen.

Under min livstid har jag bl.a. skadat andra och det som skadas behöver lagas. Utan reparation blir jag halv och svårt att använda. 

Reparationer ligger i att slutligen göra gott allt jag gjort fel. 

Göra gott innebär att erkänna min del och i mötet tala om det som hände och vad jag gjorde som var fel. 

Skulle jag skada någon annan med mitt läkande så låter jag bli annars behöver jag göra gott till alla. 

Den andra kan acceptera det eller inte, det är inte det viktigaste. Det viktigaste är att jag tagit ansvar för min del och gjort gott. Det är min reparation. 

Hur gör du för att läka och reparera dig själv? 

Jag förvärrar det

När skammen och skulden förvärrar en redan svår situation.

Mina tidigare strategier gör mig påminda ibland i nutid. Idag en blek pust jämfört med för ett antal år sedan. 

Jag sköt på saker framför mig som var obehagliga, sådant som kanske inte kunde upplevas som obehagliga för andra men för mig. Jag sköt det framåt till det nästan var för sent och t o m för sent. Rädslan låg i konsekvenserna av mitt besked eller resultatet av det jag skulle göra. Få ett avvisande, inte bli älskad och utanförskap. 

Konsekvenserna av mitt agerande och som jag försökte förhindra genom att skjuta det framför mig blev just det jag var rädd för, avvisande, inte bli älskad och utanförskap. Bara det faktum att jag undanhöll gjorde andra besvikna och inte älskade och prioriterade. Fegt, men just då klarade jag inte att göra på annat sätt och jag fick ta alla konsekvenserna. 

Jag kan se att jag ibland även idag har spår av dessa tendenser. Men som väl är så har jag lärt mig något genom att jag tar tag i det i tid. Genom att vara ärlig med mina brister gör jag också både mig och min omgivning medveten om det. Idag tar det sig ofta uttryck att jag skjuter på saker som jag enbart själv drabbas av och konsekvenserna är mina egna. Oftast ser jag det i tid och gör det jag ska göra och kan sedan känna lättnad och befrielse av att ha tagit tag i det. 

Hur gör du och vad får det för konsekvenser för dig? Kanske har du andra hang-ups?

Skillnad

För att toppar ska vara möjliga krävs dalar. Utan vatten ingen torka. Ingen skit om det inte kan vara rent. Ingen glädje utan sorg. Ingen lycka utan olycka. 

Motsatserna finns där och jag behöver förstå att det är en del av mitt liv. Motsatser visar på skillnad. 

Det är när jag lever med en annan sanning jag gör det svårt för mig. 

Andra försöker utplåna skillnaden. Jag vet att jag söker skillnaden. Jag tror att jag inte vill ha den men jag söker för att känna. Det är i skillnaden jag känner kontrasten och blir berörd. Det är i skillnaden jag får livet. 

Förut sökte jag kaoset för jag var mer bekant med det kaos jag växt upp med. Jag var hemma även fast jag aldrig medvetet förstod det då. Idag söker jag skillnaden för att förstå, känna, bli berörd, känna tacksamhet och bli passionerad. Skillnaden griper tag i mig samtidigt som jag förstår och accepterar att det är en del av mitt liv oavsett om jag söker den eller inte. 

Ibland i livet upplever jag att det är mindre skillnad. Det kan t o m tråka ut mig. 

Ibland lurar jag mig att tro att jag är drabbad av allt negativt och glömmer det i mitt liv som är positivt. Det är i dessa stunder jag börjar tvivla. Skillnaden upplevs för stor. Det är då jag mer än andra gånger jämför mellan mig och andra och kan tycka det finns orättvisor. Det är i dessa stunder jag glömmer bort att jag är jag och andra är andra. Skillnaden finns inom mig även fast jag lättare kan se den gentemot andra. Det är i dessa stunder jag prövas. 

Den jämförelse som sker inom mig känns sund, den jämförelse som sker utanför mig själv har mitt ego konstruerat. 

Varje skillnad är min utmaning. Vissa skillnader söker jag andra är min prövning. Alla skillnader vill jag ha även fast jag i stunder tänker annorlunda. 

Hur tänker du? Är skillnaden en del av ditt liv som du accepterat eller något du sträva bort från?

Bli vän med mitt ego

Mitt ego vill driva fram, ta kommando, vara i centrum, bli bekräftad, ta för sig, självömka, klara sig själv, dominera, ta för sig, skvallra, ljuga och en massa andra saker för att få det han vill. Han sätter inga gränser utan ser till att få det han vill med vilka metoder som helst. 

Det är så det är. Det är overdriven i mig. 

Men mitt ego har också skapat undergång och bekymmer, ensamhet och utsatthet, skuld och skam. 

Egot är en del av mig, som en vild häst jag behöver tygla. När han tyglas kan han vara det bästa jag har. När han får driva på själv, min undergång.

Jag behöver lära mig att leva med honom och tygla honom. Det är min chans till min överlevnad och mitt enda sätt.

Desto mer jag ökar mina insikter desto mer utbildar jag mitt ego. Vi går samma utbildning. När jag blir smart blir han smart. 

Jag behöver hela tiden vara på min vakt. När jag tror att jag är klar med mina insikter och saktar på farten eller rent av står still, så är han där och sakta sakta tar sin plats igen. 

Han är min följeslagare men också min fiende. 

Det jag gör lär han sig. Det jag ser ser han. Det jag känner känner han och lär sig att hantera utifrån sitt perspektiv. 

Mitt ego är jag men jag är också mitt jag. Jag väljer vem jag matar. 

Därför tar min resa aldrig slut, men den startade och det gör mig tacksam. 

Hur gör du för att tygla ditt ego? 

Det finns en dag idag

Vem jag än är. Vad jag än gjort. Hur jag än tänkt. Vad som än försegår inne eller utanför mig själv. Hur mitt liv än varit eller är. Vad än jag eller andra tänker, tycker eller säger om mig. 

Det har ingen betydelse. 

Oavsett om det är sant eller inte sant. 

Det finns en annan dag i morgon att vakna till.

Det finns en annan handling att göra idag. 

Det finns andra tankar att tänka idag. 

Det finns andra känslor att känna idag.  

Det finns en annan dag idag. Min dag. 

Bara för idag. 

Om jag tror något annat har jag ännu inte sett allt. 

Vad tror du?

Fri

Vad innebär ordet fri? Vad lägger jag i känslan att vara fri? 

Fri att göra vad jag vill. Fri att känna vad jag vill? Fri att tänka vad jag vill. Fri att uttrycka mina åsikter vilka de än är. Fri att ha den troslära jag vill. Fri att ha den sexuella läggning jag vill. Fri att ha den politiska åsikt jag vill. Fri att vara vad jag vill. 

Allt detta handlar om hur jag får tillåtelse av min omvärld att vara fri. 

Tänk om det är så att i min egen värld, världen i mig själv finns det andra hinder som kan begränsa min frihet. 

Fri från skuld. Fri från skam. Fri från vad andra tycker om mig. Fri från åsikter om andra. Fri från att jämföra. Fri från svartsjuka. Fri från avundsjuka. Fri från att bli sårad av andra. Fri från att såra andra. Fri från självömkan. Fri från harm. Fri från rädsla. 

Så hur blir jag fri? Hur gör jag för att inte begränsa mig? Hur gör jag för att hålla mig utanför mitt eller andras fängelse? 

Vad är ditt tips? Vilket råd skulle du ge mig? Ditt bästa råd.

Vilka stigar går du på?

Om jag ägnar all min energi att se på  vad andra gör eller inte gör. Om jag har åsikter om andra i allt. Om jag dömer, fördömer och ser ner. Om jag beklagar mig hur världen är. Om jag ser ner på andra religioner och trosuppfattningar. Om jag föringar historien som den varit. Om jag anser äldre vara passé och inte har något att lära ut. Om jag snackar skit om mitt ex. Om jag har åsikter om mina barns sätt att leva och deras val. Om jag har åsikter om sexualitet. Om jag känner agg och fördömer min närmaste granne. Om jag säger att du har fel. Om jag försöker påtvinga mina idéer. Om jag anser att en politiskt uppfattning är bättre än en annan. Om jag tycker min insats i livet är större och bättre än någon annan. Om jag anser att någon står lägre än mig.

Vad gör det mig till då? 

Vem är är jag som tror att jag sitter inne med rätt svar och en tror att jag är en högre stående individ? Vad gör det mig till för person? 

Är mitt syfte att vara bättre och må bättre? Är det för att se att andra är sämre och har det sämre? Är det för att se att jag själv inte är lägst i rangordningen?

Växer jag och har det bättre om andra har det sämre?

Om jag jämför och graderar kommer jag då i en bättre situation. Mår jag bättre av att andra mår sämre? Är mitt arbete och mina insatser mer värda om andra jämförs som mindre värda? 

Jämföra och rangordna får mig inte att ha ett bättre liv. Det gör mig enbart dömande. 

Att vara tacksam för det jag har. 

Att se ett värde i allt som finns på jorden.

Att vara ödmjuk mig själv.

Att vara ödmjuk andra.

Att aldrig döma och förtala. 

Att släppa mitt fokus utanför mig själv.

Att städa i mitt eget hus.

Det ökar mitt eget värde. Det får mig att växa.

Allt annat leder mig på vilsna stigar och återvändsgränder. 

Jag själv går fel ibland och jag kommer på stigar jag märker mörknar steg efter steg.  Jag upptäcker detta tidigt idag och jag hittar vägen därifrån. 

Tidigare i mitt liv var jag duktig på att hitta en massa stigar som ledde mig på villovägar. Jag ljög, jag skvallrade, jag snackade skit om andra. Jag fördömde och förmanade. Jag skyllde på andra. Jag glänste i andras fördärv. Jag tog inte ansvar. Jag pekade på andras fel som egentligen var mina egna. 

Jag är tacksam att jag fick hjälp att öppna mina ögon. 

Vilka stigar går du på? 

Snäll

Vad innebär det att vara snäll som medmänniska, vän, partner, kompis, arbetskamrat och arbetsledare? Innebär det att jag ger för att ge, ge för att ta, föringar mig själv för att jag har ett bakomliggande syfte, knyter min näve i fickan, jag är sådan, jag vet att det finns ingen anledning att vara nått annat eller vad är orsaken till att jag vill vara just snäll? En ko är snäll med. 

Snäll kan ha så många innebörder men där jag tror att där just syftet till varför jag är det är avgörande för hur det påverkar mig. Ärligt och genuint snäll bygger på att jag inte har några bakomliggande själviska syften till varför jag väljer att vara snäll. Jag har ärliga uppsåt. Ibland kan jag tro att mina uppsåt är ärliga men att jag ända lyckats ha något fördolt själviskt i agerandet. Bara jag vet innerst inne. Genom att arbeta med mig själv och vara ärlig kommer jag närmare och närmare min egen grundkänsla och mina grundsyften. 

Men hallå!? Är jag snäll är jag, vad är det att fundera över ? 

Sant. Så länge det inte blir några negativa konsekvenser för mig och känslan känns väldigt bra varje gång det sker är allt ok, självklart. Ibland kan det ligga tankar och gro i mig som t.ex. - Jag kan väl få ett tack. - Varför är inte han snäll? - Nu är det dax för honom att visa nått till mig. - Jag blir egentligen så förbannad på honom men visar jag det kanske han går och jag blir ensam. Om mina tankar inte speglar mina handlingar är mina syften grumliga vilket gör att jag kanske får ta ytterligare en tankeställare med mig själv varför jag agerar som jag gör.

Genuint snäll är ett fantastiskt sätt att möta andra människor med eftersom det sällan eller aldrig uppmanar till attack eller flyckt för den jag möter. Möjligtvis kan det väcka osäkerhet om personen jag möter är ovan vid det eller mina syften är grumliga. 

Vilka strategier har du? Är du snäll men vill nått annat egentligen? Är du inte snäll, varför inte det? Berätta hur du agerar? 

Illusion - jag skapar min värld

Jag skapar min värld i mig och och hur jag uppfattar världen utanför mig. Jag skapar en illusion om hur jag vill att det ska vara. Positivt eller negativt det har ingen betydelse. Jag skapar det jag vill känna. Det betyder också att jag skapar en bild, inte den faktiska verkligheten och då finns det även risk att jag med den bilden blir besviken. Jag kategoriserar och jag systematiserar på ett sätt för att bli känslomässigt nöjd. Det betyder också att det finns risk att jag väljer bort verkligheten och det som jag inte vill se även fast det finns där.

Internet är ett bra sätt att skapa min egen skyddade känslovärld. Jag bygger en egen bild av den jag tror mig tala med som oftast senare blir en annan bild i verkligheten. Telefon samma sak. När jag går in i en relation ser jag mer det som är positivt och kanske rent av blundar för det negativa. Ska jag köpa ett hus eller en bil eller andra varor är det oftast på illusionen av vilken känsla den kan ge mig som får köpet att bli av. Det är också så all marknadsföring fungerar, det är min illusion av hur lycklig jag ska bli när jag får varan som får mig att köpa den. 

Av någon anledning så vill vi skapa oss en egen värld byggd på ett löfte om något i framtiden. Syftet igen att vi vill ha nått. Risken såklart att illusionen inte alls stämmer överens med verkligheten. 

Många gånger blir det bra om syftet är rätt och valet styrt av både känsla och tanke. Det kan visst få vara spontant men då är risken att det mer blir styrt av mina dolda känslor. Här och nu och styrd av känslan kan bli grunda fattiga beslut som sällan överlever. Men om jag i nuet räknar med att det finns risker så har jag resan tagit in det i mina förväntningar. 

Illusion är ok om jag förstår att det handlar om det men kan ha brister om jag saknar insikt om det. Valet är alltid mitt och även konsekvenserna. 

Kan du se att du i bland agerar på för mycket känsla eller för mycket tanke? Bär du ibland på allt för mycket illusioner? 

Livet - ett nytt syfte

Jag funderar på om jag under mitt liv valt helt fel syfte. Jag har burit på samma syfte i livet som många andra. Jag har haft samma fokus som många andra och detta har lett till att jag separerat mig från andra. Detta har inneburit att jag isolerat mig och själviskt drivit det som var bra för mig och det jag ville ha. Det har inneburit missunnsamhet och kamp för att få. Kamp för att få minst det som andra har men gärna mer. Det har inneburit ensamhet. 

Denna separering från andra har drivit mig till det som jag känt rädsla för i tron att det skulle ta mig därifrån. 

Mina rädslor har drivit mig till mina rädslor. 

I en värld där mitt syfte alltid handlar om att ge på olika sätt och där gåvan till andra är att dela, hjälpa och få andra att klara sig och växa, försvinner separationen. I de läget är gemenskapen avgörande och nödvändig. Den gör mig tacksam och förhoppningsvis omgivningen tacksam. I ett sådant läge skulle krig, missunnsamhet och avund inte ha någon plats. 

Tänk bara för idag ska jag ge. Bara för idag är det inte mina behov att få som är målet och syftet utan min vilja och lust att ge. Hur skulle det förändra min egen känsla, mina tankar och mitt handlande? 

Vad skulle det innebära i möjligheten att leva i nuet?

Vad skulle det innebära för dig? 

Underbart är kort

Är det så att underbart är kort eller handlar det om hur jag väljer att se det? Förälskelsen är kort, kanske, men om jag lär mig att se hur kärleken förändras och utvecklas så kanske den inte är så kort, bara jag är nyfiken och tålig att våga vänta för att se och uppleva förändringen och förmågan att kunna ge. Bara jag från början begripit vad underbart är och vad mitt syfte varit med att fånga den.

Samma med lyckan, lyckan är kort för med lyckan kommer olyckan. Eller är det så? Hur kan en lycka jag upplever vara fel och för kort? Lyckan är min upplevelse och hur jag väljer att se lyckan och styrs av hur jag väljer att uppfatta den. Ruset är kanske kort men förmånen att uppleva den evig.

En ny bil, ett nytt jobb, en ny lägenhet, en ny bekantskap?

Jag lägger in förväntningar i det jag upplever som begränsar mig eftersom förväntan stegras utifrån en ny nivå, min historia eller min förväntan. Om jag är sjuk är min högsta lycka att bli frisk. När jag blir frisk förändras min högsta lycka. Är jag fattig är kanske min högsta lycka att få något. Jag är beredd att dela allt för jag har inte så mycket. När jag har något förändras min lycka till att få mer och mer och mer. Min girighet ökar vilket gör att jag blir mindre givmild. Jag kommer högre upp i att "äga " lyckan och därmed min risk för fall blir större och en olycka.

Underbart är kort kanske är en myt, den kan vara hur lång som helst om jag kan välja att vara tacksam i det jag har i varje stund. 

I ett liv där jag lever i nuet och lever här och nu är underbart alltid, eftersom det finns inget då eller sedan.

Hur förhåller du dig till begreppet lycka och att underbart är kort?

Reaktion - aktion - reflektion

Vad jag känner är inte alltid det jag behöver göra. Världen är full av intryck från det lilla till det stora. Ibland tyvärr så att jag glömmer att se det lilla och väljer det stora eller så fastnar jag på det lilla och blir inte medveten om det stora. Det stora kan vara vetskapen om att jag är en del i alltet det lilla att just jag har betydelse. 

Ibland är det lätt att fastna i det lilla som sker på t.ex Facebook. Världen begränsas till det liv som sker där och jag glömmer bort att livet finns runt omkring mig även när livet känns tungt är det mitt liv. Det är det livet som är just mitt, allt som sker. 

Tillbaka till reaktion- aktion. 

Det är inte självklart att det som känns eller det som jag tänker i allt som sker i mig eller utanför mig behöver leda till att jag agerar. Det behöver inte leda till att jag agerar med känslor inåt eller utåt. Det behöver inte innebära att världen går under eller att jag behöver trycka ner mig själv eller någon annan. Det kanske t o m  är så att jag bara behöver lyssna in känna in men inte agera. 

I andra stunder, särskilt när det handlar om fara behöver jag agera direkt. Det är också en del av kroppens funktion att alstra energi för att kunna fly snabbt genom att producera adrenalin. 

Men i väldigt många situationer kanske det bara handlar om att reagera och fundera men inte agera, inte ens agera innåt mer än att reflektera. 

Så kanske är det så att reaktion bättre kan kombineras med reflektion. Vid fara givetvis aktion men att jag väljer noga ut vad som är egentlig fara och vad som inte är fara. Resten bör vara reflektion. 

Reflektion ger mig en chans att ta in vad som sker innan jag agerar. Reflektion gör att jag kanske inte väljer fly eller anfalla utan något helt annat. Reflektion gör att jag växer utan att anfalla. Reflektion ger mig chans att inte fly. 

Vilka sätt har du och hur påverkar det din vardag? 

Tystnaden

Tystnaden kan skrämma mig. Tystnaden skrämmer mig för att jag får så mycket tankar och så mycket rörelse i mitt huvud. Tystnaden stör mig och känslan är att jag vill bort från det som är tyst för att slippa höra. Tystnaden påminner mig och får mig att känna gamla känslor och tänka gamla tankar. 

Tystnaden tynger när ingen ringer eller hör av sig och när det som fyller min tystnad enbart är illusioner. Jag vet att valet är mitt och att jag inte kan eller ska förvänta mig något men i mina sköra stunderna kan det vara svårt att stå emot. 

Men. 

Tystnaden ger mig också en paus. Den skapar ett utrymme mellan då och nu och mellan nu och sen. Tystnaden ger mig möjlighet att lyssna på det jag jag senast hört för att få möjlighet att ta in och känna in det jag precis fått till mig. Tystnaden är också vägen innan jag väljer att göra något. Tiden jag behöver för att tänka innan jag väljer att handla. Den ger mig förtankar på samma sätt som efter ger mig eftertankar. 

Tystnad för mig kan också vara att välja tystnaden för att sluta tänka. Jag fokuserar på en sak som t ex min andning för att bara tänka på den och stänga ute alla andra tankar. Jag andas, jag andas, jag andas. Tanken ägnas åt andningen och i övrigt är det tyst. När jag väljer tystnaden så får jag lugn i min själ. 

Ibland blir tystnaden min möjlighet att ta in det som finns utan för mig. Tystnaden välkomnar de ljud, de bilder och den känsla jag får av att beröras av det självklara. Sakta upp och se vad som egentligen händer jämfört med det jag tror händer. Det självklara utanför. Luften jag kan andas, ljuset som når mig, mörkret som får mig att se vad ljuset hindrar. Ljuden som är en barriär jag lever med eller den distingta fågeln som väljer att sjunga även fast våren ännu är långt bort. Havet som klickar när den möter stranden och bergsklipporna. Isen som sprakar. 

Tystnaden ger mig en möjlighet att välja. Tystnaden skapar ett nytt utrymme som jag kanske aldrig sett eller som jag saknat. 

Välkommen tystnaden, jag väljer hur jag möter dig. 

Vad betyder tystnaden för dig? 

Hur tar jag emot

När andra har en annan åsikt, är arg på mig, eller glad för den delen hur bär jag mig åt för att ta emot och fånga upp det den andra känner och tänker om mig eller om något? Hur gör jag mitt mottagande? Hur visar jag den andra att jag tagit emot den den personen sagt? Är jag beredd att lyssna innan jag säger mitt? Är jag egentligen intresserad att få reda på vad den andra tycker och hur den andra argumenterar i sak? Är jag beredd av tacksamhet att ta emot något en annan människa vill förmedla till mig och där en annan människa faktiskt väljer att säga något till mig? Denna människa väljer ju att ge mig tid för att berätta något för mig om mig eller i en sakfråga.

Är jag beredd att ta emot med öppna famnen eller går jag till försvar direkt när det är något negativt och slutar jag att lyssna? Om det är något positivt är jag då beredd att ta in det och acceptera att det är precis detta denna människa känner för mig just nu och tycker att jag är eller jag gör. 

Jag tror att emottagande är viktigt i alla lägen. Jag behöver först ta emot med ett öppet och villig sinne innan jag gör nått annat. När jag fått bekräftelse att den andra fått säga sitt avslutar jag med ett "-Tack".

Därefter kanske jag behöver fundera innan jag säger något.

För min del brukar jag när någon säger mig något, och i mina bästa dagar, säga att jag tackar för det du säger, jag ska fundera på det du sagt. På detta sätt så kan jag komma till sans och jag kan verkligen ta in vad den andra sagt. Jag kan väga det positiva och det negativa och jag kan smaka på det som kanske den andra har rätt i och det som jag kanske kan känna inte har med mig att göra. Att svara direkt kan ibland bli utan egen insikt oavsett om det är positivt eller negativt.

Hur gör du? 

Mörker

Vad väljer jag att se? Sedan lång tid denna höst/ vinter har det varit mörkt. Inte ens snön har hjälpt mig på vägen till det ljusa. Så fort en lite ljusstrimma av sol letar sig ned på vår del av jorden gör jag allt för att få tillgång till den kraft den kan ge. Helt plötsligt när den visar sig kan jag kommentera det och känna mig glada. Jag blir upprymda och hela kroppen vill sträcka på sig för att visa hur jag gillar det som sker.

Solen och ljuset kan också ställa krav. Då vill jag ut och ta del av energin. Då vill jag definitivt inte sitta inne och kura. Tänk en varm dag med stor stark sol men du väljer att sitta inne, tända ljus och se på film. Vad väcker det för känslor i dig? Känns det tillåtet att inte ta del av solen då? Då är mörkret mer tillåtande. Mörker och regn ger oss mer rätt att stanna kvar inne och kura. Då välkomnar vi mörkret.

Varje situation har två sidor. Hur jag väljer att se på det som sker avgör hur jag har möjlighet att hantera det. Väljer jag att känna mig styrda av det som sker och låta mina känslorna påverkas av det yttre på ett negativt sätt eller har jag i varje stund ett val att förhålla mig till det som sker utanför mig och innifrån mig? 

Hur känner du inför mörkret och ljusets påverkan? 

Ändra ord ändrar liv

Vad jag väljer att använda för ord styr hur jag uppfattar min värld. Det jag väljer att fokusera på blir mitt val. Det handlar inte om lycka eller olycka. Det handlar inte om att dölja eller trycka undan. Det handlar inte om att förställa mig, i någon riktning. Det handlar om mitt val.

Valet av ord styr hur min hjärna väljer att förhålla sig till mitt liv. Orden kan lyfta eller sänka. Orden styr mig i en viss riktning. Orden affirmerar mig, de får mig att känna och bekräfta mig. Bekräftelse kan vara både negativ eller positiv. Vilken bekräftelse jag väljer styrs av mitt mod och min sinnesstämning. Jag får det jag känner att jag är och känner mig som.

Självklart har allt det jag känner orsaker som kan vara bra att komma tillrätta med och acceptera men den snabbaste vägen att välja att förändra något i min egen sinnebild är just att välja ett annat ord. Orden talar till mig när jag tänker dessa ord och när jag hör mig säga orden.Det jag hör tror jag är sant vilket styr mig i den riktning mina ord står för.

Jag har själv ältat och använt mig av en massa negativa ord för att ytterligare bekräfta för mig själv om hur synd det varit för mig eller hur trist jag tycker något är. Säga något med samma ord en massa gånger blir som att verkligen övertyga mig själv om att det är så. Jag kommer verkligen inte undan, jag är verkligen i en svår situation och bekräftar det om och om igen i valet av mina ord. Det bekräftar. Men är det den bekräftelsen jag söker? Nej så klart men det är den bekräftelsen jag känner i min kropp och det är den bekräftelse jag får med valet av mina ord.

Hur gör du, vilka ord väljer du i ditt liv?

Lyckan är vår värsta fienden

Kan det vara så att lyckan är vår värsta fiende? Lyckan är svår att fånga och lätt tappa.

För att få tillgång till lyckan behöver vi ge nått av oss själva. När vi ger nått av oss själva finns det risk att vi blir sköra. När vi blir sköra kan vi uppfattas som svaga. I vår skörhet kan vi bli sårade. Svagheten med lyckan är just när den lämnar oss och vad den gör med oss. 

För att slippa bli utsatt är det lätt att låta bli att bli skör och att låta bli att ge nått av oss själva. Detta i sin tur betyder att vi har mindre chans att finna lyckan och så håller det på. 

För att jag ska få behöver jag ge. Att ge behöver jag bli ärlig och genuin. Blir jag ärlig och genuin tar jag risker. Tar jag risker finns det chans att jag bli skadad. 

Jag behöver således ta risker för att få och det är det priset jag alltid får betala. 

Men.

Om jag är genuin och ärlig mot mig själv och jag tillåter mig att vara svag och skör, vad är då risken? 

Vågar du tillåta dig att bli svag? 

Livet är en tragedi

"Livet är en tragedi för den som känner men en parodi för den som tänker" Detta är något som står tatuerat på rapparen Petters bröst. Spelet mellan tanken och känslan. Känslan ser sorgen i tankens spegel. Känslan är präglad av våra tankar men lever ett eget liv.

I allt förändringsarbete är det vårt arbete med tankarna som behöver förändras. Vi behöver tänka på ett annat sätt. Vi har en massa automatiska tankar som vi lärt oss tidigt som också twistar till det i oss och påverkar våra känslor. Automatiken styr mig åt ett håll känslomässigt för jag tidigt lärt mig att tro att det var så. Historien präglar mitt liv idag även fast historien för länge sedan gått i graven. När jag inser att de tankar jag har är gamla tankar som sker i ett liv som är här och nu lär jag mig sakta att våga tänka nya tankar styrt från hur det är nu inte för hur det var i går.

På samma sätt är det med känslorna. Gamla känslor ligger kvar och stör min närvaro idag. Jag ser inte vad som finns idag för det jag kände igår. Det jag kände då ligger kvar och loopar i mig idag på händelser som hände igår men som definitivt inte är en sanning idag. Mina känslor idag är en illusion som jag tror är sann, en känslosynvilla. Bara för att någon då sa att jag var värdelös betyder det inte att det då var sant och ännu mindre att det är en sanning idag. jag bär på känslominnen som redan då var osanna och konverterar det in i min nya tid, nuet. Även dessa känslor behöver arbetas bort med tanken för att få nya känslominnen skapad i min nya tid med mina nya tankar.

Livet är en tragedi om jag väljer att se det så. Livet är en parodi om jag väljer att känna in det så. Livet är allt, jag är allt och jag accepterar det liv jag lever och det liv jag fått. När jag accepterar mitt liv som det är kommer parodin, det blir inte en tragedi. Detta livet har skapat mig. Den jag är gör mig stolt även fast det är med både glädjen och brister. Utan det hade jag inte blivit jag. Vad det kan innebära i framtiden har jag ingen aning om, men idag är det alltet, för det är jag.

Älskar du ditt liv som du har och det som blivit du? Vad skulle behövas för att du skulle kunna ta in de orden i ditt hjärta? Om du kunde ta in de orden på ett sätt som skulle innebära att det skulle bli en sanning för dig, om det verkligen var möjligt, vad skulle det innebära för dig?

Acceptera olyckan

Vi jagar lyckan och jag antar att den finns i allas nyårslöften och planer för framtiden. Kanske inte minst facebook är vi glada i att tala om hur lyckliga vi är. Lyckan ska bara finnas där och gör den inte det är vi bedrövade och olyckliga. Andra verkar ha det jag saknar. Andra uppnår det jag inte ens kan komma i kontakt med. Allt är så lyckligt, alla är så lyckliga men inte jag. Hur lätt är det inte att tänka på detta sätt.

Stora helger kommer känslan över mig ibland hur jag ser andras planering och förverkligande av just sin helg och sina spännande möten. Jag ser andras men inte min. Den finns, men det är andras som jag ser och som tycks glänsa. Jag söker utanför mig själv istället för att se det jag faktiskt har.

I mitt liv kunde jag aldrig förstå från början att alla mina misslyckande och mina handlingar som skapade all min tidigare bedrövelse senare i livet skulle bli min lycka. Jag kunde då aldrig förstå att mina brister i livet skulle bli min lycka som ett redskap i arbetet med andra människor.

Lyckan är nått jag kan få tillgång till men det är lika självklart att jag kan få gå vägen via olyckan. Olyckan är följeslagaren till lyckan och en del av livet. Det är sådant som är positivt och sådant som är negativt. När jag väljer att fokusera på att jaga lyckan behöver jag samtidigt acceptera olyckan för den är lyckans följeslagare. Det liksom ingår i paketet. Hur många misslyckandes har inte gjorts innan lyckan kom. Det jag som utomstående får reda på när det sker en lycka är just enbart lyckan, sällan eller aldrig all olycka som genomlevts.

Jag behöver glädjas allas lycka särskilt för jag vet vilken olycka de fått genomleva för att komma dit.

Lyckan kommer lyckan går,....den som kan leva med olyckan lyckan får. Nej den går inte så men det skulle passa utmärkt för jag tror att det är precis på det sättet. Lyckan finns i oss alla särskilt om vi kan acceptera att olyckan finns som en del av livet. Kanske är det så att för att få lyckan behöver vi förstå att olyckan gör dess sällskap, det liksom ingå i paketet.Om jag förstår att det krävs misslyckanden för att lyckas är ett nederlag aldrig förödande utan en naturlig del i det som sker. Ungefär som att efter regn kommer sol.

Ser du olyckan som en förbannelse och ett nederlag eller kan du acceptera att den är en del av ditt lyckande?

Före och efter

Hur var livet före och hur var livet efter. Jag tänker på det ibland. Hur var det när jag levde med familj och hur blev det efter när jag skiljde mig. Vad hade jag för liv innan och hur blev det sedan. Hade jag allt innan och efter ingenting eller blev det precis tvärt om. Vad var det som gjorde att det blev som det blev och att jag ville separera och vad var det som jag fick. Hur var det innan mamma och pappa levde och hur blev det efter. Han jag säga allt jag ville säga? Hur var det med det där jobbet som jag hade innan och hur blev det efter det att jag slutet. Blev allt så mycket bättre eller var det avgörande att sluta? Innan en helg så har jag allt framför mig, jag har möjlighet att göra precis allt. Hur blev det efter helgen, vad gjorde jag egentligen? Hur var det med förväntningarna inför den där nyårsfesten, jag minns hur uppspelt och förväntansfull jag var. Hur blev det efteråt och vad hände egentligen men alla mina förväntningar.

Det finns alltid ett före och ett efter. Känslorna före är ofta inte alls lik känslorna efter. Känslorna spelar mig ett spratt och bygger upp bilder av det jag vill se och det jag vill uppleva. De blir så levande så det blir nästan en sanning. Efter blir nått annat. Antingen har verkligheten verkligen överträffat sagan eller så har det blivit ett platt fall eller nått där emellan. Vad jag vet är att det oftast är en skillnad.

Egentligen går det inte för mig att föreställa mig hur det ska bli för det vet jag inte förrän jag är där. Det roliga kanske blir mycket mer roligt eller hur tråkigt som helst. Det jag är rädd för ska ske kanske inte alls inträffar vilket blir en befrielse. Vad det än är som sker vet jag det först efter att det skett. Det är först då jag kan säga: "- Så blev det." Innan dess spekulerar jag.

Så det finns alltid ett före och ett efter i allt vilket kanske också är skönt. För om jag inte kände innan kanske efter aldrig skulle bli. Om jag inte bestämde mig innan att göra det skulle jag inte heller efter förstå att det inte var så farligt. Vi behöver ibland föreställa oss om hur det skulle kunna bli för att våga genomföra det och ibland behöver vi våga att inte föreställa hur det skulle kunna bli för att just våga. Det finns ett före och ett efter.

Jag kan känna att jag aldrig skulle vilja veta före hur mitt liv skulle bli efter jag levt det för jag tror att jag vet att jag då inte skulle bli den jag är idag med allt som hänt, som varit både bra och mindre bra. Jag skulle aldrig ha varit den människa jag är idag med alla mina erfarenheter av tankar, känslor och handlingar. Vilken tur att jag inte visste. Jag vill verkligen inte leva om mitt liv utan vara just den jag är efter. Just nu är också starten av före innan detta efter ska ske. Jag känner att jag verkligen inte vill veta utan jag är uppmärksam i nuet vad som sker för det är med det som jag vill skapa mitt efter. Jag tror jag tidigare skapade mitt efter utifrån mitt då. 

Hur gör du? Kan du ibland fundera över hur det var före och hur det sedan blev? Kan du känna att det finns en skillnad?

Tystnad

Det har varit tyst drygt ett dygn från denna blogg. 

Tystnad är både fridfullt och skrämmande för mig. Tystnad har en stor kraft och är just den punkt mellan det jag sagt och det jag ännu inte sagt. Det är punkten mellan min känsla och den känsla jag ännu inte känt. Det är avslutet av en handling innan nästa handling. 

Tystnaden ger mig möjligheter.

Tystnad ger mig möjligheter att betrakta och ta in. Tystnaden skapar det utrymme som får min hjärna och mitt intellekt att tänka efter. Är jag ensam, är jag glad, är jag utsatt, vilar det frid i mig och t.ex. är jag i balans. Tystnaden ger utrymme för mina känslor att visa sig utan att bli störd av annat. 

Tystnaden kan både oroa och ge mig ro.

Tystnaden blir mitt val för att välja om det är bra eller mindre bra. Tystnaden öppnar mina sinnen för det goda men också för det mindre goda. Därför har den också möjlighet att vara skrämmande. Hur jag väljer att ta in tystnaden styr vilken upplevelse jag får. 

Det finns en tystnad som sker utanför mig och det finns en tystnad som sker inom mig. Det är tystnaden utanför mig som har möjlighet att skrämma mig mest för då hörs avsaknaden av tystnaden inom mig. 

Det är också tystnaden inom mig som ger mig möjlighet att välja tystnaden utanför mig som något välkommet.

Tystnaden utanför mig är lätt att distraheras genom att ständigt vara upptagen, ha mycket att göra, träna, ha en massa projekt, vara förälder, vara förälskad, jobba för mycket, vara beroende av någon eller något osv. 
När jag väljer att distrahera mig väljer jag också bort mig själv eftersom jag väljer att inte lyssna på mig själv. Vad säger mina tankar, vad säger mina känslor och vad säger min kropp. Jag väljer då att inte vara närvarande i mig.

Det är kanske därför mindfulness och meditation kan hjälpa människor att hitta sin inre ro och styrka. Jag får verktyg för att lyssna på tystnaden inom mig. Jag får hjälp att skapa denna tystnad.

Tystnaden handlar om att stanna upp och se vad som händer runt omkring mig men också för att se vad som händer i mig. Tystnaden skapar min närvaro.

För mig är tystnaden välkommen även fast jag ibland skulle önska precis tvärt om. Jag accepterar att det är tyst även fast det ibland plågar mig. Jag vet att det är läkande när jag kan sortera mina rädslor från det goda det ger. De ger mig ett lugn när jag vågar vara kvar i min tystnad. Det är när jag inte ännu nått den inre tystnaden som rädslorna lever sitt eget liv.

Vågar du stanna upp och lyssna på andra och dig själv? Vågar du stänga av för att ha ett samtal med dig själv? Blir tystnaden för svår för dig i bland? Berätta gärna.

Släpp historien

Vad har min historia för betydelse idag? 2013 har varit. Det är förgången tid och möjlighet att ändra den omöjlig. Jag har fått erfarenheter som gjort mig ett år äldre med både positiva erfarenheter och mindre positiva. Historien har lämnat spår som gjort mig till den jag är idag. Utan den inte jag. 

Nu är jag den jag är. Historien är för alltid historia och har längre inget egenvärde. Det är som ett verktyg som format mig men som längre inte behövs. 

Jag accepterar att jag haft min historia och att jag blivit den jag är. Jag accepterar att jag haft just den historia jag fått ha och jag acceptera hur den format den jag är just nu med alla mina personligheter. Varken bättre eller sämre jag utan just jag. Andra har formats på sitt sätt jag på mitt. 

Men sedan då? 

Precis.

Varje år har skapat mig mer erfarenheter men det som skapat mig är historia.  

Livet, som jag definierar det, levs här och nu och skapar sin egen historia sekunden efter. 

För att lyckas 2014 är mitt bästa tips att acceptera den historia vi haft och de erfarenheter vi fått för att sedan glömma hur det gick till. Historian blir en börda och släpper aldrig taget om oss om vi inte gör valet att släppa. 

"Poängen i livet är att skapa ny historia inte spara gammal. "

Spar du gammal historia? 

2013- mitt år

Varje år är mitt år. I början och i slutet. Varje år är det år som jag har möjlighet att fylla det med precis vad som helst. Även detta år. 

När 2013 startade satte jag planer för hur jag ville att året skulle bli. Jag satte mig ner och kände in vad jag ville göra, vad jag ville känna och vad jag önskade skulle ske. 

Vad som hände och vad som fyllde detta år tillhör 2013. Jag kan inte längre påverka det. Det blev mitt år. 

Jag har gjort saker som jag verkligen är tacksam för och jag har gjort saker som jag märker varit tokiga. 

Jag har haft tankar som jag är glad jag släppt in i mig men jag har också haft tankar som tillhört mitt förflutna som jag under året inte riktigt lyckats att frigöra mig från. 

Jag har haft många fler känslor i år än någonsin. Jag märker hur alla mina känslor mer och mer tillåts finnas och jag blir bättre på det varje dag. Jag har känt mig jätteglad. Jag har blivit arg och irriterad. Jag har känt ledsamheten i mig och vågat visa min sorg och saknad. 

Det finns saker som jag planerat skulle ske och som blev som jag tänkt mig. Det finns saker som jag verkligen inte ville skulle hända men som hände än då. 

En del situationer har verkligen varit en prövning och en utmaning för mig. I stunder har jag lyckats det provet. I stunder misslyckats totalt. Även mina misslyckanden har varit lyckanden för jag har lärt mig att jag är mänsklig och att jag fortfarande har mycket att lära. En klok vän sa till mig att det finns aldrig några misslyckanden bara lösningar som inte fungerar. 

Mitt år har varit en dag i taget. Jag gjorde så gott jag kunde med den kapacitet jag har. Ibland över förväntan. Ibland med en känsla att jag kunde gjort bättre. Men av någon anledning gjorde jag inte det. Vad jag vet är att det hjälper inte att döma. Det hjälper bara att försöka igen och att ta nya tag. 

Jag växer och jag ser hur barnet i mig växer för varje dag, det barn som jag hållit gömt allt för länge. 

Jag har varit slö, slapp, oengagerad, slarvig, sagt dumma saker och varit på en massa andra sätt. Jag erkänner det men av någon anledning blev det så. Jag tror att för det mesta är det enbart jag själv som känt att det var så. 

Jag har också varit hjälpsam, glad, varm, hjärtlig, närvarande, inlyssnande och mottagande. Det gör mig glad. 

Det nya året som kommer ska jag sätta mål igen. Jag ska tala om för mig själv vad jag vill ska hända, vad jag vill känna och hur jag ser på det kommande året. 

Det finns en mening med att göra bokslut och spå i stjärnorna. Jag blir tydlig för mig själv vad som hänt och vad jag vill. Jag vet att det jag önskar får jag om jag verkligen vill. Jag kan inte förklara det men oftast när jag tittar tillbaka blir det ett resultat. Det jag känslomässigt önskar tar plats. Tyvärr även det negativa. 

Så även detta år var mitt år. Jag är tacksam för det som varit. Nu stänger jag året och tackar för allt som hände och allt jag fick uppleva tillsammans med mig själv och andra. 

Brukar du göra bokslut och sätta mål för kommande år? Hur var ditt år? Vad fick du uppleva och vad fick du lära? Hur vill du att kommande år ska bli? Sätt dig ned kommande dagarna och gör ditt bokslut och bestäm hur du vill att kommande år ska bli. Skapa dig en ny tradition.

Gott Nytt År.  / Johan 

Leva med - framgångsrik relation

Detta inlägg är ett resultat av tankar och funderingar jag haft tillsammans men en viktig vän till mig så här i mellandagarna. 

Varför är det så svårt att leva med någon annan? Vad gör att vissa lyckas och andra misslyckas!

Vissa lyckas leva som ett par i en parrelationer och växa ihop i relationen. Relationen utvecklas under många många år successivt både i innehåll och karaktär. I tystnaden kan den ena känna vad den andra tänker. Det är nästan som de är ett men ändå inte.  Relationen bygger på ödmjukhet och respekt för individen. 

För oss andra inklusive mig själv fungerar det inte alls. Relationen blir inte som jag förväntade mig från början. Det som jag kämpade i min jakt för att få, där jag kunde offra ganska mycket för att vinna, blir helt plötsligt ointressant, tråkigt och begränsande. Vad fick mig att kämpa så hårt för att sedan i nästa stund verkligen inte vilja ha? Relationen begränsar och stänger ute, relationen skapar rastlöshet och torftighet. Relationen åtråvärda fantasibild falnar och blir något som låser mig fast. 

För min del vet jag att det var så mycket i mig som hände i sökandet och så mycket som sedan försvann när jag var i hamn. Kaoset fanns i form av spänning i starten men uteblev när den skulle förvaltas. 

Varför blev det fel? Vad saknar jag eller missar jag? 

Syftet. 

Mitt syfte var grumligt och hemligt. Min bild av mig själv och den jag visade var falsk . Jag var falsk och oärlig. 

Nu talar jag enbart om min del men givetvis har den andra också ansvar för sin del men det lämnar jag eftersom bara min del är något som jag kan ta ansvar för. Men det räcker gott. 

Syftet. När mitt syfte handlar om att få något, inte att ge, har relationen redan börjat brista i sina fogar. 

Syftet harmoniserar inte med den andras syfte utan kanske snarare konkurrerar när det blir fel. Syftet faller sönder i delar som att  "inte vara själv", jag vill ha något, jag vill ta något, jag behöver något osv.

Det handlar om att jag vill leva av någon inte att leva med någon. 

Det är här det brister. Det är här relationen inte har chans att bli framgångsrik. Jag tär på den andra. Som om jag vill äta av den andra. Jag suger ut istället för att fylla upp. Jag lever av någon. 

För att relationen ska bli framgångsrik behöver jag känna mig hel men ändå tillåta mig att sakna närheten i en gemenskap. Jag vill kunna ge på samma sätt som jag kan få. Jag lever med. 

De flesta djur lever i flock där hanen betäcker och honorna väljer i syfte att sprida de livskraftiga generna vidare. Dessa djur är oftast köttätande djur. Det saknas en tydlig tvåsamhet. 

Tre djur som vi kunde komma på, vid vårt samtal, lever i en tvåsamhet hela livet, elefanten, giraffen och svanen. De är vegetarianer. Vad har dessa djur som andra saknar och varför gör de detta valet? De lever inte av varandra. 

Ämnet är inte färdigt men det finns troligen en nyckel till varför det är så svårt att leva ihop. Jag tror, när vi ser på våra egna syften till varför vi kliver in i en relation behöver den vara tydlig för mig själv och ärlig. Jag behöver kommunicera den och jag behöver hitta en annan som är lika tydlig. Jag behöver också vara klar med vilka mål jag har med relationen och med vad jag vill med den. Jag behöver fylla mitt syfte med bl.a detta med att ge.

En relation blir framgångsrik när vi lever med varandra. 

Vilka relationer kliver du in i? Har du en klar bild över dina syften med dina relationer? Har de förutsättningar för att bli framgångsrika? 

Beslut - jag var där

Tänk om bara det inte inträffat. Tänk om han inte var som han var. Tänk om försäkringskassan inte sög som de gjorde. Tänk om jag hade haft en bättre partner. Tänk om mina föräldrar inte varit som de varit. Tänk om jag hade ett jobb. Tänk om vi hade en annan regering. Tänk om världen var annorlunda? 

Allt runt omkring mig var mycket, tänk om. Det var andra som gjorde, de var andra som tänkte. Jag hade otur. Jag hade inte flyt. Allt påverkade men inte jag själv. Visst kunde jag lägga stor skuld på mig i min inkompetens och känsla av misslyckande men jag stannade vid att enbart lägga skuld på mig själv.

Någonstans såg jag inte riktigt min del i allt som hände både i det stora och det lilla. Jag ville inte se att jag i ett längre perspektiv skapat de situationer och de människor som fanns runt mig själv. Jag blev mer ett offer. Om inte ett offer i nuet så ett offer i mitt liv och min uppväxt. Jag lade skuld på mig själv men förklarade det med att jag själv var offer för nått som skapade situationen och min skuld. Min kropp kunde inte annat än att ta in att allt som hände hade en förklaring utanför mig själv. Om inte så hade. Om inte så hade. Mina förklaringar låste mig fast i mitt dåvarande tillstånd. Jag fjättrade mig själv. 

Visst kunde jag jag vara låst av andras beslut. Visst gjorde andra fel. Detta hindrar däremot inte mig att välja en annan strategi än offerstrategin. Det var en värdering jag själv valt. 

Jag är där. Jag har alltid ett val att tänk och ett val att känna. Jag har alltid ett val att handla. Jag fattar mina beslut alltid även när jag inte fattar beslut. Mina beslut skapar min värld som jag väljer att se den. 

Jag valde min partner en gång i tiden. Jag väljer att se mig som ett offer. Jag väljer att känna mig ensam. Jag väljer att bära min sorg över en uppväxt som inte var som jag tänkt mig att den skulle vara. Jag väljer att lida i mina svåra stunder av sjukdom, arbetslösthet, taskiga arbetsgivare, idiotiska vänner, vansinniga myndigheter osv. 

Jag är en del av det som sker och jag gör mina egna val och hur jag förhåller mig till det. De kan ingen ta ifrån mig. 

Vägen in i skiten är jag och vägen ut ur skiten är jag. Vissa kanske tycker att detta är att individualisera problemet istället för att se problemet i ett större perspektiv och i ett sammanhang. Visst är det det men det är jag som alltid behöver ta konsekvenserna av mina egna beslut, ingen annan. Då kan det vara rimligt att jag ser vilka beslut jag faktiskt  fattar för då kan jag göra annorlunda. Är det samhällets fel, då får jag engagera mig i politiken. Är det vännernas fel, säg upp bekantskapen. Är det myndigheternas fel, välj en egen väg. Är det sjukdomens fel, välj ett annat sätt att förhålla mig till det som sker. 

Jag kommer inte undan. Tror jag att jag inte kan påverka något ja då är det ett val det med. Jag är problemet i mitt liv. Jag är också lösningen. 

Jag väljer kärleken till mig och i den kärleken finns alltid en lösning. Har inte jag lösningen ber jag om hjälp. 

Känner du att du sitter fast? Känns det som det är kört? Har du tappat all kraft? Hur ska du lösa det? 

Intebeslut

Ibland har jag gjort precis tvärt om. Jag har verkligen inte hastat. Jag har ältat. Jag har aldrig kommit fram till ett beslut. Vägt för och nackdelar, jämfört, vägt igen. Jämfört. På morgonen tänkt en sak på eftermiddagen något helt annat. Jag har aldrig fattat beslut och sedan tagit konsekvenserna av mitt beslut. Jag har i stället valt ett intebeslut och priset för det min egen vånda och smärta sim sedan smittat av sig på andra. Intebeslutet har byggt på gamla rädslor och gamla strategier som jag väckt till liv. I de stunderna har jag varit liten. Hur lite vet jag inte. Men de gamla känslorna har en lång historia från ett liv för snart 50 år sedan som i de stunderna styrt mig. Orsaken till rädslorna är för länge sedan begraven men känslominnen levde kvar länge, längre än vad som var sunt. 

De gamla känslominnena drog mig bakåt i tiden och styrde min tvekan och min rädsla för att misslyckas. Minnena styrde mina val i nuet. Minnena fick mig att offra mig själv för att slippa vara ensam. Bättre att vara missnöjd i ett helvete än ensam i ett himmelrike. 

I den känslan var jag och plågade mig själv i mina intebeslut. I och med att jag inte fattade beslut och inte tog ställning så var inget sagt. Detta handlade givetvis inte om sakfrågor där var det precis tvärt om. Detta handlade om frågor som berörde känslor av ensamhet, utsatthet och att inte bli använd. 

Jag kunde fega i många år och den som led var jag. Det priset tog jag. Konsekvenserna däremot förstod jag inte då. Resultatet blev att jag utsatte andra och mig själv med min dolda agenda. Självförakt, skuld, utplånande av mig själv, bestraffa mig själv, sårade andra och skada andra. Skada mina relationer till andra. Hemlig för att inte synas men blev hemlig och inte sedd. 

Jag kan ibland även idag se hur mina intebesluten väcks till liv genom att jag skjuter på saker framför mig. När de väcks till liv är det oftast för att jag saknar ett eget mål i någon fråga. De skapar alltid en fadd smak i munnen och väcker min oro till liv. Det blir oärligt. Vad som är skönt idag är att jag snabbare dödar känslan genom att vara ärlig, sätta mål eller se över min vision, fatta beslut och acceptera konsekvensen. 

Hur ser dina intebeslut ut? Har du inga eller existerar de inte? För dig som har eller har haft detta, vilka konsekvenser fick de för dig? 

Skynda

Jag vill så mycket. Jag har varit otålig, jag har velat skynda på, jag har gått fort och hastat mig fram, jag har snabbt önskat bli klar, jag har ätit fort, jag har arbetat fort, jag har även med min egen terapi önskat det gått fortare. 

Allt detta har fått konsekvenser. Saker jag gjort har ibland blivit hastverk. Jag har blivit klar men inte kanske alltid med den noggrannhet jag skulle önska. Jag har blivit för mätt när jag ätit och jag har blivit uttråkad snabbt. Jag har dömt mig själv när det inte blivit bra och när fel har uppstått jag borde ha sett. 

Mitt handlande har varit en vägvisare för vilket resultat det senare kom att bli. Egentligen inte oväntat men ändå besviken. 

Göra fort har fördelar men också negativa konsekvenser. Inget är rätt och inget är fel. Vet jag att jag gör fort och det får konsekvenser så gör det ju inget om jag samtidigt också har med det i beräkningarna. Det handlar om vilken värdering jag gör. En korv på Ikea för 5 kr förväntar jag mig ska smaka som en korv för 5 kr. En korv på en fin restaurang förväntar jag mig något annat av. Jag får den kvalitet jag önskar i förhållande till min insats. 

När jag hastar så finns det en sak som inte alltid hänger med och det är i mitt arbete med mig själv. Det går inte att hasta fram, då blir det ett intellektuellt arbete där känslorna inte hänger med. Det blir en läxa som jag är duktig att göra men inte ett hållbart resultat. Här lär jag mig verkligen för att leva med min kunskap livet ut. För att ett resultat för huvudtaget ska komma till mig och bestå behöver jag skynda långsamt och känna efter. Intellektuellt kan gå snabbt men känslomässigt är en process som tar sin tid. Den förändras i sin takt och kan aldrig forserar av mitt intellekt. Känslan kommer när den kommer. 

Det är just därför som jag bl.a säger till mig själv t.ex: - En dag i taget ska jag vara snäll mot mig själv. Det räcker för att sakta sakta locka till mig en känsla och en känslomässig förändring. Varje dag en ny dag och varje dag en ny möjlighet till en känsla som jag mår bra av istället för en känsla som fångar mig kvar i mitt gamla sätt att se på mig själv. En dag i taget ska jag... 

Idag så tar jag det lugnt. Jag gör en sak sedan tar jag en rast. Jag tar ett litet steg i taget och då blir det ofta bra. Jag hinner tänka och överväga. Jag kommer på lösningar som inte annars skulle nått mig.  Hela jag tar det lugnt och då märker jag att jag bibehåller min goda känsla. Jag blir nu sällan irriterad. Mer konstaterande och då blir det ofta bra. Ibland går saker fel men jag ser oftast varför och hittar en alternativ lösning. Jag skyndar långsamt idag. 

Kan du ibland skynda på ett sätt som gör att det får för många negativa konsekvenser för dig? Kan du märka att skynda ibland gör att du känslomässigt inte hinner med och därför inte får det förväntade resultatet? 

Sjuk

Jag kan vara sjuk på olika sätt. Fysiskt sjuk genom att jag har en sjukdom som tillfällig sjuka som t.ex. kräksjuka eller förkyld. Cancer, medfödd sjukdomar, diabetes, ms, rematisk värk och liknande större sjukdomar som är mer eller mindre allvarliga där en del kan botas och andra lindras. En del har sin självklara utgång. Orsaken till dessa är antingen att jag smittats, levt osunt eller nedärvda. En del vet vi inte alls var ursprunget kommer ifrån. 

En del sjukdomstillstånd handlar om de spänningar jag går med dagligen som ett resultat av det liv jag valt att leva eller det liv jag valt att slutat leva. Spänningar i min historia som jag inte vill lägga bakom mig eller spänningar i min oro om framtiden. Spänningarna skapar muskelspänningar och känslospänningar på grund av min obalans. Min kropp talar om att jag behöver göra nått med mitt känsloliv.  Spänningarna som är symtom kommer från mig och kan befrias av mig. 

En del påstår att alla sjukdomstillstånd har själsligt ursprung. Därom är jag inte säker. 

Mycket är däremot värt ett försök att våga pröva om jag kan påverka min situation genom att jag t.ex. se till att vara snäll mot mig själv och älska mig. Göra sådant som gör mig glad. Genom att göra det tror jag att jag definitivt ökar mina chanser till att få ett mer frisk liv. 

Jag kan också vara sjuk i ett beroende (vilket egentligen är ett symtom på ett förhållningssätt). Beroende är, säger vissa, en sjukdom som vi aldrig blir friska ifrån. Jag kan här känna att det kanske finns mer än en sanning i hur det förhåller sig med detta. Men jag lämnar detta just nu. 

I ett beroende är det oss själva vi behöver rannsaka för att ändra beteende och därmed symtomet (beroendet). Jag är sjuk i mitt tankesätt som ställer till det för mig. Mina defekta karaktärsdrag leder mig i ett beroende. Drag som jag själv utvecklat. Om jag ska bli frisk i detta så är det genom att få balans i mina tankar, mina känslor och mina handlingar som är lösningen. Genom att ändra mitt beteende och mitt förhållningssätt till mig själv genom acceptans och gottgörelse samt med egna rutiner ökar jag successivt min egen insikt om mig själv och boosta mig med mycket kärlek.

Just idag har kräksjukan drabbat mig. Den kommer att gå över men just nu känner jag mig svag. 

Hur drabbas du av sjukdomar? Kan du se ett mönster? Är du sjuk ofta eller sjuk sällan? Finns det något du tror att du själv skulle kunna påverka?

Minnen från förr

Oron är förbi. Allt har lagt sig. Den kraft som slog mig ner vilar ett år till. Det kraft som fick mig nästan på fall har lagt sig ned att vila. Stressen att känna ensamheten komma försvann när allt var över. När den lilla stunden av jul kom till mig. 

Det handlade inte om julmat och tomte. Det handlade inte om klappar. Det handlade om känslan, känslan att inte vara själv. 

Känslan smyger sig på flera veckor innan. Ändå är den över lagom till Kalle Ankas jul. Det handlar om ett möte, ett sammanhang så är det över. Ändå handlar det egentligen bara om mig. Det spm finns inne i mig. Det handlar om minnen av det jag förlorat. Det handlar om minnen av ensamhet. Det handlar om gamla känslor som väcks till liv om en tid som längre inte finns men väcker igång mina gamla tankar och känslor. Minnen från förr. Känslor från förr. Bristvärderingar från förr. De smyger på och formar mina känslor med mina tankar. Minnen från förr. 

Egentligen är jag inte ensam och jag är alltid i något sammanhang. Jag kan omöjligt vara själv men ändå lurar jag mig själv ibland. Tanken tänker framåt men känslor mins. 

Jag är i det sammanhang jag själv väljer att vara i. Mina val, aktiva eller inaktiva, formar det jag vill jag ska känna. 

Min jul blev en jul av tacksamhet. Jag fick närvara och jag fick vara nära. Jag fick visa omtanke och känna kärlek. Jag fick omtanke. Jag blev rörd och glad. Jag kunde känna känslan av att det var skönt att längta hem till att vara själv. 

Jag är inte själv och jag är inte ensam. När ska du fatta det Johan. När ska mina känslor fatta det mitt intellekt förstått för länge sedan. 

Förmodligen ett steg i taget. Förmodligen bara för idag. Tacksam att jag har insett den möjligheten. Bara för i dag. 

Tack! 

Hur blev din jul? Vilka känslor valde du att ta in och vilka tankar fångade dig? 

Kärlek- på nytt född

Idag en dag där jag föds på nytt. Idag en dag där jag inte längre förminskar det goda i mig som jag tryckt undan. Idag en start på allt som ger kärlek till just mig. Idag den dag jag väljer att sätta mig själv i första rummet och säga att jag inte ska ha några andra gudar framför mig. Idag en dag jag föds på nytt där jag är medveten om min historia av tacksamhet. Idag en dag där jag slutar att oroa mig för den framtid jag inte ännu kan påverka. Idag den dag jag väljer att vara närvarande här och nu. Jag väljer att  befinna mig just här just nu med de känslor jag har, de tankar som jag väljer och de handlingar jag gör. Jag väljer att vara i balans här och nu. 

Just nu finns ingen ensamhet. Just nu finns ingen smärta. Just nu finns kärlek. Just nu finns jag. Just nu är jag det oskrivna bladet. Just nu finns du. Just nu är jag ett med allt. Allt är ett med mig. Just nu har jag alla chanser i världen att vara lycklig. Just nu är jag lycklig. Just nu finns det bara ljus och värme. Just nu finns bara kärlek. Just nu är jag den jag är och det räcker. 

Denna dag ger jag mig själv den största gåva. Jag ger mig mitt liv tillbaka. Jag hade det hela tiden men jag var förblindad och valde att se nått annat. 

Bara för idag är jag fylld med kärlek och värme. Bara för idag är mina tankar om mig själv rena. Bara för idag är jag jag. 

Mitt liv startar om och om igen. Bara för idag på nytt föds jag. 

Kan du se din egen på nytt födelse? 

God Jul till er alla/ Johan